VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

En månad som känns som ett år

Januari är inte ens slut ännu men i min kropp känns det som månader har gått.
2018 började skört. Min energi tog slut och jag förbrukade några extra semesterdagar mot vad jag hade planerat. Spenderade tid med Milo när Andreas började nytt jobb. Det var rätt beslut. Vi pyssla och pusslade och återhämtade oss tillsammans. Jag var faktiskt rädd för att jag fått utmattningssyndrom igen men jag reagerade nog i tid och lyssnade på kroppen.

Vi var på Disney on ice under ledigheten. Jag vet inte hur jag bäst beskriver den totala glädjen jag känner över att kunna göra en sån grej med mitt barn. Ingen kramprisk och en lycklig unge som intresserat följde hela showen. Det var Mormor, pappan och jag som delade upplevelsen med honom. Äventyret. Stolta steg trampade på genom globen köpcentrum 😀 Vi åt hamburgare efteråt hos mormor och dofarn. Milo är inte i närheten av lika imponerad av hamburgare som Saga men det hör till…aktivitet och hamburgare. Det är så man gör.

Andreas tillbringade en knapp vecka i Polen för utbildning. Jag stärktes av att klara mig själv. Jag och Milo var ett bra team. Det knepigaste var att fixa kalas för den blivande 3åringen som aldrig är tyst eller stilla och dessutom sover samma tider som mig ? Med lite för lite sömn i kroppen hade jag städat huset och blåst upp massor av ballonger, pyntat med confetti och lite annat fix med bilartema. ”Wow mamma har du gjort de” var belöning nog för jobbet ❣️ Vi blåste ut ljus och fikade. 11 januari blev minnesvärd dag för min son ?

Tre år. Min stora lilla kille. Flickornas treårsdag var så fin på landet. Jag kände glädje över att de mådde så bra i sin sjukdom. Efter treårsdagen väntade tio månader helt utan tur till akuten, men sen kom det med besked…det akuta och livshotande. Nova fick aldrig chansen att fira fler födelsedagar. Kanske var det därför Milos 3års dag blev så viktig för mig och min lycka så stor över att han tyckte att det var märkvärdigt att fylla tre år för ”de e många”. Eller så gjorde jag en stor grej av det för att jag inte tar något förgivet. Varje år är värt att fira. Varje stund av lycka. Allt vi gör skapar minnestrådar vi senare i livet drar i för att komma tillbaka till händelsen och känslorna.

Möjligen var det lite tokigt att med kort varsel bjuda in dravetsfamiljerna när Andreas skulle vara borta hela veckan innan ?? Det började egentligen med just att Andreas inte skulle vara hemma på rätta dagen men så klart också ville fira ordentligt…Och när man ändå ska ha ett till firande…?
Stress är inte min vän som förut och jag vill så mycket. Att alla ska må bra, äta gott, sova gott och ha roligt. Samtidigt vill jag njuta och prata med alla jag träffar för sällan. Det är nästan omöjligt att få ihop allt. Ändå stolt över mig själv. La ribban på en okej nivå. Jag blir så varm i hjärtat av att se familjen ihop med vännerna som blivit familj. Hur de alla knyts ihop och kärleken jag känner för alla går som en röd tråd genom alla. Så tacksam, så oerhört tacksam över alla som kom och firade Milo. Vi var många, det blev varmt och golvet fick som vanligt agera sittplatser men så mycket kärlek !! Och så oerhört fina presenter. Vi gör nog om samma grej nästa år men då får Andreas vara hemma innan ?

Denna vecka har Milo varit sjuk och i torsdags var jag redo att säga upp mig som mamma. Oftast är han både rolig och charmig men de finns några sidor jag hoppas bara är en sån där fas…
Milo själv tyckte inte han var sjuk fast han haft feber som pendlat upp och ner. Vi har frågat hur han mår många ggr och han säger ”ja må bla”. I fredags skulle jag jobba några timmar för att lösa lite akuta grejer och i bilen påväg till moster säger han ”nä ja sjuk. Ja har inte prickar”. Då trilla polletten ner för mig. Han tror att man måste ha kliande vattkoppor för att vara sjuk …?

Ikväll är det vemod och sorg
. Imorgon är det Pennys dödsdag. Fyra år sedan de fann henne livlös i sängen. Fyra år sen allt förändrades. Tänk att lägga sitt barn som vilken kväll som helst och sen morgon efter finns hon inte mer. Största mardrömmen.
IMG_20171231_103140_211
DSC_0224

Med sparkcykel under armen stövla han fram till bordet och borstade av det och sa ”ja gilla inte snö”. Min son ? vi längtar lika mycket till våren.

IMG_20180115_223350_029
Disa, min Disa. Den starkaste länken till Saga som jag har. Så mycket frågar hon efter Saga att jag tror vi saknar lika mycket. ”Var är Saga? Jag vill bada med Saga.” Jag med Disa, jag med !

received_10155364972079397
En trio från Sveriges hörn ?

DSC_0145


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna