VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Hypokondri 

Efter att Milo haft fler dagar med feber än utan det här året är det svårt att inte bli hypokondriker. Som ett barn sa. ”Nu har ni bara ett barn. Tänk om Milo också dör”. 

Jag älskar barns rättframma ärlighet. Det säger vad de tänker och vad även många vuxna tänker. Ingen filtrering. Rakt ut. Rakt in i hjärtat. På gott och ont. Allt sunt förnuft, alla logiska tankar, all klokhet säger att Milo är en frisk pojke som kommer överleva sina föräldrar sådär som naturens gång är. Sen finns den lilla panikslagna rösten som påminner om att livet inte är rättvist, att det finns dolda sjukdomar, att man aldrig kan veta vad som väntar. 

Milo har en fantastisk läkare på vlg. Vi har ”bara” varit där två gånger. Jag hade kunnat ha en stadig tid en gång i veckan bara för att…Han är ju aldrig helt frisk en vecka. Ofta allergin som spökar intalar jag mig men hur vet vi säkert? Tänk om det finns samma symptom på flera orsaker…Jag har lyckats mana mig själv till lugn och mitt googlande av symptom har inte kommit till något allvarligare än den allergi vi redan känner till. Läkaren är som sagt jättebra iaf. Väldigt förstående och otroligt bra med Milo. För både Milos och vår skull ska vi ge febernedsättande vid 38,5 i hopp om att undvika att de passerar 40. Hon sa också att vi alltid var välkomna tillbaka om vi var oroliga, att det är helt normalt att vi känner så i vår situation. Empati, tid att säga några extra ord, det är sånt som betyder mycket fast det egentligen är så lite. Önska alla läkare var så. 

Temp 38,5… Med flickorna gav vi stesolid förebyggande vid den tempen. Fast oftast hade de redan krampat då. Milo börjar iaf inte rycka till med armarna förrän han passerar 40 men fast det är normalt feberbeteende sover varken jag eller Andreas då. Han verkar ju inte ha tendens till riktig feberkramp iaf, bara ”ryckig”  vid hög temp precis som sin pappa. 

Han är allt och lite till. Utan honom vore livet meningslöst. 

I Måndags hade vi äran att passa Disa. Underbara lilla unge. Hon hade en bättre dag än när vi sågs sist. Mycket färre myoklonier, till och med få, och ingen storkramp. Vi hade kul och mysigt. Tiden gick fort. Glad också för att familjen Pousette kom iväg till grönan och de där norska pojkarna 😀 Det är viktigt att vara tillsammans för de friska syskonen men också föräldrarna. Önska samhället hade bättre uppbackning. Det är inte normalt föräldraransvar att anpassa precis allt efter ett av barnen i familjen och trots all anpassning och uppoffring dansa med döden så ofta. För mig och Andreas var det däremot bra att samhället inte kliver in för Disa för då fick vi låna :-)


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna