Till flickorna gjorde jag fotoalbum varje år. Under Milos första är så låg Saga mycket på sjukhuset och jag med henne. Tiden hemma ville jag vara närvarande med barnen och energin saknades också för att vara kreativ och göra ett album. Milos andra år hann i princip bara börja innan Saga avled.
Milo har därför inte fått något album. Jag har har gjort små försök. Lagt alla bilder i mappar. Gått igenom och rensat bort men det smärtar. Från hans första år vill jag visa Sagas glädje och kärlek över honom. Allt det han aldrig kommer att minnas. Hur ska jag få fram det? Formulera det i bild och text? Helst utan att albumet blir en alldeles för tjock bok…
Jag öppnade upp mappen från första året nu i veckan. 247 bilder. Jag fixar inte att sålla ut. Fixar knappt att skapa boken. Det är svårt. Minnen och saknad. Jag försöker nöja mig med att alla bilder från första året samlas i en bok oavsett kronologisk ordning och fina bildtexter men jag vill ju ha det bra.
Jag hatar Dravets syndrom och allt som togs ifrån oss.
Jag saknar mitt liv.
Ilsk 3åring lämnades av sin pappa hemma. Pappan åkte till skolan och mamman, som höll på att laga middag, fick en 3åring som ville gå till lekparken. Varför känns det som att jag alltid drar den utmanade nitlotten i alla sammanhang ?
-Jag går själv
-Du är för liten för att gå själv till lekparken
-JAG ÄR INTE LITEN!!!!!!!!
Vi gjorde en kompromiss. Efter middagen:
Idag har vi mysdag. Medan jag duschade flög dörren upp flera gånger. Det var så mycket viktigt han behövde fråga om. Sista gången nästan skrek han ”Jag kollade mammas väska JAG SÅG LAD JUICE!!!!!”
Oops…
Vi ska på teater efter lunch och den var packad för det besöket.
-Lunch först, choklad sen till teatern
– JAG VILL INTE ÄTA MAT jag tycker om LAD. Jag har betalat den
?
Jag är envisare än honom, han har bara inte förstått det än…
