VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Hypokondri 

Efter att Milo haft fler dagar med feber än utan det här året är det svårt att inte bli hypokondriker. Som ett barn sa. ”Nu har ni bara ett barn. Tänk om Milo också dör”. 

Jag älskar barns rättframma ärlighet. Det säger vad de tänker och vad även många vuxna tänker. Ingen filtrering. Rakt ut. Rakt in i hjärtat. På gott och ont. Allt sunt förnuft, alla logiska tankar, all klokhet säger att Milo är en frisk pojke som kommer överleva sina föräldrar sådär som naturens gång är. Sen finns den lilla panikslagna rösten som påminner om att livet inte är rättvist, att det finns dolda sjukdomar, att man aldrig kan veta vad som väntar. 

Milo har en fantastisk läkare på vlg. Vi har ”bara” varit där två gånger. Jag hade kunnat ha en stadig tid en gång i veckan bara för att…Han är ju aldrig helt frisk en vecka. Ofta allergin som spökar intalar jag mig men hur vet vi säkert? Tänk om det finns samma symptom på flera orsaker…Jag har lyckats mana mig själv till lugn och mitt googlande av symptom har inte kommit till något allvarligare än den allergi vi redan känner till. Läkaren är som sagt jättebra iaf. Väldigt förstående och otroligt bra med Milo. För både Milos och vår skull ska vi ge febernedsättande vid 38,5 i hopp om att undvika att de passerar 40. Hon sa också att vi alltid var välkomna tillbaka om vi var oroliga, att det är helt normalt att vi känner så i vår situation. Empati, tid att säga några extra ord, det är sånt som betyder mycket fast det egentligen är så lite. Önska alla läkare var så. 

Temp 38,5… Med flickorna gav vi stesolid förebyggande vid den tempen. Fast oftast hade de redan krampat då. Milo börjar iaf inte rycka till med armarna förrän han passerar 40 men fast det är normalt feberbeteende sover varken jag eller Andreas då. Han verkar ju inte ha tendens till riktig feberkramp iaf, bara ”ryckig”  vid hög temp precis som sin pappa. 

Han är allt och lite till. Utan honom vore livet meningslöst. 

I Måndags hade vi äran att passa Disa. Underbara lilla unge. Hon hade en bättre dag än när vi sågs sist. Mycket färre myoklonier, till och med få, och ingen storkramp. Vi hade kul och mysigt. Tiden gick fort. Glad också för att familjen Pousette kom iväg till grönan och de där norska pojkarna 😀 Det är viktigt att vara tillsammans för de friska syskonen men också föräldrarna. Önska samhället hade bättre uppbackning. Det är inte normalt föräldraransvar att anpassa precis allt efter ett av barnen i familjen och trots all anpassning och uppoffring dansa med döden så ofta. För mig och Andreas var det däremot bra att samhället inte kliver in för Disa för då fick vi låna 🙂

Kommentera

Badat

Idag är det varmt och skönt. Första doppet i sjön är avklarat, drygt 20 grader i vattnet.
Lillfjant vill dock inte ens bada handen i bassängen på tomten. Vi ska öva vattenvana denna sommar!

image

Kommentera (1)

Midsommarfirande på landet

Första besöket på landet för mig och Andreas i år. Här fattas Saga extra mycket ändå är det lättare än väntat. Jag trodde det skulle vara svårt att bara kliva in i stugan och se hennes saker här ute. Det gick rätt okej. Kanske var det bra att starta upp den här helgen hos Ellas familj. Det var mysigt.

image

Här på landet är det nu fullt hus och ändå är det så tomt. Saga tog plats på alla sätt och vis. Pigga, glada, härliga unge. Vi har gjort det vanliga med midsommarfirande på ängen, fiskdamm, lotter, tipspromenad, sill, lax och annat gott, femkamp osv med allt annat som hör till. Nästan inget regn, bara 100% luftfuktighet…Vi har haft en fin dag men hon fattas oss. Det känns konstigt i kroppen, i hjärtat. Det får vara så.

image

Glad för Milo och Emelie och övriga familjen. Vill aldrig vara ensam på en högtid.

Kommentera (1)

Tomhet

Sitter i soffan. Det är vi tre. Hela familjen. Obehag i kroppen. Förstår inte vad som är fel. Det trycker i bröstet. Trött. Sen slår det mig, Saga har varit avliden i två månader. Födelsedagen var i lördags och till helgen är det midsommar. Högtiderna som är förenade med barnen som inte längre finns. Det är kanske inte så konstigt att det är jobbigt i kroppen. Tvärtom helt naturligt.

Det svåraste är att vara bara vi tre, det som nu är hela familjen. Så uppenbart att vi har blivit färre. Tomt.
Det bästa är att vara med andra som vet och förstår vår situation. Andra vuxna och barn ger mindre tomhet. Vet samtidigt att det är viktigt att vara bara vi tre ibland. Landa i känslorna och acceptera istället för att fly. Det gäller att hitta en balans i det här. Bearbeta sorg och saknad utan att sjunka i den destruktiva spiralen av mörka tankar.

En dag i taget. Passera midsommar. Ge det tid. Träffa nära och kära. Leva i nuet. Andas. Minnas med glädje. Det ger sig. Jag vet, jag har gjort den här resan en gång förut.

image

Milo i sitt esse.

Kommentera

Födelsedagen är passerad.

Dagen var jobbig. Riktigt tuff. Otur med vädret och rejält med ångest i bröstet. Jag och Milo sov bort över en timme av dagen. Välbehövligt men helt groggy efteråt och ännu mera obehag i kroppen.

Vi firade med tårta när Andreas kom hem efter 17. Stine hade gjort jättefina och goda tårtor. Det var en mysig kväll. Milo fick presenter. Det är han värd. Han växer upp i skuggan av en sorg över två systrar han inte kommer ha några minnen av, utöver de minnen vi ger honom. Vi kommer att hålla flickorna så levande som det går och kommer att fortsätta äta tårta 18 juni. Det var då jag blev en mamma. Det vill jag inte sluta uppmärksamma.

image

Jag är glad för alla er som skrivit, ringt och kommit till oss och till graven. Det värmer i ett sorgset mammahjärta att mina flickor lyckats fånga er uppmärksamhet och lämnat spår hos er.

image

Saga och Nova. Mina flickor. Saknar så otroligt mycket.

Kommentera (1)

För att få de senaste uppdateringarna