VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Annons

Styrkan tryter

Det är svårt att motivera sig själv. Hitta källor av energi. Lust. Vilja. Glädje.

Våren är min bästa tid och ändå vill jag allra helst bara sova. Vilken otrolig tur att det inte är höst för då hade allt varit ännu jobbigare!

Jag saknar mina döttrar så mycket. Gör allt jag kan för att distrahera tankar, vara positiv, men det är svårt. Jättesvårt.

Kommentera

Annons

Saga. Nova. Milo.

När vi åkte till Pousette i påskas köpte jag med kinderägg till barnen. Jag stod i affären. Hur många skulle jag köpa? Vi har ett barn (+ två) de har tre barn (+ ett). Min hjärna slog slint. Alla barnen är levande och med oss i samtalen men inte i rummet rent fysiskt.

Hemma finns ett barnrum, en barnsäng, en liten barnkropps andetag att lyssna till på natten. En bröstkorg att vaka över så att den åker upp och ned i lugna andetag. Utan uppehåll. Ett barn. Inte två. Inte tre. Ett. Jag har väldigt svårt att förena mig med den tanken. Under mitt hjärta, i min livmoder, har jag burit tre barn och ändå finns bara ett i min vardag. Hur kan livet vara så fruktansvärt orättvist?

Milo är min största skatt. Alla tre barn är lika älskade men Milos existens är helt avgörande till att mitt liv känns rikt och meningsfullt idag. Jag har ett fantastiskt nätverk, människor jag älskar, men ens barn… Inget kan mäta sig med ens barn. Den kärleken är starkare än allt annat.

I natt vaknade jag många gånger i ångestfyllda drömmar. Jag har krockat i hög hastighet i en bil som min barndomskompis körde, jag har fallit, slagit mig, druckit mig redlös, bråkat, dött och sprungit. Allt i en rörig blandning. Jag har vaknat med andan i halsen och önskat att jag inte behövt vakna alls. Jag avskyr dessa nätter. Jag hade behövt min sons varma kropp intill min men för hans skull är jag glad att han var hos sin moster. Jag och Andreas skulle inte varit bra föräldrar. Framförallt inte hemma. Vi hade suttit med tomma blickar och stirrat rakt ut. Blivit irriterade på varandra och på Milo. Jag är glad över självinsikten vi trots allt har och ett nätverk som har möjlighet att ge Milo den kärlek han förtjänar i krisiga perioder.

Vi jobbade igår. Nästa år tar jag semester 16-18 april. Kanske känns allt lättare nästa år när tiden gått lite till men jag tänker inte chansa. Jag gjorde inga misstag på jobbet, jag fick mycket gjort. Faktum är att jag kanske var mer effektiv än vanligt och jag fick absolut känna mig behövd. Det är bra, jag mår bra av att känna att jag har en viktig funktion men det är lite farligt med. De här dagarna behöver jag både reflektera och återhämta mig för att komma framåt istället för bakåt. Min yrsel har varit bättre men igår snurrade det till rejält fast jag satt ner. Hade jag gått i en trappa hade jag fallit. Kort sekund av frånvaro men som kan vara tillräckligt förödande. Jag var stressad. Kanske är det stress och en form av ptsd ändå.

Efter jobbet mötte jag upp Andreas i Slussen. Gondolen i väntan på svitincheckning till Birka. Så rätt att prioritera denna utgift just nu. Jag är stolt över oss. Det vi är, står för och att vi kämpar vidare. Tillsammans.

Kommentera

Annons

Våra barn

Kass vecka. Kass dag. Saknar Saga så fruktansvärt mycket. Trots det, eller just därför kanske, har vi fått mycket gjort hemma. Ordning på möbler och ting istället för känslor och tankar.

Nu är Milo hos mormor en stund. Vi var ingen bra mamma och pappa. Vi, mest jag, var mer hos våra döda döttrar än den levande sonen. Det är fel men mänskligt, antar jag.

Sagas dödsdag är värre än Novas. Hon blev äldre. Pratade så mycket. Var en liten människa på riktigt liksom. När Nova dog var vi dessutom så oerhört tacksamma över att Saga överlevde. Efter Sagas död fanns ingen tacksamhet. Bara en bitter tomhet och frustration över livet. Och saknad. En enorm saknad.

Igår lyckades vi iaf med något i vårt föräldrarskap. Vi är bra på mycket, inte minst tid och kärlek. Det mer basala brister vi mer i. Som det här med blöja. 3 år och 3 månader senare kunde Milo utropa ”jag gjorde det, jag klarade, jag är en stor kille!”. Han kissade på pottan. Medvetet. Bad att få sätta sig där och det kom mycket. Löftet var valfri leksak från leksaksaffären. Tur att Kista har öppet sent och att vi tog med stora plånboken… Han tog oss på orden så att säga vad det gäller valfri leksak. Jag försökte verkligen visa många andra saker, stora och små och han var imponerad men inget slog paw patrol bussen…

Blöjan imorse var helt torr men nattetid har han varit torr länge. Lite lurigt blev det under dagen. Att bajsa någon annanstans än i blöjan var han tydligen inte redo för så han höll sig med både kiss och bajs 😏 vi gav vika och lät honom bajsa i blöja. Kiss har kommit i pottan däremot 👌Helt blöjfri är inte vår treåring men många kliv åt rätt håll.

Kommentera

Annons

Kropp och knopp

December var en dålig månad för mig. Stress i hela kroppen och en depression som tog sin peak. Jag är bra att trycka undan allt som händer på insidan av kroppen när jag är bland folk. Det var en nödvändig strategi med flickorna men jag tror att det också är min personlighet. Jag förmedlar hellre att allt är bra än att ältar min livshistoria för någon som ändå inte vill lyssna eller behöver veta. Därav denna blogg. Mitt utrymme att kräka ur mig så mycket jag vill, andras ansvar om de väljer att läsa till slutet.

Jag la in extra ledighet över julen och tillbringade tid med den viktigaste lilla människan i mitt liv. Förvisso är han ett energiknippe som ger skavsår i öronen och tröttar ut mig ibland, men mest ger hans närvaro energi trots allt.

Januari var bättre men min kropp bråkade med mig. Yrsel var en av många saker som tilltog. Andreas började nytt jobb igen, åkte till Polen på utbildning etc. Det blev allt mer jag och Milo och har fortsatt så. Vi har blivit ett bra team, jag och Milo. En enhet. Genom ögonkontakt kommunicerar vi. Förstår varandra. Milo slösar ju iof gärna med orden… Men när han bara vill ha min bekräftelse så vänder han sig mot mig med undrande blick. Får jag.. Är det okej detta… Gör jag rätt..

Min yrsel har tilltagit. Det är så mycket på insidan av min kropp hela tiden, allt som inte syns och därför inte riktigt finns. Jag trivs på mitt jobb. Jag skulle gärna jobba mer för att kunna göra mer för barnen men min tjänst rymmer inte fler procent. Jag har också besviket insett att min kropp inte är redo för 100%. Jag tycker att jobbet ger energi men så klart att det också tar. Inget ger bara plus. Precis som med Milo. Han ger såå mycket mer än han tar men det kostar det på också. Lämningar och hämningar är mitt ansvar liksom allt administrativt som är runt ett barn. En treåring måste ju också trotsa… Jag har försökt plocka bort stress ur hans liv, inte tjata om att vi måste till fsk på morgonen. Det ger resultat så mornarna är glada oftast. Hem kommer bryten oftare. Då är han trött. Vi hittar sätt. Bäst är när jag åker hem och lämnar bilen och får med vagnen. Det blir en paus vagnen påväg hem och många fordon längs vägen 😊 Nackdel är att vi då kommer hem senare och jag börjar med middag senare. Han vill att jag ska vara med honom en stund när vi kommer hem men han blir också akut hungrig. Någonstans i tiden efter hämtning och innan sömn behöver även hemmet städas. Iaf stökas av…

Den senaste veckan har min kropp satt stopp för mig. Den har bokstavligen kastat ner mig på marken. Mina knän är blåslagna och i måndags var jag på asfalt när jag föll ihop. Benen ser ut som när en femåring cyklat omkull. Jag är rädd. Allt på insidan av kroppen kan jag blunda för men det här hindrar mitt liv. Begränsar mig. Jag bokade läkartid.

Läkaren tror på psykolosomatiska besvär för mig. Att jag nu är trygg med att Milo är ett friskt barn och slappnar av och därmed bearbetar Saga och Novas död.
Jag fick göra ngn neurologisk undersökning som egentligen inte visade ngt. Blodtryck bra, lägre än jag haft förr men inom normalt. Lämnat blod som jag inte fått svar på iof. Läkaren vill att jag träffar psykolog. Igen.

Jag tyckte om läkaren. Han var noga med att säga att psykosomatiska besvär är på riktigt. Inte något man hittar på. Det är sant. Det vet jag utifrån alla jag mött som socionom men samhället håller inte med. Psykolog igen. Jag är verkligen för samtal men det känns oerhört påfrestande dra hela historien igen. Läkaren frågade hur de dog och jag hade svårt att hålla tårarna borta när jag berättade.

Livet är inte lätt.

Kommentera (1)

För att få de senaste uppdateringarna