VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Tankar 

Den bottenlösa tröttheten är kvar. Kommer den alls försvinna? Går inte att sova sig pigg. Kanske för att sömnen är så orolig och fylld med märkliga drömmar.
Att jobba är roligt och ger mer energi än det tar. Jag känner att jag har en funktion, ett syfte och att jag får chans att göra skillnad. Det är även skönt att vara bara jag på en plats där twinsen aldrig funnits mer än som minnen i mitt huvud. Jag har aldrig åkt hem efter jobbet till mina flickor, aldrig smugit ut ur sovrummet tidig morgon för att inte riskera väcka dem. Aldrig. 

Milo trivs på förskolan. Den är bra för honom. En trygg plats med lek och lärande i en bra kombination. Han går 9-15, vi tror att det är lagom för oss alla. Höst och rutiner, kanske ger stabiliteten också mer energi på sikt. Jag hoppas det. 

I helgen träffade vi Dravetsfamiljer. Föreningen hade träff i Bromma. Jag var rädd för att det skulle riva upp känslor på ett jobbigt sätt. Känslor blev det givetvis men mest positivt och varmt i hjärtat. Jag tycker så mycket om så många. Älskar av hela hjärtat. Tacksam för att vi förts samman. Vi valde att sova hemma och det var rätt. En chans att landa och sortera intryck. 

Kommentera

Annons

Läsare i Göteborg? 

Om någon läsare bor i Göteborg och skulle vilja jobba som personlig assistent åt en underbar liten 6åring gå in på den här annonsen på platsbanken och sök!! 
 

Kommentera

Annons

Så Mycket Kärlek… 

… För den här lilla människan som gör mig så lycklig bara genom att finnas. <3

Kommentera (2)

Annons

Minnen. 

När jag stänger mina ögonen och låter tankarna vandra några år bakåt kan jag fortfarande minnas och känna värmen av två barnkroppar på varsin sida om min, deras små huvudet upptryckta i mina armhålor. Så mycket kärlek fyllde de mig med, mina flickor. Alltid kommer jag att minnas. Och sakna. 

Vi städar och rensar här hemma. Efter Novas död var det ett mindre antal plagg som bara var kopplat till henne, de la jag undan. Resten var lika mycket Sagas. Det var inte mycket alls att förändra i hemmet. Vi bytte runt lite rum, hade behov av att förändra för vår egen skull. Inte för Sagas eller för att vi behövde ”städa bort” Nova.  

Nu blev det ett annat läge. Några tyckte att jag var snabb på att plocka undan Sagas kläder men det var egentligen bara ytterplagg, sådant som mer rev upp sår när de hängde framme. Mycket har varit kvar. Det mesta faktiskt. Jag har gått igenom små mängder åt gången och istället för att rensa bort har jag sorterat ut vad som kan passa Milo senare, vad som ska till Disa-Jossan-Tyra-Anela etc. Det är fortfarande kläder kvar som är så mycket Saga att jag inte förmår göra något med det alls. Tar upp, kramar, minns, lägger tillbaka. Sen har vi hennes saker och allt vi har dubbelt av från att vi hade två töser. Mentalt blev inte Saga mycket äldre än vad Nova blev och därför var det samma saker det lektes med fortfarande. Nu, vad gör man nu? Om jag städar bland Sagas saker ska jag då ställa tillbaka hennes grejer på samma plats? Fast ingen kommer att leka med dem igen. Ska jag ta bort? Som om hon aldrig varit här. Radera ut det som var hon i vårt hem trots att både hon och hennes syster finns i varenda rum, varenda vrå i huset. Precis som jag kan förnimma värmen av två sovande flickor längs min kropp kan jag höra ljudet av deras gemensamna lekar. Skratten finns i väggarna, språket de hade mellan varandra. De förstod varandra så fullständigt på ett vis bara tvillingar kan. Sorgen är så smärtsam. 

Milo, min fina Milo. Utan honom vet jag inte vad. Det är för honom jag finns, jag rensar och fixar. Det är jobbigt, tar mycket energi. Så många minnen i så mycket saker. Endel får inte Milo för att det helt enkelt är för smärtsamt att ha framme. Det är en befrielse att städa bort de sakerna, att äntligen ta tag i det. Andra saker tvingas han ha i sitt rum och vissa kläder känns helt rätt just för att de är ärvda av systrarna. Han växer upp som ett ensambarn fast han är lillebror till två systrar. Det är speciellt. För honom, för oss. Vill ge honom alla förutsättningar i livet och inte hans föräldrars sorg på sina axlar. 

Att jobba halvtid är ett av de bästa besluten jag tagit. Inte för ekonomin men för Milo och för min egen hälsa. Det känns jättekul att börja jobba och bara jag landat i alla intryck tror jag att jag kommer att göra ett bra jobb. Sen kommer jag hem och orkar vara mamma, ta promenader, busa och prata. Tid, det kan jag ge honom när ingen sjuk storasyster snor den och den fördelen ska han ha. Mitt gamla jag hade flytt in i jobbet och mått bra av att jobba mycket. Kanske skulle jag fortfarande må bra av att jobba mycket men jag har fått perspektiv på vad som är viktigast. Barnen. Barnet. Tiden går fort. En klyscha men sann. Det är nu han är liten och med beundran i blicken tittar på sin mamma och pappa när vi tar en gemensam promenad för att vi har tid. 

Kommentera (3)

Annons

På rätt väg 

Omställningen att jobba var större än vad jag hade förväntat mig. Jag har påverkats mer än vad jag trott av att ha ”dragit mina tre barn” flertalet gånger. Man kommer inte ifrån frågan. Den är det mest naturliga kallpratet och jag vill gärna berätta men det påverkar mig efteråt har jag nu insett. 

Det som känns i kroppen  var förmodligen inget jag fullt kunde förbereda mig på. Ny arbetsplats, ny miljö, nya människor. Halvtid är mycket nog. Förvånas över min enorma trötthet. Gläds åt den värme som jag upplever finns på min nya arbetsplats. Saknar att vara med min bubbe. Saknar Saga. 

Jag är på rätt väg. Det kommer att bli bra. Jag vet att jag har det i mig. Att jag kan göra det här jobbet bra men det tog mer på mig än vad jag hade förväntat mig. 

Semesterminne. 

Kommentera (1)

För att få de senaste uppdateringarna