Jag kraschar några gånger varje dag men fallen är sällan lika kraftiga som förut. Milo ber mig sjunga samma låtar som Saga för drygt ett år sen. Säger ”bä bä” med samma betoning och tonläge. Det väcker minnen. En konstig blandning av sorg, saknad och glädje. Jag och Saga sjöng bä bä för Milo, och två par strumpor åt lille lillebror. Cirkeln sluts. Milo är kvar och ger mig så mycket mer än glädje. Han ger mig livet, meningen med allt.
Sagas begravning fladdrar förbi i minnet. Den var henne värdig. Så fin. Kunde inte önskat något mer. En begravning att minnas bland andra. Lika speciell som hon var. Hon fattas mig. Flickorna fattas mig. Jag ältar. Jag har tre barn. Tre. Barn. Men ändå bara ett för den som ser oss nu. Ett. Jag saknar mina barn.
Livet fylls med annat. Jag vill fylla det med barn, Andreas helst utan barn. Inte riktigt sant men lite. Jag har mitt jobb med barn, han har sitt blivande utan. En bra kompromiss. Vi söker alla någon form av mellanväg så vi fortsätter vilja åt samma håll. ”Alla drömmer vi om lycka som om livet blivit fel” sjunger Winnerbäck. Lycka kan inte köpas. Inte heller tiden. Inte pengar. Lycka kommer inifrån hur klyschigt det än låter. En dag i taget. Ett andetag i taget.
”Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst… ”
Kommentera