Det finns något skört över morsdag som jag inte fullt ut kan sätta fingret på. Svårt att vara riktigt glad även om det var lättare i år mot förra. Det ska vara flera barnkroppar som smyger upp i sängen, pussas, ritar teckningar. De fattas mig, mina flickor. Deras frånvaro blir på något vis extra påtagligt en sådan här dag. Jag känner mig inte som en bra mamma. Jag känner mig oviktig och dålig. Vill gömma mig, försvinna. Ändå har dagen varit fin. Jag fick en liten sovmorgon även om brandvarnaren gjorde sitt bästa med att få upp oss alla i ottan, slut på batterier. Alltid, alltid, alltid nattetid ? Promenad i solen och sen gott hos min mamma. Andreas risig så somnade en stund. Milo la beslag på sin mormor men hissade också flaggan med Dofarn och gladdes åt att fler familjemedlemmar dök upp. Vi blev kvar länge. Hemma ikväll har jag och Milo målat och lekt medan A satt och plugga/jobba.
Vår treåring har faktiskt inte varit arg många ggr alls idag ?
Kommentera