Vår Urban Jungle Mountain buggy har stått i vårt förråd i snart ett år. Andreas tog in den ikväll eftersom jag insett att jag inte kommer utanför dörren med två barn utan den. Ska bara lösa så Milo åker säkert..
Det hugger till i hjärtat att se den. Jag saknar att köra runt på tvillingvagnen. Tungt var det men mina flickor var med. Mina älskade flickor. Det kommer bli många tårar i februari. Den här perioden mellan Pennys dödsdag och Novas dödsdag är så tung. Värre än väntat. Jag är ett öppet sår.
På torsdag ska jag på Mia Skäringer. Jag längtar efter att få skratta. En stunds flykt från verkligheten. Dessutom isolerade jag mig själv i slutet av graviditeten och mer eller mindre fastnat hemma. Orkar inte ta tag i mig själv. Vara social, hur är man då? Vill mest dra en filt över huvudet och vakna till våren. Det blir bra med Mia!
Milo är mitt balsam. Min skatt och min styrka. En symbol för att livet vinner. För hans skull försöker jag få till minst 30min promenad per dag.
Jag kan sitta och titta in i hans ögon i timmar, eller tills han somnar vilket händer först. Jag avgudar hans små fingrar som kramar mitt finger, den lilla munnen som formar sig som ett O när man pussar honom och de söta fötterna som växer fortare än benen precis som kusin Simons. Jag älskar varje mm av honom vilka blir fler och fler i ett rasande tempo, 2,5cm på 2,5vecka. Gör inte det ont?? Jag vet inte hur jag skulle orkat andas hela februari utan min lilla kille, min bebis!
Saga, min vackra Saga. Så mycket livsglädje i henne, en riktig inspirationskälla. Våra dravethjältar har en styrka få människor besitter. Önska jag hade hälften.
Så mycket oro just nu. RS som härjar. Vill bara låsa in henne. Lunginflammation på småbarnsavd på dagis. Panik. Hon får såklart inte vara på småbarn då. Smitta finns överallt. Vi undviker så många miljöer. Hon behöver sitt mosmos. Hon får gå men oroligt i föräldrarhjärtan.
Läskiga tankar. Minns sista buset med Nova. Busar med Saga på kvällen och undrar om det är sista gången. Aldrig somna osams. Alltid säga Älska många gånger per dag. Skratta, inte bråka. Så många utbrott som tär på mitt tålamod. Blir arg, vill aldrig vara arg på min prinsessa. Tänk om hon plötsligt inte vaknar mer. Hemska realistiska tanke. Hur blev det så här???
Ågrenska väntade…
Tjejerna lämnade Stockholm för första gången. Vi hade en underbar vecka.
Pappan och Saga tog sovmorgon, jag och Nova åt hotellfrukost.
Förskolan stängd idag. Vi mös i soffan, åt lunch hos mormor och morfar och var hemma hos Sundins. Förutom ”vibrerande blick” hela dagen och en kramp på eftermiddagen så har vi haft en bra dag. Hela familjen trivs väldigt bra hos Sundins!
Själar säger aldrig farväl, eller hur Sandra?
Kommentera (10)Andreas jobbade 12-20 igår. Första heldagen för mig ensam med barnen. Det är lite svårare än jag trodde. Det är inte helt lätt att resonera med Saga.
Milo fick inte amma klart någon gång och ville inte sova någon längre stund alls men vi överlevde dagen alla tre och hade mysigt med. Ingen sov när Andreas kom hem 😛
När jag är ensam med barnen har jag en ambition att finnas hela tiden, för båda. Göra världens bästa dag. Var lika när Nova levde. Jag behöver sänka den ribban för att klara flera dagar i rad. Jag är inte mitt gamla jag med samma krafter och absolut inte samma tålamod. Jag saknar gamla jag som orkade mer.
