Vaknade med ett lugn i kroppen. Själva årsdagen av barnens död är trots allt mindre smärtfyllda än dagarna innan. I lördags ville jag bara dö. I söndags kunde jag inte sluta gråta. Igår grät jag men var mest bara utmattad. I natt har jag sovit. Massor. Mer än på länge. Kroppen kollapsade. Den gör det tillslut. Jag har farit runt här hemma de senaste veckorna. Packat undan och packat fram. Boat in mig. Fortfarande smått kaos men ordning i många skåp och lite mer reda i kroppen. Rensat mycket och det känns bra nu även om det varit enormt tufft.
Nu sitter vi här i soffan med varsin telefon och Milo med paddan. Apatiska. Utan lust och vilja. Inte gråtiga, inte glada. Jag har en radda med borden. Som att plocka ur diskmaskinen och rensa på golv och matbord. Orkar inte. Vill inte. Är inte en bra mamma för Milo idag. Inte alls. Dåligt samvete över det.
Har tänkt på Er hela helgen. Varma kramar ??
Åh!! <3<3<3