VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Ännu en vecka av sommaren 2018

Jag vill skrika rakt ut tills de river i halsen och rösten tar slut. Sedan fortsätta skrika ljudlöst för att tömma det sista ur lungorna. Jag gör inte det för att jag skulle tas som galen. Tiden då jag kunnat komma undan med min skrikande sorg är förbi. Nu finns enbart utrymme för den rumsrena sorgen. En tår i ensamhet eller i alla fall bland de likasinnade. De som på riktigt förstår sig på den här sortens sorg och saknad. Jag önskar ingen den förståelsen men är tacksam för att jag har några alldeles nära som genom livet också tvingats acceptera det tunga, smärtsamma.

Jag vill fångas, tröstas och lovas att allt blir bra men det kan aldrig bli det. Inte fullt ut. Livet har två flickor för lite för att kunna bli fullgott.

Vi var på dravets familjeträff förra helgen. Jag älskar det men det är också jobbigt. Jag är inom-utomstående. Delaktig men ändå en betraktare. Jag kunde sitta halva natten med Jenny utan att springa och bevaka kramper. Jag var fri och önskade av hela mitt hjärta att jag inte var det. Milo min lilla minimänniska löste delvis så jag inte behövde känna mig fullt fri att umgås med långväga vänner 😉

Som betraktare ser jag likheter inom dravets. Mellan de som var där och de jag träffat tidigare men det som berörde mest var likheter med mina barn. När ngn sitter i ens knä och minnena i hela kroppen väller över en som om tiden backade flera år. Kusligt, obehagligt men mest alldeles underbart. Var det därför mina tårar började rinna på lördagen redan innan middagen? Eller hade kroppen reagerat ändå?

Vi sov på radisson torsdag till fredag. En av få platser som alla mina tre barn har besökt. Det är viktigt för mig utan att jag riktigt förstår varför. Radisson känns alltid så hemma fast det är ett hotell och inte bara för att Jenny oftast skämmer bort oss där. När vi väntade på att vår bil skulle köra upp ur garaget fick jag yrsel och mådde illa. Jag tittade efter vår bil och ville bara bort. Kom då på mig att jag sökte efter vår röda Ford. Vi lämnade Ford och storbil-livet när Saga dog. Med bara ett barn kändes den överflödig men när jag stod där utanför Radisson var det som om jag stod där med båda flickorna och skulle till Ågrenska 2014. Veckan som betyder allt. Sorg efter Penny men ett par veckor innan Nova skulle ta sitt sista andetag.

Den här sommaren har varit så fantastiskt. Trots det här melankoliska inlägget är jag gladare och starkare än innan sommaren. Det behöver göra ont för att bli bättre. Påväg hem från familjeträffen ställdes livet på sin spets. Vi hade kommit hem men det hade inte Sandra när hon ringde. Skakad berättade hon om krock, att de klarat sig bra men att andra inte gjort det. Att Erika, i bästa fall, räddat liv. Att det kunde varit dem om de legat ett par bilar bak. Livet är så skört och hur klyschigt det än är måste man fånga varje stund, fånga livet. Jag vet inte hur jag överlevt utan dem. Ville kasta mig i bilen igen och åka till dem. Kramas. Se med egna ögon att alla levde. Vi gjorde inte det men jag undrar fortfarande om vi inte borde gjort det, om inte för deras skull så för vår.

Jag har haft en intensiv jobbvecka. Jag har massor av idéer för det här läsåret och tacksam för att jag får möjlighet att jobba med människor som får mig att växa. Jag har gått upp i tid och jobbar nu 85% för första gången på många år. Lagt till en skola som känns kanon men det finns så klart en orosmoln att jag tagit vatten över huvudet. Inte redo. Hur vet man det utan att testa? Imorse vaknade jag öm i hela kroppen och så ont i huvudet. Knappast procentökningen som smällde till direkt men att jobba i den här värmen, prestera och lära känna nya människor har tagit på.

Andreas tar Milo augusti ut så jag har smekmånad. Sen faller lotten på mig igen att rodda med markservice och få till hämtning och lämning. Jag tror att jag håller annars hade jag inte gett mig på detta men klart att jag är lite orolig också.


Annons

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna