VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Kropp och knopp

December var en dålig månad för mig. Stress i hela kroppen och en depression som tog sin peak. Jag är bra att trycka undan allt som händer på insidan av kroppen när jag är bland folk. Det var en nödvändig strategi med flickorna men jag tror att det också är min personlighet. Jag förmedlar hellre att allt är bra än att ältar min livshistoria för någon som ändå inte vill lyssna eller behöver veta. Därav denna blogg. Mitt utrymme att kräka ur mig så mycket jag vill, andras ansvar om de väljer att läsa till slutet.

Jag la in extra ledighet över julen och tillbringade tid med den viktigaste lilla människan i mitt liv. Förvisso är han ett energiknippe som ger skavsår i öronen och tröttar ut mig ibland, men mest ger hans närvaro energi trots allt.

Januari var bättre men min kropp bråkade med mig. Yrsel var en av många saker som tilltog. Andreas började nytt jobb igen, åkte till Polen på utbildning etc. Det blev allt mer jag och Milo och har fortsatt så. Vi har blivit ett bra team, jag och Milo. En enhet. Genom ögonkontakt kommunicerar vi. Förstår varandra. Milo slösar ju iof gärna med orden… Men när han bara vill ha min bekräftelse så vänder han sig mot mig med undrande blick. Får jag.. Är det okej detta… Gör jag rätt..

Min yrsel har tilltagit. Det är så mycket på insidan av min kropp hela tiden, allt som inte syns och därför inte riktigt finns. Jag trivs på mitt jobb. Jag skulle gärna jobba mer för att kunna göra mer för barnen men min tjänst rymmer inte fler procent. Jag har också besviket insett att min kropp inte är redo för 100%. Jag tycker att jobbet ger energi men så klart att det också tar. Inget ger bara plus. Precis som med Milo. Han ger såå mycket mer än han tar men det kostar det på också. Lämningar och hämningar är mitt ansvar liksom allt administrativt som är runt ett barn. En treåring måste ju också trotsa… Jag har försökt plocka bort stress ur hans liv, inte tjata om att vi måste till fsk på morgonen. Det ger resultat så mornarna är glada oftast. Hem kommer bryten oftare. Då är han trött. Vi hittar sätt. Bäst är när jag åker hem och lämnar bilen och får med vagnen. Det blir en paus vagnen påväg hem och många fordon längs vägen 😊 Nackdel är att vi då kommer hem senare och jag börjar med middag senare. Han vill att jag ska vara med honom en stund när vi kommer hem men han blir också akut hungrig. Någonstans i tiden efter hämtning och innan sömn behöver även hemmet städas. Iaf stökas av…

Den senaste veckan har min kropp satt stopp för mig. Den har bokstavligen kastat ner mig på marken. Mina knän är blåslagna och i måndags var jag på asfalt när jag föll ihop. Benen ser ut som när en femåring cyklat omkull. Jag är rädd. Allt på insidan av kroppen kan jag blunda för men det här hindrar mitt liv. Begränsar mig. Jag bokade läkartid.

Läkaren tror på psykolosomatiska besvär för mig. Att jag nu är trygg med att Milo är ett friskt barn och slappnar av och därmed bearbetar Saga och Novas död.
Jag fick göra ngn neurologisk undersökning som egentligen inte visade ngt. Blodtryck bra, lägre än jag haft förr men inom normalt. Lämnat blod som jag inte fått svar på iof. Läkaren vill att jag träffar psykolog. Igen.

Jag tyckte om läkaren. Han var noga med att säga att psykosomatiska besvär är på riktigt. Inte något man hittar på. Det är sant. Det vet jag utifrån alla jag mött som socionom men samhället håller inte med. Psykolog igen. Jag är verkligen för samtal men det känns oerhört påfrestande dra hela historien igen. Läkaren frågade hur de dog och jag hade svårt att hålla tårarna borta när jag berättade.

Livet är inte lätt.


Annons

Kommentarer


  1. Skolkurator 2018/04/13 on 06:40 Svara

    Styrke kramar.. .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna