Plötsligt är han så stor och medveten. Kan så mycket. Pippi-filosofi ”det har jag aldrig testat så det kan jag nog”. Så mycket energi i den lilla kroppen och fantasi. Underbara fantasi som tar honom till magiska platser. Ibland leks det vilt och ibland vill han försvinna in i böckernas värld. Jag älskar att jag får följa med. Halvan och sopbilen är mest poppis. Detär kul att vara med i leken och resa med i hans utveckling. Han är så lik sina systrar vissa stunder. Som att de hoppat in i hans kropp och påminner oss om deras existens. Inte för att vi någonsin glömmer men kan de hoppa in i Milos kropp och busa lite med oss är jag helt säker på att de gör det.
Vid graven för en tid sen sa Milo spontant när vi skulle gå ”hej då Saga Nova”. Han har förstått att barnen är viktiga och att platsen är viktig för oss och därmed viktig för honom. När tiden är inne ska han få se fler foton från själva begravningen som Cecilia tog.
Snart Novas dödsdag. Fyra år. Som alltid svårt att greppa tiden. Det är så abstrakt. Så mycket har hänt på de här fyra åren. Då var vi en småbarnsfamilj med tvillingflickor på 3år och nu är vi en småbarnsfamilj med en son på 3år. Det borde ju liksom inte vara möjligt. Två olika liv. Samma mamma. Samma pappa. Men två helt olika familjer. Andra hittar nya partners och börjar om, vi byter inte ut varandra utan våra barn ?
Nova var den av mina tre barn som allra mest velat vara en del av mig. Saga fick aldrig den chansen och Milo är mer självständig. Nova ville in i livmodern igen… Eller iaf bli ett till lager hud på min kropp. Ofta vaknade jag av att hon låg uppepå mig och sitt huvud på mitt huvud. Sängen var 2m bred så berodde inte på utrymme. Nova är också vildast av mina tre, mest påhittig och busig. Alla tre passar på beskrivningen iof men Nova allra mest. Hon hade alltid så bråttom och sov så lite. Inte en chans att hon sov mer än hon var vaken under ditt 3,5åriga liv.
Jag har ältat det förut men gör det igen. Jag skulle göra precis vad som helst för att få mina töser tillbaka. De liv vi hade m flickorna. Jag skulle kunna leva i en etta allihopa och på existensminimum men vi skulle vara tillsammans och då hade vi ändå mått bra.
Ikväll är jag arg på livet för att två av mina barn fick leva så kort men tacksam för den här godingen.
Mjau… Den här Ipa ser sig själv som en central familjemedlem så hon flög med… Men viktigaste på Hasselbacken är förstås MILO!
Milo är förkyld som vanligt men utan feber. Det är nästan förstå gången. Han är som alla andra, snorar hostar men fullt ös i leken och äter bra. På mornarna kommer det ”ja må bla,” direkt med det går inte att lite på ? hittills har han iaf fått gå på fsk nu.
Pappa bus är däremot rejält däckad i feber och symptom som tyder på begynnande lunginflammation. I april förra året blev han riktigt dåligt så han åkte ambulans. Då när Nova dog hade han det också rejält. Så illa tillfälle ni bara, vi har ju finbesök i helgen men hoppas än på mirakelrehab. Viktigast oavsett är att Andreas blir frisk. Hans återkommande lungproblem skrämmer mig.
Kommentera