VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Man behöver inte åka långt för att ha kul 

Milo var mer än nöjd över Clarion på Arlanda. Flygplan som startade och landade hela tiden. Dessutom har vi sett brandbilar, polisbilar, bussar och bilar. Superb frukost, allergibord och det fanns även en lekhörna. Kan tänka mig att åka hit igen, inte minst för att göra Milo glad. 

Tipp topp dygn. 

Kommentera

Annons

Min lille kille 

Feber igen. Riktigt hög som stört hans sömn i natt. Igår när vi var hos grannmor och grannfar ville han inte äta. Så är han ju ibland med mat. Inte alls som sina systrar som åt allt alltid. Reagerade därför inte igår. Han var pigg och nöjd, lekte och höll sig vaken länge. Kanske hade han lite ont i halsen, annars inga symptom alls. Bara superhög feber. Den här gången gick det faktiskt nästan  två veckor utan feber men det är nog längsta uppehållet sen i somras. Sällan andra symptom än just feber vad vi märkt :-\

Mitt hjärta 

För den som för notering kan jag meddela att min stukade fot läker bättre än alla tidigare stukningar jag gjort 😀 Den är inte vacker men den fungerar som en fot ska :-)


Fortfarande mycket svullen och blå runt hela foten men jag kan gå normalt! 

Kommentera (5)

Annons

Min kropp faller sönder. 

I torsdags fick jag nackspärr efter att ha haft ont i både nacke och huvud i flera veckor. Andreas lurade iväg mig till en naprapat som gjorde underverk. Känner fortfarande av det men så mycket bättre.

Idag tog jag och Milo en rask promenad för att handla medan pappan dammsög (Milo fortfarande skraj för dammsugaren..) Jag var så nöjd med mig själv över att jag tog mig ut på kvällen efter jobb och middag trots att jag varit så trött idag. Dessutom så mycket energi i kroppen för första gången på länge. Promenad och frisk luft var bra. Så plötsligt rullade foten lite på gruset. Jag hann inte med. Kände hur foten gjorde den där onaturliga vridningen innan fotknölen slutligen fick stop på det genom att dundra ned i asfalten. Dessutom gick ett par favoritbyxor sönder då knäet drog i backen :-(

Vad händer med min kropp, den går sönder från topp till tå. :-(

Jag tycker rätt synd om mig själv… 

Kommentera

Annons

Jag vet inte… 

… hur jag ska orka leva utan mina döttrar. Jag saknar dem så smärtsamt mycket och förstår inte var jag ska hitta styrkan. 

Jag är inte ensam. Jag har ett nätverk. Vänner och familj. De senaste dagarna har ni varit extra viktiga och jag är glad över att inkluderas, få vara med. Gemenskapen ger trygghet och tröst. Jag ältar mindre i andras sällskap. Det är de ensamma timmarna som är tuffast. Jag är ingen ensam människa men känner mig ändå ensam. 

Jobba är bra. Det ger mening till livet och oftast känner jag att jag kan göra någon liten positiv skillnad för andra vilket rinner vidare på mig och gör också mig gladare. 

I helgen använder vi presentkortet på Clarion. Vi åker inte långt. Till Arlanda. Milo ska få titta flygplan och vi som familj får ett miljöombyte. Presentkortet fick vi ihop med annat som Väsby med Anna Forsman i spetsen samlade ihop till oss. Det ser vi fram emot. Jag och Andreas tänkte sköta julklappshandling från hotellrummet :) 

Vi försöker verkligen leva och njuta. Dra fördelarna av att inte längre leva med sjukdom i familjen men inget är värt det. Jag skulle kunna offra så mycket för att få ha mina döttrar kvar. 

Milo. Min älskade Milo. Meningen med livet. Ingen och inget är viktigare. 

Kommentera

Annons

Kärleken till min son 

9 månader i min mage och nu tätt intill mig varje kväll, under mitt täckte. Små söta snarkningar. Om två månader fyller han två år. Min kärlek för honom är totalt villkorslös. Jag har så mycket att ge honom. Tre barns kärlek ska fyllas i honom. Min tid, min kärlek. Alla stunder jag inte spenderar med honom är mer eller mindre bortkastat. Inget är viktigare. Ingen är viktigare. Min son. Min lilla pojke. Min Milo. Han bär praktisk taget mitt liv på sina axlar men allt han behöver göra i livet är att finnas. Hans existens är som ett litet mirakel, en gåva till mig och hans pappa. Han kom med lindring och hopp, kärlek och tröst. 

Jag älskar honom mer än jag trodde var möjligt. Med vetskapen hur det känns att förlora ett barn och sen ett till barn har mina känslor nått ett ännu större djup. Jag vill ge honom hela världen i all form men för att även kunns vägleda honom till att bli en ödmjuk och tacksam människa och förståelse för att man måste kämpa för vissa saker antar jag att vi måste lägga visst band på oss. Det är svårt faktiskt och kanske tur att vår ekonomi inte är så bra nu när det går mot jul. Annars hade han kanske fått onödigt många bilar i alla möjliga storlekar. Framförallt med stora däck :-)

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna