VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Ångestfylld natt

Jag spelar upp telefonsamtalet i huvudet. Det från läkaren. Jag och Andreas hade precis lagt oss i rummet på patienthotellet. Saga och Nova var båda sövda så vi kunde sova i lugn och ro. Dessutom hade både BIVA och ECMO våra nummer. Det fick de användning för. Jag hör min egen röst i huvudet. Den som envisades med att vara glad och positiv fast inte ens läkaren gjorde det. Han ville förbereda oss på det värsta, inte inge några som helst förhoppningar. Tyckte vi skulle komma ner till Nova innan de gjorde hjärnröntgen. Jag älskar all personal vi träffade på ECMO. De är hjältar. Jag undrar ändå över rutinen att anhöriga ska komma ner innan man får ett definitivt dåligt besked. Nova var inte mer död/levande för att de väntade med röntgen. Hon såg precis likadan ut som på dagen. Och dagen innan. Det kändes tafatt och konstigt att stå vid hennes säng. Inte veta vad något betydde. Kanske var det jag och min hjärna som inte tog in. När beskedet kom sen kräktes jag i en papperskorg och det är ganska exakt så jag känner mig nu. Vill bara kräkas upp allt maginnehåll.

Så trött men sömnen känns långt borta. Ältar. Bredvid mig yrar Milo av feberdrömmar. Han somnade tätt intill mig. Min fina kille. Vad vore jag utan honom!?

Kommentera

Annons

24 februari 2018

Hur mycket jag än bestämmer mig och vill hakar jag upp mig på datumen. I år har jag verkligen försökt och jag tycker ändå jag haft huvudet över vattenytan den här vidriga perioden mellan Pennys dödsdag och Novas. Veckan som varit, tiden då vi låg på sjukhuset med krampiga barn, är värsta veckan på hela året. I år har jag inte läst inläggen från 2014 som skrevs under denna vecka. Inläggen som skulle hålla er uppdaterade för att jag och Andreas inte kunde ringa och uppdatera alla. Tidigare år har jag läst och det har varit en bra bearbetning. Inte i år. Kanske hade jag mått bra av det, jag vet inte. Jag var rädd att sjunka ner i minnena och tappa det viktiga greppat om livet. Så jag lät bli och har fortsatt ha mitt huvud ovanför vattenytan. Fram till Milo blev sjuk. Febern, andningen, frossan, rycken. Den lilla varma kroppen som ett plåster på min. Så var de första åren av föräldraskapet för mig. En till två barn som sökte trygghet mot min kropp. Milo gör det i princip bara när han är sjuk. Vill annars sova i egen säng och mycket självständig.

Jag hatar att han är sjuk men jag älskar att ha honom riktigt nära. Vi blir i symbios. Tomheten i mitt hjärta fylls lite mer när hans kropp ligger på min men jag blir också påmind om vad jag inte längre har. Barnen som inte längre behöver min kärlek. Imorgon är Novas dödsdag. Vi har lärt oss att dagen före dödsdagarna är värre än själva dagen för oss. Därför skyddade vi oss själva med att boka en flykt. En överlevnadsflykt för att garantera att vi inte satt ensamma med våra tankar, irriterande och sura över ingenting för att livet är ont. Avesta, lagom nära men ändå en bit bort och med de finaste av vänner. De som verkligen förstår. Och Disa som lindrar min saknad så ofta. Och Unni som är Milos allt. Och Eira som är så klok och fin med både barnen och vuxna.

Så blev det inte. Sjukdom hindrade oss och borde vi ens bli uppgivna? 😏 Vi borde vara vana. Det är bara så surt. Förra helgen hade vi bokat med Jenny och alla hos oss men Andreas var för sjuk. Nu skulle vi få ett välbehövligt miljöombyte men Milos feber stoppar oss. Även utan dravetsbarn är det svårt att planera.

Kommentera (1)

Annons

Ett jobb…

Jag skulle behöva ett jobb. Ett litet ett. När jag sökte jobb på Vittra var planen att jobba 50% som skolkurator och 50% som personlig assistent till min dotter. Det kändes som en bra planering att både få tid med Saga och tid att vara mig själv i min yrkesroll. Saga hann avlida innan jag ens gick på intervjun men jag var så sugen på jobbet och inte redo för någon heltid så jag hoppade på ändå när de ville ha mig. Tjänsten har utökats till 65% och jag trivs verkligen i rollen som skolkurator. Så mycket att jag inte vill byta ut tjänsten mot någon annan med fler procent. Det är annars väldigt lätt att få jobb som socionom. Min kropp mår bra av att inte jobba heltid och Milo får inte så långa dagar på förskolan men min SGI är kass. Nu när Andreas börjat jobba så går vi runt ekonomiskt utan problem men jag kristänker och ligger hellre steget före. Vad händer om Andreas av någon anledning blir av med jobbet eller sjukskriven? Eller jag blir sjukskriven? Vi har tömt vår buffert medan hans inkomst enbart var CSN och min var min 65% tjänst. Därför letar jag efter ett litet jobb. Ett sånt jobb som nästan ingen annan vill ha men som är fast varje månad och drygar ut inkomsten och höjer min SGI. Den här bloggen har gett mig så mycket oväntade saker så jag testar att söka jobb med. Jag är socionom med ett gäng tilläggsutbildningar men kan tänka mig göra lite vad som helst så länge de genererar pengar och inte tar för mycket av min tid med Milo.

Kommentera (1)

Annons

<3

Idag var det en intensiv, tuff och lång dag på många sätt. Allt detta blåstes bort när jag hämtade min bubbe. Pedagog L och han hade fixat överraskning. Jag fick blunda när jag kom och så ledde de mig fram till dessa fina 😍

Han var så stolt och glad. För sin pappa ropade han direkt ”titta ja gjort min mamma” och så visade han 😍 Min fina, fina kille!!

Kommentera

Annons

Milo och hans syskon

Plötsligt är han så stor och medveten. Kan så mycket. Pippi-filosofi ”det har jag aldrig testat så det kan jag nog”. Så mycket energi i den lilla kroppen och fantasi. Underbara fantasi som tar honom till magiska platser. Ibland leks det vilt och ibland vill han försvinna in i böckernas värld. Jag älskar att jag får följa med. Halvan och sopbilen är mest poppis. Detär kul att vara med i leken och resa med i hans utveckling. Han är så lik sina systrar vissa stunder. Som att de hoppat in i hans kropp och påminner oss om deras existens. Inte för att vi någonsin glömmer men kan de hoppa in i Milos kropp och busa lite med oss är jag helt säker på att de gör det.

Vid graven för en tid sen sa Milo spontant när vi skulle gå ”hej då Saga Nova”. Han har förstått att barnen är viktiga och att platsen är viktig för oss och därmed viktig för honom. När tiden är inne ska han få se fler foton från själva begravningen som Cecilia tog.

Snart Novas dödsdag. Fyra år. Som alltid svårt att greppa tiden. Det är så abstrakt. Så mycket har hänt på de här fyra åren. Då var vi en småbarnsfamilj med tvillingflickor på 3år och nu är vi en småbarnsfamilj med en son på 3år. Det borde ju liksom inte vara möjligt. Två olika liv. Samma mamma. Samma pappa. Men två helt olika familjer. Andra hittar nya partners och börjar om, vi byter inte ut varandra utan våra barn 🤣

Nova var den av mina tre barn som allra mest velat vara en del av mig. Saga fick aldrig den chansen och Milo är mer självständig. Nova ville in i livmodern igen… Eller iaf bli ett till lager hud på min kropp. Ofta vaknade jag av att hon låg uppepå mig och sitt huvud på mitt huvud. Sängen var 2m bred så berodde inte på utrymme. Nova är också vildast av mina tre, mest påhittig och busig. Alla tre passar på beskrivningen iof men Nova allra mest. Hon hade alltid så bråttom och sov så lite. Inte en chans att hon sov mer än hon var vaken under ditt 3,5åriga liv.

Jag har ältat det förut men gör det igen. Jag skulle göra precis vad som helst för att få mina töser tillbaka. De liv vi hade m flickorna. Jag skulle kunna leva i en etta allihopa och på existensminimum men vi skulle vara tillsammans och då hade vi ändå mått bra.

Ikväll är jag arg på livet för att två av mina barn fick leva så kort men tacksam för den här godingen.

Mjau… Den här Ipa ser sig själv som en central familjemedlem så hon flög med… Men viktigaste på Hasselbacken är förstås MILO!

Milo är förkyld som vanligt men utan feber. Det är nästan förstå gången. Han är som alla andra, snorar hostar men fullt ös i leken och äter bra. På mornarna kommer det ”ja må bla,” direkt med det går inte att lite på 😅 hittills har han iaf fått gå på fsk nu.

Pappa bus är däremot rejält däckad i feber och symptom som tyder på begynnande lunginflammation. I april förra året blev han riktigt dåligt så han åkte ambulans. Då när Nova dog hade han det också rejält. Så illa tillfälle ni bara, vi har ju finbesök i helgen men hoppas än på mirakelrehab. Viktigast oavsett är att Andreas blir frisk. Hans återkommande lungproblem skrämmer mig.

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna