VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Milo

image

image

image

image

När den här lilla människan lägger sin mjuka kind mot min och säger mamma, mamma, mamma med en röst fylld av kärlek… Då gör inget ont längre och i mitt bröst finns bara lycka. Han lindrar det jobbiga och fyller mig med kärlek. Jag älskar honom så oerhört mycket!

image

Busa med pappa är kul…

Kommentera

Ut på äventyr

Jag vet inte om ni vet det men i sommar inträffar en väldigt stor och speciell händelse. Anneli och Kenth ska gifta sig. Som vi längtar och har längtat sen vi blev bjudna till bröllopet!

I fredag var det dags för Annelis möhippa. Ett superkul dygn med härliga tjejer. Hennes vänner visade sig vara lika goa som henne själv, så klart. Jag är väldigt glad att jag slog bort alla tankar om att min sinnesstämning sänker gruppen, utan följde med. Jag hade väldigt kul och det var skönt att fokusera på någon annan helt och hållet. Anneli är viktig för mig och jag ville verkligen vara med och dela den här upplevelsen med henne.
Jag avvek tidigare än mitt vanliga jag hade gjort men det kanske inte bara var av ondo.
Anneli hade sällskap fram till småtimmarna av andra och alla var ändå otroligt pigga och fräscha vid frukosten 09, imponerande 🙂

image

Trött igår kväll när vi kom hem men mysigt att sitta uppe en liten stund med Jenny och Diana. Grabbarnas svensexa var lördag till söndag så det var vi och Milo o Linn. Milo var orolig i sömnen som han varit ett tag nu så la mig tidigt med honom i hopp om att han skulle sova djupare. Funka inte. Stökig natt men tyckte ändå jag fick sömn mellan alla uppvaknanden.

Idag har vi varit trötta och mest hängt i soffan. Jag somnade utan att märka det, Jenny och Diana hade Milo. Läskigt när kroppen slås ut sådär. Som att den får nog och inte kan röra sig. Det har nästan aldrig hänt mig. Mitt problem brukar vara att somna. Tacksam för att Milo var i trygga händer, tryggare än mina.
När de åkte kom min fina vän Michelle och uppvaktad mig med morsdagpresent och Maria har varit här och ätit glass med oss.
Åkte sen till min mamma och bjöd på middag och vin.

image

image

image

Kaotiska känslor i kroppen, en brutal huvudvärk, endel ångest men trots allt en bra dag efter en bra helg. Hur många olika känslor kan egentligen rymmas i en kropp?

Nu är det sådär oerhört tyst i huset så det tjuter i öronen. Så tyst som det bara kan bli i ett hus där de har bott flera men inte längre gör. Två barn har varit skrivna här men finns inte mer. I botten av en vält leksakskorg ligger Ubblan. Sagas Ubbla. Den utlösande faktorn denna kväll som fick tårarna att rinna utan slut.

image

image

Min Saga, vi skulle ju leva lyckliga i alla våra dar. Så trodde jag när jag fick veta att jag bar dig och din syster i min mage. Så lycklig över att berikas med två barn på en gång. Jag saknar dig så oerhört mycket. Vi pratar som dig här hemma. Använder dina ord och uttryck. Jag vet att du var med i kyrkan. Jag kände din närvaro och du skulle aldrig missa chansen att se flera instrument spelas. Det spelades för dig min fina, bara för dig. Jag såg för mig hur du och din syster lyckligt dansade runt hand i hand under psalmerna och den övriga musiken.
Älskade Saga, jag visste att du var till låns men jag var inte redo att släppa dig än.

image

image

Saga älsa hoppa pöl

Kommentera

Kass dag blev bättre

Tog mig till och med ut och handlade trots tråkväder.

image

Sötaste små bebisarna på promenaden!
Men sötast av alla är min egna goding.

image

Han är allt!!

Kommentera

Reflektioner över dagarna som gått

Jag beskrev tidigare en trötthet man inte kan sova sig pigg från. Min kropp gjorde ett tappert försök i måndags. Vaknade 11.30, halvt panikslagen för att Milo hämtas 12. Mormor och morfar ställde upp som vanligt.

Sen kom Andreas hem och vi fick möjlighet att gå på bio bara han och jag. Tacksam för möjligheten. Vi har mycket att jobba på. Vi är inte vana att umgås längre. Vi har levt som särbo i samma hus, mer eller mindre, under flera år. Kommunicerat över text och ”jobbat skift” med barnen. Alltid barnen först vilket känns oerhört bra med tanke på hur lite tid vi fick med tvillingarna. Varje minut var en investering!

Man pratar om änglabarn och änglamammor men jag är inte en av dem. Det kan jag väl inte vara? Jag födde mina barn, såg de växa iaf några år, lärde de saker och såg de utvecklas till egna individer. Jag har tre barn. Jag är trebarnsmamma. Inte änglamamma.
Även om mina barn är änglar.

Tisdag var Michelle, Micke och Jossan här och gjorde lunch till oss. Så mysigt. Jossan…dravetsbarnen har en särskild plats i hjärtat. Familjerna har en särskild plats i hjärtat, för att vi finns för varandra när andra inte vågar eller orkar.
Död är läskigt, att träffa någon som förlorat ett barn… Jag kan förstå att det är svårt men jag tycker ändå man måste våga bemöta. Även om man själv inte är drabbad nu kan saker inträffa framöver. Försök tänka hur du själv skulle vilja att omgivningen bemötte, det är en bra vägledning.

Igår var Andreas dålig och låg mest i sängen. Jag promenerade med paret Egeneas, vi hämtade Milo och åt lunch på drop in. Jag tror Milo tyckte det var mysigt och kul. På kvällen hade Nettan ordnat biljetter till kära barn live för mig och Linda. Vi åt middag innan.
En dag med mycket prat och skratt men också samtal om flickorna och sjukdomen. Bra balans. Jag hade en bra dag. Efter eventet på maximteatern var det fortfarande ljust ute, så skönt. Resan hem kändes till och med snabb och smidig, jag som knappt åker kommunalt längre.
Under promenaden hem kom tårarna plötsligt. Då önskade jag att mörkret kunde gömma mig och mina tårar. Det var inget som utlöste, inget mer än att Saga inte väntade hemma. Det är så tomt. Vi är bara tre nu. Saga tog så mycket plats. Hon var liksom mer än en person. Hon var hela huset. Allt är så tyst nu.

Jättemånga har frågat om vi ska skaffa fler barn. Ganska många har tagit det förgivet. Efter Nova visste jag att jag ville ha ett barn till. Jag ville redan innan Nova dog, det ville inte Andreas men han ändrade sig snabbt efter att Nova avlidit. Delvis för min skull tror jag och delvis för att vi båda förstod att vi annars skulle bli barnlösa.
Lika säker som jag var efter Nova på att jag ville ha ett syskon, lika säker är jag nu på att jag inte vill ha fler barn.
Det är klart att vi kan ändra oss men det känns väldigt långt bort just nu. Högst osannolikt. Två av mina tre barn föddes med svår sjukdom. Jag är så tacksam för Milo, tar inget förgivet. Jag vill vårda det jag har hellre än att kasta mig in i något osäkert. Jag har även flera barn runt mig som jag kan lägga min tid och kärlek på.
Så extrakilon på mig är inte en bebis utan för mycket choklad och för lite motion. Jag kallar de sorgekilon. De kommer snabbt.

image

Idag är en dålig dag. Panikångest. Sorg. Ont i bröstet. Det här dagarna finns, de hör till. Lika bra att känslorna får komma ut nu medan jag fortfarande är sjukskriven och omgivningen tycker att det är normalt att vara i sorg.

image

Ännu ett av Cecilias vackra kort

Kommentera (1)

Saknad och trötthet

Jag saknar henne mer än vad ord kan beskriva. Det är en tomhet och smärta i bröstet som inte kan lindras. Jag har varit vid graven både igår och idag. Rådjuren har iaf hittills låtit bli att äta upp alla blommor. Det är så fint där. Jag skulle kunna sitta och prata med mina flickor i timmar.

image

Vi är trötta både jag och Andreas. En trötthet som man inte kan sova sig pigg från. Så mycket känslor i kroppen. Alla familjerna åkte i förmiddags. Vi har haft en fin helg. Så fina vänner. Några utöver dravetsfamiljen var också med fredag och lördag. Vi bjöd inte in som efter Nova utan de som frågade fick komma. Både jag och Andreas har varit väldigt passiva i all planering. Mitt huvud fungerar inte, tankarna slår knut på sig själva och ibland önska jag att jag inte pratade alls för det kommer ord och meningar som inte känns som mina. På fikat efter begravningen satte jag mig på den första tomma stolen som jag såg. Jag minglade ingenting. Det fanns inte kraft.

image

Det finns så mycket kärlek. Sådan enorm värme. En begravning som kändes ljus och varm mitt i all sorg. Vågen av lila som tågade ut ur kyrkan, efter papporna som bar kistan. Skratten här hemma, kontrasten mot alla tårar som så kort innan trillat ned för allas kinder.

Efter Nova undrade jag hur jag kunde skratta när jag förlorat ett barn. Hur kunde det alls finns glada känslor i min kropp efter en så stor förlust!? Jag vet bättre nu. Sorgen finns hela tiden, saknaden lika så, men den uttrycker sig inte i tårar hela tiden.

image

Familjen

image

Mitt fina armband från tjejerna med mina tre barns namn och ringen som Johan lagad men nu gått sönder igen :-\

image

Atriumhäng

image

Framtiden

Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna