VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

???

Det finns mycket att säga om dagen som sen blev. Känslospannet växte under under dagen. Det vibrerade i kroppen. Ångestpåslag under ytan men jag fick lite utlopp för den och serotoninkick inne på Rutbo handelsträdgård dit jag lurade med alla till Nickes stora glädje ? Det skulle varit jag och Sandra men det blir väldigt sällan som jag och Sandra planerar. Det behöver inte bli dåligt för att det blir annorlunda men just idag blev det verkligen kasst.

Disas kropp gav ifrån sig några ryck när hon låg på min arm efter frukosten men det är egentligen inget ovanligt och ngt jag sett hos alla dravetsbarn jag träffat. Bara ngn timme innan var hon ryckfri trots feber och den där läskiga rodnaden över porten. Men det är som det är med dravets. Plötsligt smäller det till och den nyss så lugna kroppen krampar kraftigt i varenda muskel i hela kroppen. Hudfärgen…andningen som inte riktigt vill och Sandras ord ”jag tror inte att vi har syrgas”. Då trodde jag, för en kort stund, att nu dör hon. Det här kan aldrig sluta bra. Sen kom syrgasen på och var inte slut och den lilla kroppen tog iaf andetag ibland. Krampen släppte inte men avtog ändå ngt. Ambulansen kom snabbt och jag fick se nasal midazolam. Bra grej, framförallt om det inte finns ngn brukbar port…

Trygg är jag inte än och tyvärr är jag inte imponerad av Faluns lasarett. Det finns så klart massa eldsjälar och fina människor som jobbar där, Ajrika till exempel, MEN alltför många ignoranta nötter som inte fattar att det är Disas liv de sjablar med!!!

Jag ville till Falun och stanna hos Disa men mina barns födelsedag. Jag ville hem till graven, så nära mina flickor jag kan komma. Jag ville också hem till familjen och äta lite glasstårta. Så en av många gånger åkte jag från Dalarna men lämnade hjärtat kvar där. Splittrad till tusen.

Lägger upp fler bilder senare i veckan.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna