VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Något muntrare…

Min goding som plockade fallfrukt hos mormor o morfar och mumsade glatt. Hemma äter han knappt frukt alls. Närodlat och lite småsurt ska det vara :-)

Kommentera

Annons

De två som fattas mig

Kan verka som att jag inte gör annat än tänker, ältar och reflekterar… Men min känsla är en annan. Jag hittar mina utrymmen men de är små och få. I bilen hem från jobbet är en plats. Lämna dagens jobb bakom mig och förbereda mig för hemmet, familjen och viktigast av allt, Milo. Jag behöver också tid att tänka på mina flickor. Ensam. Det sker sällan och därför maler tankarna på som nu, när jag lägger mig i sängen. Inte bästa sättet att varva ned inför en god sömn. Jag behöver hitta ett annat sätt, en annan rutin. De fattas mig så.

Kommentera

Annons

(O)lyckliga jag

Jag borde sörjt längre när jag fick. Det är de jag kan konstatera så här knappt 1,5 år senare. Inte så att någon säger något eller ifrågasätter nu. Det är nog mest jag själv som dömer. Det skulle kännas konstigt om jag plötsligt la mig i fosterställning på golvet och hulka tills tårar och snor lagt sig som en ansiktsmask. Dra täcket över huvudet på morgonen och bara ge upp. Kapitulera för det tunga, smärtsamma som tär i bröstet varje dag.

Jag vill ge upp vissa stunder. Ibland flera gånger om dagen. Det känns ofta som en omöjlig uppgift att resa sig ur sängen, göra sig i ordning, köra bil, lämna Milo, åka till jobbet. Varje moment är energikrävande. Vissa dagar mer än andra. Det är svårt att förklara vad sorg och saknad gör med kroppen men det lättaste att beskriva är tröttheten. Man blir så trött av sorg och när man får sova kan man inte. Tankar som maler. Minnen och Tänk-om. Saknade. Alla varför. De skulle ha börjat ettan. Mina töser.

Jag ler. Jag skrattar. Det är inte fejk. Jag är glad på riktigt. Vissa stunder lycklig. Dagen kan börja som ett skådespel och lagom till jag kommer till jobbet tror jag på det själv. Lurar mig själv att vara glad. I viss mån har vi ett val. Skratta eller gråta. Det bara sitter längre in ibland och tårarna måste få utrymme. Det går inte att fly från livet genom att skratta och nonchalera. Faktum är att två av mina tre barn är döda. De blev 3 resp 6år. Det är inte normalt. Jag kommer att sakna dem för alltid.

Sagas sista år innebar mycket kramper som krävde sjukhusvård. Det kan jag sakna hur konstigt det än låter. Milo lärde sig gå där och många av personalen träffade jag oftare än mina vänner. Familjer kom och gick. Barn dog, andra blev friska. Och några kämpar fortfarande.

Igår hälsade vi på Ella och hennes familj. En av de vi träffade som mest sista halvåret. Ella och Saga krampade ikapp och jag och mamma Anneli drack kaffe och boade in oss på Q82. Det blev många halva samtal mellan mig och Anneli för att Saga, trots Proepanutin eller midazolam i kroppen, absolut skulle kuta runt på vingliga ben. Jag och droppställningen dansandes efter och slangen som gick till hennes port. Ett under att den inte rycktes ut fler gånger än den gjorde. Det var jobbigt. Så oerhört påfrestande men jag saknar det. Extra mycket efter att ha fått hänga med Ella. Stora tjejen som var så mycket piggare på ögonen. Åt själv. Gör mig så glad. Och Milo och Viggo. Både i en ovald lillebrorroll till sjuka systrar men utan att klaga. Normalt för dem. Så kul de hade ihop. Milo yngre och stolt över att få vara med en större kille. Mitt mammahjärta blev varmt.

Nu är vi på landet tills ikväll. Andreas sitter i stugan och pluggar. Milo hänger med mormor o morfar. Jag sitter i en solstol på tomten med vemod i kroppen och skriver en blogg på telefonen. Blinkar bort tårarna när Milo kommer ut och hoppas att han inte ser och märker. Ännu en sommar har passerat som inte känts ”normal”. Undrar om vi någonsin hittar den där stabiliteten och ron i kroppen. På fredag börjar Andreas jobba. Två bra inkomster för första gången på många år. Jag fortsätter på min deltid, Milo slipper långa dagar på fsk och Andreas blir den som drar in mest pengar. Som vilken familj som helst… Fast ändå inte.

Tillsammans.

Älska ❣️

Kommentera

Annons

Lyckliga jag

Nu har vi haft en sån där helg som verkligen tankar hjärtat på kärlek och fyller livet med meningsfullhet. En sån som man inte sover så mycket på men som ändå ger så mycket energi.

Vi har hunnit mycket. Fredagen kom hela stora familj Pousette och deras bonusmedlem/Disas assistent E (har den kvinnan några brister?).

Farmor o farfar Pousette, E och vår alldeles egna Filippa hjälptes åt med kidsen hemma hos oss så vi övriga, efter lite trassel ned bilnycklar och glömd present, åkte till Olivebys som firade 10år som gifta kombinerat med inflyttningsfest. Baby Coehn var med men annars var vi barnfria och inget krampade barn med oss så iaf jag kände mig mer som 18 😇 Kul kväll.

Lite tröttare dagen efter men uppe i tid för flyg utomlands. Milo tänkte sig Bali men destinationen var Köpenhamn. Där hämtades vi av tre bilar, tänk så många fina människor vi har runt oss och vad de roddas för vår skull. Vi åkte med grannmor och grannfar som numera bor i Skåne. Tillsammans rullade vi mot Falsterbo och årets familjeträff för Dravets syndrom sponsrad av bl.a Odd fellow Malmö. Falsterbo kursgård var ett så mysigt ställe och så fin miljö. Åker gärna tillbaka! Bästa var förstås ändå människorna. Vännerna. Att ingå i det här sammanhanget är en förmån. Det är inget roligt som fört oss samman men oj vad roligt vi har tillsammans. Vänner är familjen man väljer. Det var bl.a sång o musik, fika, clown, motorcykelklubben Malmoe chapter Sweden (som tidigare i år samlat en rejäl summa pengar till föreningen), bad i pool och massa fina samtal.

Sålde mer än väntat av DSAS och Keep Fighting, kul! (men jag har kvar! Hör av er!)

Tidig utcheckning imorse, redan 10 skulle man vara ute. Vi hade tur att ha vår egen taxibuss och hängde sen hemma hos Sara o Ola under dagen. Soligt, mysigt, köplunch och bästa sällskapet.

Tiden räcker aldrig till. Samtalen skulle kunna pågå hur länge som helst. Ville mer men är oerhört nöjd, glad, lycklig över det vi fick den här helgen. Så mycket kärlek! Behövde detta!

Kommentera (1)

Annons

Läser och läser

Plötsligt älskar han böcker. Vill läsa hela tiden och många böcker efter varandra. Så roligt!!!

Jag är så glad över att ha ett barn att läsa för. Jag har saknat det även om jag tror att det är mitt fel att han inte varit så intresserad. Precis som jag slutade sjunga när Saga dog så slutade jag läsa. Det var något jag gjorde med henne. Milo var för liten för att ta till sig böckerna då men han var förstås med. Sen fick de ligga. Alla älskade böckerna som, trots Sagas kärlek tlll dem, har många bitmärken på sig. De var ofta närmast och fick ta emot hennes frustration.

Nu läser vi dem pärm till pärm, jag och Milo. Vi fnissar och skrattar åt Alfons som ropar på paappaaaaa, vi ser hur Ingrid och Ivar gör kalas och i Milos alldeles egna Halvan-bok lär vi oss om hur sopgubbar jobbar och sopbilen åker runt. Ikväll har jag läste över tio böcker. Flera Alfons, några Ingrid och Ivar, pippi och Halvan.

Kommentera (1)

För att få de senaste uppdateringarna