Jag hade haft planeringsdag med mina kollegor. En bra dag. Vi var på Väsby Nya gymnasium. Det var december och julkänslan smög sig på. Jag var glad. Flickorna hade kramper men någorlunda kontrollerat, jag trivdes på jobbet och Andreas skötte mycket av markservicen. Livet fungerade.
Det blev lunch och jag och mina kollegor tog mat i matsalen som tillhör gymnasieeleverna. Ingen delikatess men jag har aldrig varit direkt kräsen och alltid hungrig. Satte mig vid bordet tillsammans med några men hann inte börja innan Andreas ringde. Jag var rädd för kramp men de var innan något Dravetsbarn i Sverige dött så var ändå inte livrädd, så att säga.
Allvaret i rösten gick ändå inte att ta miste på. ”Anders är död” sa han. Jag förstod inte. Vadå död? Inte möjligt. Så många andra namn som han hade kunnat säga och jag hade trott det. Detta var så orimligt och varför ringer min man och säger att min systers man inte längre lever? Så många frågetecken i samma mening.
Verklighet var så hård. En vältränad man inte fyllda 50 och med fru och barn levde inte mer för att hjärtat slutade slå. Livet kan vara så ont. Det har jag förstått flera gånger om sen dess.
Nu har det hänt igen. En kvinna, mamma, har plötsligt lämnat oss. Jag känner henne inte men jag vet vem hon är. Hon hade en dotter med epilepsi och hon kämpade tillsammans med Keep Fighting. Jag förväntar mig inget men lämnar följande swishnummer 1235202635. Det går till Keep Fighting. Många bäckar små.
Jag vet hur det är att förlora sina barn, jag har inte själv förlorat min partner, men jag vet att det är tufft på många sätt när livet vänds upp och ned. Pengar är futtigt i sammanhanget men underlättar. Om ni vill skänka en slant till ovanstående swish så sätt Christina som ämne.
Bilder nedan från KEEP FIGHTING Facebook sida. Därav inte så snyggt, bara print-screen.
Kommentera