VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Gästblogg av Michelle, mamma till Loke

Han är blå, fan han är blå, och han slutar inte skaka. Fan fan.  2 kramplösande och det slutar inte.  Ambulansen är påväg men varför går minuterna så jävla sakta. Fan kom då,  han kommer dö. Jag kommer förlora honom.  Rädslan och ångesten som kryper längs ryggraden, tårarna,  tårarna jag intre kan hålla inne. Dom rullar snabbt över mina kunder samtidigt som jag går i tusen bitar inifrån och skriker i mitt inre. Jag vill skrika, skrika så mina lungor sprängs skrika så högt att jag inte får fram något mer ljud. Ambulans,  sjukhus,  olika läkare, sjuksköterskor,  narkos,  undersköterskor,  alla kämpar för att han ska sluta skaka. Han slutar,  sover en stund vaknar och ropar försiktigt mamma.
Jag är här hjärtat jag är här. Trycker honom närmre,  pussar honom på pannan samtidigt som tårarna rinner. Samtidigt som jag säger orden,  det kommer bli bra. Det är dom orden som jag ofta säger,  men jag vet att dom orden är lögn. Men jag vill inte skrämma mitt barn. Jag vill inte.  Försöker intala mig att allt blir bra.

Är han för varm,  för kall? Ätit och druckit ordentligt?  Sovit bra?  Feber? För extas?  För glad?  Lekt för mycket?  Klarar han allt? Mönster på olika grejer? Strukturen?  Klarar han av att se det? Kommer han krampa? Kommer han lämna oss i sömnen?  Kommer han överleva?  Orden som spelar upp sig om och om igen,  flera gånger om dagen. Skräcken,  sorgen,  rädslan. Ångesten…

Fan han spottar ut medicinerna, fan fan fan.  Hur mycket fick han i sig?  Kommer han krampa? Jävla skit

Han ler,  jag smälter, han ler säger mamma och klappar mig på kinden.  Jag är lycklig, jag är lycklig att just jag fick vara din mamma min finaste kämpe.  Min hjälte,  min förebild,  min idol. Min älskade Loke, bara 2,5 år och fått gå igenom så himla mycket..men ändå alltid så glad. Alltid så glad.

image


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna