VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Minnen. 

När jag stänger mina ögonen och låter tankarna vandra några år bakåt kan jag fortfarande minnas och känna värmen av två barnkroppar på varsin sida om min, deras små huvudet upptryckta i mina armhålor. Så mycket kärlek fyllde de mig med, mina flickor. Alltid kommer jag att minnas. Och sakna. 

Vi städar och rensar här hemma. Efter Novas död var det ett mindre antal plagg som bara var kopplat till henne, de la jag undan. Resten var lika mycket Sagas. Det var inte mycket alls att förändra i hemmet. Vi bytte runt lite rum, hade behov av att förändra för vår egen skull. Inte för Sagas eller för att vi behövde ”städa bort” Nova.  

Nu blev det ett annat läge. Några tyckte att jag var snabb på att plocka undan Sagas kläder men det var egentligen bara ytterplagg, sådant som mer rev upp sår när de hängde framme. Mycket har varit kvar. Det mesta faktiskt. Jag har gått igenom små mängder åt gången och istället för att rensa bort har jag sorterat ut vad som kan passa Milo senare, vad som ska till Disa-Jossan-Tyra-Anela etc. Det är fortfarande kläder kvar som är så mycket Saga att jag inte förmår göra något med det alls. Tar upp, kramar, minns, lägger tillbaka. Sen har vi hennes saker och allt vi har dubbelt av från att vi hade två töser. Mentalt blev inte Saga mycket äldre än vad Nova blev och därför var det samma saker det lektes med fortfarande. Nu, vad gör man nu? Om jag städar bland Sagas saker ska jag då ställa tillbaka hennes grejer på samma plats? Fast ingen kommer att leka med dem igen. Ska jag ta bort? Som om hon aldrig varit här. Radera ut det som var hon i vårt hem trots att både hon och hennes syster finns i varenda rum, varenda vrå i huset. Precis som jag kan förnimma värmen av två sovande flickor längs min kropp kan jag höra ljudet av deras gemensamna lekar. Skratten finns i väggarna, språket de hade mellan varandra. De förstod varandra så fullständigt på ett vis bara tvillingar kan. Sorgen är så smärtsam. 

Milo, min fina Milo. Utan honom vet jag inte vad. Det är för honom jag finns, jag rensar och fixar. Det är jobbigt, tar mycket energi. Så många minnen i så mycket saker. Endel får inte Milo för att det helt enkelt är för smärtsamt att ha framme. Det är en befrielse att städa bort de sakerna, att äntligen ta tag i det. Andra saker tvingas han ha i sitt rum och vissa kläder känns helt rätt just för att de är ärvda av systrarna. Han växer upp som ett ensambarn fast han är lillebror till två systrar. Det är speciellt. För honom, för oss. Vill ge honom alla förutsättningar i livet och inte hans föräldrars sorg på sina axlar. 

Att jobba halvtid är ett av de bästa besluten jag tagit. Inte för ekonomin men för Milo och för min egen hälsa. Det känns jättekul att börja jobba och bara jag landat i alla intryck tror jag att jag kommer att göra ett bra jobb. Sen kommer jag hem och orkar vara mamma, ta promenader, busa och prata. Tid, det kan jag ge honom när ingen sjuk storasyster snor den och den fördelen ska han ha. Mitt gamla jag hade flytt in i jobbet och mått bra av att jobba mycket. Kanske skulle jag fortfarande må bra av att jobba mycket men jag har fått perspektiv på vad som är viktigast. Barnen. Barnet. Tiden går fort. En klyscha men sann. Det är nu han är liten och med beundran i blicken tittar på sin mamma och pappa när vi tar en gemensam promenad för att vi har tid. 


Kommentarer


  1. Ingela 2016/08/15 on 09:57 Svara

    Ni finns i mina tankar varje dag ?
    Jättefina men ändå smärtsamma tankar. Flickorna är saknade

    ? ljus och kärlek ?

  2. Emilia 2016/08/19 on 21:54 Svara

    Du säger såå rätt! Det är nu han är liten
    och tiden går helt för fort för att man inte
    ska ha barnet hos sig själv så mycket man kan.
    Det kommer du inte ångra!
    Att jobba heltid som förälder är vansinne rätt ut.
    Även om nästan en hel värld av mammor gör det.
    Sorgligt.

  3. Eva 2017/08/14 on 11:48 Svara

    Så starkt du skriver läser och tänker ofta och mycke på er och hur viktig det är stt njuta av barna åren det är tyvärr något man ofta kommer på lite försent ,men så är vi nog alla när allt går på räls tror man inte något skall kunna hända och helt plötsligt kan allt förändras ni skall veta att ni ger mej styrka träffar inte minna barnbarn så ofta som jag skulle vilja men när vi är tillsammans är det kvalité tid och det är väldigt viktigt att visa barn kärlek är något vi alla borde göra mer all kärlek och styrka till er från mej ❤️

Lämna ett svar till Ingela Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna