VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Livets hinder

Livet har erbjudit mestadels uppförsbackar de senaste åren och i april 2016 avslutade vi med ett gigantiskt berg. Jag vet inget som gjort så ont som det berget. Inte ens de vi stötte på i februari 2014. När vi kom upp för det berget togs en del av vår identitet ifrån oss. De två föräldrarna som vandrat uppåt var inte samma två föräldrar som skulle vandra nedåt.
Att ta sig nedför förväntas vara lättare. Det är ju bara vi två och ett friskt barn som ska vandra vidare. Hur svårt kan de vara? Det som kallas livet. Vi är där nu, i nedförsbacken. Med lätta ben springer vi men stenar sätter krokben, grenar river huden och sand flyger upp i ögonen så tårarna rinner. Vi måste bromsa oss själva för att inte springa för fort, farten gör att fötterna snubblar. Det är lätt att falla och det fallet smäller hårdare än de i uppförsbacke. Det kommer mer plötsligt och det gör minst lika ont. Kanske ondare därför att man tycker att allt ska vara enkelt nu. Så mycket enklare än vad det var i uppförsbacken. På ryggen bär vi tunga väskor. Livets ryggsäck fyllda med år av sjukdom, ångest och två saknade barn. Väskorna tynger ned oss i backen och medan vi springer sjunker vi i perioder som i kvicksand. Ryggsäckarna tynger ned oss. Det gör ingen skillnad om terrängen är snårig eller plan, det som sitter på vår kropp gör det svårt oavsett. Vi kan inte fly från det som varit. Kan inte springa ifrån i nedförsbackarna. Vi måste lära oss bära den belastning vi har och det är inte över bara för att berget är bestiget. Det är lång väg kvar ner och om vi alls når plan mark utan snåriga hinder så kommer det att ta flera år.

Bara ett barn att uppfostra, trösta, söva och lämna på förskola och aktiviteter.
Bara två barn att inte längre uppfostra, trösta, söva och lämna på skola och aktiviteter.


Annons

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna