Att vara förälder. Att få vara Milos mamma.

Man prövas i tålamod och principer. Sliter sitt hår och trollar med knäna. Sover för lite. Känner lycka över en dusch i ensamhet. Drömmer om egentid utanför hemmet som inte är på jobbet. Samtidigt ÄLSKAR man den lilla enerverande människan villkorslöst i evighet.

Jag vill ge Milo hela världen och alltid ha all tid för honom. Jag vill också att han ska förstå att livet och världen är orättvis. Bankomaten har en gräns för hur mycket pengar som kan komma ut och allt kan inte ens köpas för pengar. Relationer måste vårdas och alla förtjänar hans respekt men inte nödvändigtvis hans kärlek. Livet är ibland en korridor i mörker och ibland en lustfylld berg-och-dalbana och så måste det få vara. Livets ytterligheter. Det som får oss att känna oss levande. Alltid vill jag finnas vid hans sida och aldrig ska han tvivla på min kärlek.

Milo. Jag älskar dig för den du är. Även när du är vaken sent på kvällen på vardagar och sen är sjusovare på morgonen. Även när världen går under för att inte padda och chromecast vill kännas vid varandra och Blaze uteblir på TVn. Även fast du vrålar rakt ut som en bortskämd unge för att du inte får choklad till frukost. Även fast dina ben slutar fungera när jag redan har fullt att bära. Även fast du totalt ratar mitt klädval för dig.

Eller.

Just därför.

Just därför allt jag skrivit. Ingen annan är som min Milo och han är en mix av mina och Andreas både bättre och sämre sidor.

Han är Milo. Min kärlek.

P.S. Jag har fortfarande inte hittat någon bra balans i det nya livet. D.S

This entry was posted in lillebror, Mammatankar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *