VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Tankar

Att vara hemma när man är hemma hos någon annan… Det har jag inte känt så ofta. Tvärtom har jag alltid trivts hemma hos mig själv. Framförallt inte velat sova över hos andra. Äta har också varit jobbigt. Fånigt kan tyckas men jag har alltid trivts med att vara med bara mig. Att vara själv är inte ensamt. Snarare tryggt och lungt. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag känt så. Vännerna har varit viktiga men jag har aldrig sett mig som en social person och alltid värdesatt tid för mig själv mellan umgänge. Med åren har det förstås blivit skillnad. Jag har rätt många ställen jag känner mig riktigt trygg på :) och jag trivs bättre i sociala sammanhang nu, behöver det också men jag blir trött, det tar mycket energi..

Sen finns det sammanhang, människor och platser som är hemma och trygga fast det inte är mitt hem. I lördags var jag hemma, hemma hos någon annan… Jag låg i soffan hos Pousettes. Unni och Milo låg på golvet nedanför och turades om att kittla varandra. Andreas fixade lunchen i köket och Eira var på övervåningen. Det var inge konstigt alls. Pappa Pousette var med Disa på sjukhuset och mamma Pousette behövde vara på dansen ett par timmar innan de började eftersom hon är ledare. Inga konstigheter för någon. Inte för barnen. Inte för oss. Så många år har vi inte känt varandra egentligen och ändå är allt så naturligt självklart. Jag är så tacksam för dem. För vad vi kan ge varandra. Jag känner att jag blir en bättre människa i deras sällskap. Jag älskar barnen som om de vore mina egna. Unni är så cool i hela sitt sätt att vara. Jag hoppas verkligen hon får behålla sin självsäkra attityd till livet. Vi ses inte ofta eftersom det är några mil mellan oss men ändå…Inga tårar när mamman gick. Hon lät mig skära hennes mat, torka hennes mun från ketchup, hålla hennes lilla hand när vi gick över gatan. Eira, stora fantastiska Eira. Koll på allt. Sina grejer, mammans glömda vattenflaska och så okomplicerad. Lättsam och go. Eira, Unni, Milo i bilen. Milo som fick låna Disas plats och fnittrade lyckligt över att ha Eira och Unni på vardera sida om sig i bilen. Han saknar syskon. Eller han gläds iaf åt att vara i syskonkonstalationer. Det märker vi med Jossan med. Igår när jag satt med Charlie i knäet länge var han inte avundsjuk som förr. Jag tror framförallt Jossan har tränat honom i det.

Jag undrar hur det är att ha mig som mamma, Andreas som pappa och två syskon som är begravda. Vi är brända. Trasiga. Vi ger honom mer av vissa saker i livet just för vad vi varit med om. På andra plan ger vi honom mindre. Jag hoppas att de blir en bra balans. Trygghet, kärlek, närhet, självständighet. Jag hoppas också att Milo ärvt min egenskap att uppskatta sitt eget sällskap eftersom han kommer växa upp utan syskon vid sin sida.

Fast jag samlar ju på bonusbarn så kanske kommer han skapa syskonrelation till flera.

Sandra skulle fota sina två barn men min son satte sig och tyckte de var självklart att Sandra menade honom med 😂 älskar Unnis lyckliga blick på Milo

Och kramas gärna tillsammans 😍


Annons

Kommentarer


  1. Sandra 2017/12/10 on 16:53 Svara

    Och det finns ingen annanstans jag förutom mitt eget hem vill vakna upp hos som hos er. Det är trygghet för mig, har varit från första början. Tack för allt ni gör för oss. Både i närvaro och kärlek. Dina barn är mina barn. Alltid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna