VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Saga spela pjano

De senaste dagarna har de varit mycket tårar. Gråter mig till sömns av saknad. Tung i hjärtat. Får upp hennes röst i huvudet i varje rum jag går in i och alla promenader i Väsby, hennes uttryck och ord. Meningarna som blev allt längre men inte grammatiskt korrekta men vi förstod henne, hon förstod oss. Oftast. Foffan, parken, daset, mamma läsa bok Saga, aja buff, åh tött, va hungi, äta mat, lallah poh, tiinis, sik, åka bil hamburgare, Saga bada, mamma snurrig och allt annat mitt lilla hjärta lärde sig att säga. Visste att tiden var lånad, visste att vår Saga var till låns men kan inte acceptera ändå. Saknar så oerhört mycket. Sörjer att inte ha två storasystrar till Milo här. 

Milo fick plötsligt feber natten mellan fredag och lördag. Jag blev klarvaken direkt. Alla instinkter i kroppen, hans andning, rörelse och lukt. Jag var inte rädd, jag vet att han inte krampar, men min kropp visste inte. Min kropp sa åt mig att vara vaken så natten fredag till lördag var mina piggaste timmar på hela veckan. Han är feberfri igen. Milo får sådär rätt ofta, 24h feber och jättedålig. Sen över. Ibland känns det som att något/någon testar mig och mitt psyke onödigt mycket. 

Imorgon är det jobb igen och det är skönt att få fokusera på annat och på andras livsöden än mitt eget. Gå in i en professionell roll. Det tar mycket energi från kroppen men är ändå förvånansvärt lätt och jag tycker det är väldigt befriande. Vardagar är nästan bättre än helger. Får för mycket tid till mina ensamma tankar på helgen. Det är tur att jag har bloggen så jag har någonstans att göra av allt som snurrar i huvudet. 

Han har börjat gilla pussel. Om vi hade tänkt på att plocka fram det tidigare så hade han kanske gillat det tidigare med. 

För ett år sen började Milo ställa sig mot möbler utan hjälp. Han älskade allt hans syster gjorde och ingen fick honom att skratta som hon. Saga krampade rejält kort efter bilden togs och var rätt illa ute med dålig andning. Vi räddade hennes liv så många gånger. Var så nära att förlora henne tidigare. Tacksam för den extra tid vi fick men också för att vi fortsatte våga leva, både att ha henne hos sin älskade Inglill och de andra på Cosmos och badet på Beckis. De gav kanske fler kramper och förkortade möjligen hennes liv något men som vi sagt så många gånger om man inte lever så lever man ändå inte och Saga levde verkligen 100%. Nova med. Och det älskade att leva, älskade att vara bland nära och kära, att leka, bada, hoppa studsmatta och gå med fötterna i vattenpölar. Vad vore livet för ett barn utan lek, bus och umgänge!? Jag tror inte på isolering, jag tror på att leva och skratta så mycket man bara kan. Livet är för kort för att ha tråkigt! 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna