VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Saknad

Inte mardrömmar men drömmar som gör ont. Saga. Hennes glada leende och glittrande ögon. Hennes hand i min och vetskapen om att hon försvinner. Min fina underbara Saga. Innan jag slår upp ögonen och riktigt vaknar gör hjärtat ont. Den korta sekund innan minnet påminner mig om att hon är död är jag förvirrad, varför gör det ont i bröstet? Sen minns jag.

Kroppen hann komma tlll acceptans att Nova dog men att också Saga fattas oss…det går inte in. Jag vill inte förstå, acceptera. Aldrig mer en dotter, aldrig mer köpa klänning. Sparade bokmärken och prylar från min barndom, tänkta till mina tvillingflickor, samlar nu bara damm. En flyttlåda fylld med deras kläder samlar damm. Ett mammahjärta fyllt av tre barn men bara ett att fysiskt krama är trasigt. Jag har fastnat i min sorg igen. Ältar.

Milo har vattkoppor och haft mycket feber. Det triggar mig. Min kropp. Jag är mer eller mindre redo att göra HLR och hämta fram Jossans syrgas. Det behövs förstås inte men jag vet inte hur man hanterar vanliga barnsjukdomar. Jag blir knäpp. Och ledsen. Gråtit så mycket. Besviken på livet flera gånger om. Först för att mina perfekta flickor skulle drabbas av det vidriga genfelet och sen, när vi ändå började hitta ett sätt att leva, togs de ifrån oss. Båda två. Så orättvist att Milo är lillebror x2 och ändå ensambarn. Så orättvist att jag och Andreas, som startade föräldrarskapet med två barn, bara har ett. Världens finaste son men jag har mer kärlek än till bara ett. Min famn är gjord för flera.

Saknar så mycket 💔


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna