VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Saga. Nova. Milo.

När vi åkte till Pousette i påskas köpte jag med kinderägg till barnen. Jag stod i affären. Hur många skulle jag köpa? Vi har ett barn (+ två) de har tre barn (+ ett). Min hjärna slog slint. Alla barnen är levande och med oss i samtalen men inte i rummet rent fysiskt.

Hemma finns ett barnrum, en barnsäng, en liten barnkropps andetag att lyssna till på natten. En bröstkorg att vaka över så att den åker upp och ned i lugna andetag. Utan uppehåll. Ett barn. Inte två. Inte tre. Ett. Jag har väldigt svårt att förena mig med den tanken. Under mitt hjärta, i min livmoder, har jag burit tre barn och ändå finns bara ett i min vardag. Hur kan livet vara så fruktansvärt orättvist?

Milo är min största skatt. Alla tre barn är lika älskade men Milos existens är helt avgörande till att mitt liv känns rikt och meningsfullt idag. Jag har ett fantastiskt nätverk, människor jag älskar, men ens barn… Inget kan mäta sig med ens barn. Den kärleken är starkare än allt annat.

I natt vaknade jag många gånger i ångestfyllda drömmar. Jag har krockat i hög hastighet i en bil som min barndomskompis körde, jag har fallit, slagit mig, druckit mig redlös, bråkat, dött och sprungit. Allt i en rörig blandning. Jag har vaknat med andan i halsen och önskat att jag inte behövt vakna alls. Jag avskyr dessa nätter. Jag hade behövt min sons varma kropp intill min men för hans skull är jag glad att han var hos sin moster. Jag och Andreas skulle inte varit bra föräldrar. Framförallt inte hemma. Vi hade suttit med tomma blickar och stirrat rakt ut. Blivit irriterade på varandra och på Milo. Jag är glad över självinsikten vi trots allt har och ett nätverk som har möjlighet att ge Milo den kärlek han förtjänar i krisiga perioder.

Vi jobbade igår. Nästa år tar jag semester 16-18 april. Kanske känns allt lättare nästa år när tiden gått lite till men jag tänker inte chansa. Jag gjorde inga misstag på jobbet, jag fick mycket gjort. Faktum är att jag kanske var mer effektiv än vanligt och jag fick absolut känna mig behövd. Det är bra, jag mår bra av att känna att jag har en viktig funktion men det är lite farligt med. De här dagarna behöver jag både reflektera och återhämta mig för att komma framåt istället för bakåt. Min yrsel har varit bättre men igår snurrade det till rejält fast jag satt ner. Hade jag gått i en trappa hade jag fallit. Kort sekund av frånvaro men som kan vara tillräckligt förödande. Jag var stressad. Kanske är det stress och en form av ptsd ändå.

Efter jobbet mötte jag upp Andreas i Slussen. Gondolen i väntan på svitincheckning till Birka. Så rätt att prioritera denna utgift just nu. Jag är stolt över oss. Det vi är, står för och att vi kämpar vidare. Tillsammans.


Annons

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna