VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

3åringen

När Milo somnar 21.00 sover han helst till 8.00. Då vaknar han pigg och glad med bra förutsättningar för dagen. Under hans snart tre år är detta det närmaste bra sömnrutin vi kommit. Han har sovit hela nätter och somnar ibland i sin säng och ibland i vår.

Ett problem dock. Om han vaknar 8, vill äta frukost sakta och inte stressa till förskolan är det svårt för mig att vara i Jakobsberg 9.00.

Så vi försöker söva 20.00. Allt rubbas och han vaknar med ett vrål 06.00. Arg på hela världen och totalt missförstådd. Konflikter grundar sig i allt från fel färg på strumporna till att det inte serveras kladdkaka till frukost men värst av allt är nog om telefonen (som han fått låna av mig för paw patrol) glider 1mm på bordet så vinkeln blir lite fel…

Giv. Mig. Styrka.

Kommentera

Annons

Tankar

Att vara hemma när man är hemma hos någon annan… Det har jag inte känt så ofta. Tvärtom har jag alltid trivts hemma hos mig själv. Framförallt inte velat sova över hos andra. Äta har också varit jobbigt. Fånigt kan tyckas men jag har alltid trivts med att vara med bara mig. Att vara själv är inte ensamt. Snarare tryggt och lungt. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag känt så. Vännerna har varit viktiga men jag har aldrig sett mig som en social person och alltid värdesatt tid för mig själv mellan umgänge. Med åren har det förstås blivit skillnad. Jag har rätt många ställen jag känner mig riktigt trygg på :) och jag trivs bättre i sociala sammanhang nu, behöver det också men jag blir trött, det tar mycket energi..

Sen finns det sammanhang, människor och platser som är hemma och trygga fast det inte är mitt hem. I lördags var jag hemma, hemma hos någon annan… Jag låg i soffan hos Pousettes. Unni och Milo låg på golvet nedanför och turades om att kittla varandra. Andreas fixade lunchen i köket och Eira var på övervåningen. Det var inge konstigt alls. Pappa Pousette var med Disa på sjukhuset och mamma Pousette behövde vara på dansen ett par timmar innan de började eftersom hon är ledare. Inga konstigheter för någon. Inte för barnen. Inte för oss. Så många år har vi inte känt varandra egentligen och ändå är allt så naturligt självklart. Jag är så tacksam för dem. För vad vi kan ge varandra. Jag känner att jag blir en bättre människa i deras sällskap. Jag älskar barnen som om de vore mina egna. Unni är så cool i hela sitt sätt att vara. Jag hoppas verkligen hon får behålla sin självsäkra attityd till livet. Vi ses inte ofta eftersom det är några mil mellan oss men ändå…Inga tårar när mamman gick. Hon lät mig skära hennes mat, torka hennes mun från ketchup, hålla hennes lilla hand när vi gick över gatan. Eira, stora fantastiska Eira. Koll på allt. Sina grejer, mammans glömda vattenflaska och så okomplicerad. Lättsam och go. Eira, Unni, Milo i bilen. Milo som fick låna Disas plats och fnittrade lyckligt över att ha Eira och Unni på vardera sida om sig i bilen. Han saknar syskon. Eller han gläds iaf åt att vara i syskonkonstalationer. Det märker vi med Jossan med. Igår när jag satt med Charlie i knäet länge var han inte avundsjuk som förr. Jag tror framförallt Jossan har tränat honom i det.

Jag undrar hur det är att ha mig som mamma, Andreas som pappa och två syskon som är begravda. Vi är brända. Trasiga. Vi ger honom mer av vissa saker i livet just för vad vi varit med om. På andra plan ger vi honom mindre. Jag hoppas att de blir en bra balans. Trygghet, kärlek, närhet, självständighet. Jag hoppas också att Milo ärvt min egenskap att uppskatta sitt eget sällskap eftersom han kommer växa upp utan syskon vid sin sida.

Fast jag samlar ju på bonusbarn så kanske kommer han skapa syskonrelation till flera.

Sandra skulle fota sina två barn men min son satte sig och tyckte de var självklart att Sandra menade honom med 😂 älskar Unnis lyckliga blick på Milo

Och kramas gärna tillsammans 😍

Kommentera (1)

Annons

Grät

För första gången på länge grät jag på offentlig plats. Inne på Åhléns. Julmusik och julklappshandel var triggern som förvisso utlöstes pga en rad grejer som hänt senaste tiden.

Varje andetag är fyllt av saknad. Jag tänker på mina flickor så oerhört mycket. Det gör så ont att de inte finns med oss.

Känner mig ensam. Det är jag inte. Utan mina döttrar tror jag att jag alltid kommer känna mig ensam i viss mån. De fattas och det gör ont. Tomrummet kan inte fyllas. Även när jag försöker med Disa och med Jossan och det lindras en stund. Sen åker de hem till sitt. Sina mammor så som det ska vara. Min oändliga kärlek jag vill ge alla dagar på året blir vid en grav eller ett ljus hemma. Och till Milo som får mer lektid med sin mamma än vad som kanske är sunt. Han får sällan öva på att leka själv. Ikväll lekte vi med lera och gjorde sniglar så intensivt att jag till och med glömde fota 🤣

Han behövde jobba lite med verktygen med innan sängdags…men då hade jag gjort kväll i fåtöljen brevid hans säng vilket gjorde leken kortare :) men hsn är duktig på att säga vad verktygen heter. Allt som Dorfarn lärt honom.

Kommentera

Annons

Glutnfri lasagne

Min första och jag trodde vi skulle behöva handla pizza…..Blev oväntat jättegott. Har fått testa Zetas krossade tomater från buzzador som jag hade i 👌

Kommentera

Annons

Piggare kille

Inge feber och lite mer aktiv. Mest hänger vi i soffan och kollar på Paw patrol. Ny favorit om hundvalpar som utför räddningsinsatser. Sött men segt :)

Aptiten är dålig och ensidig men mjölk dricker han mycket. Definitivt på bättringsvägen igen, vi får se om han hinner bli helt frisk innan han blir sjuk igen 😏

En stund ville han vara i sitt rum och leka. Köra träbilar, lasta, fixa, möblera. Sen blev det bilarna från Cars. I tur och ordning, på kö. Det är roligt att se honom leka och babbla om/med bilarna.

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna