… hur jag ska orka leva utan mina döttrar. Jag saknar dem så smärtsamt mycket och förstår inte var jag ska hitta styrkan.
Jag är inte ensam. Jag har ett nätverk. Vänner och familj. De senaste dagarna har ni varit extra viktiga och jag är glad över att inkluderas, få vara med. Gemenskapen ger trygghet och tröst. Jag ältar mindre i andras sällskap. Det är de ensamma timmarna som är tuffast. Jag är ingen ensam människa men känner mig ändå ensam.
Jobba är bra. Det ger mening till livet och oftast känner jag att jag kan göra någon liten positiv skillnad för andra vilket rinner vidare på mig och gör också mig gladare.
I helgen använder vi presentkortet på Clarion. Vi åker inte långt. Till Arlanda. Milo ska få titta flygplan och vi som familj får ett miljöombyte. Presentkortet fick vi ihop med annat som Väsby med Anna Forsman i spetsen samlade ihop till oss. Det ser vi fram emot. Jag och Andreas tänkte sköta julklappshandling från hotellrummet 🙂
Vi försöker verkligen leva och njuta. Dra fördelarna av att inte längre leva med sjukdom i familjen men inget är värt det. Jag skulle kunna offra så mycket för att få ha mina döttrar kvar.
Milo. Min älskade Milo. Meningen med livet. Ingen och inget är viktigare.
Kommentera