Hade fel.
Saga fick en till kramp. Kraftig. Trodde vi skulle behöva åka in fast den inte var så lång. Den kom oväntat. Utan feber eller rejäl infektion brukar vi inte ha flera kramper samma dag. Kanske har hon något bakomliggande.
Fick även ännu ett tråkigt besked ikväll. En gammal vän som ligger på intensiven. Orden ”jag vet inte om du hört” har jag fått höra alltför många gånger. Det känns tungt i bröstet och sinnet men det är förstås inte mig det är synd om. Denna fight är inte min. Jag känner, oroas och tänker men det finns andra som gör det än mer. Livets krokiga väg. Så många varför.
Jag trodde februari skulle vara nattsvart. Nu är det 13e och jag har skrattat, orkat vara lite social och inte gråtit varje dag. Nova tänker jag på varje dag. Flera gånger per dag. Hon är så saknad men jag har kunnat fnissa åt hennes tokigheter när jag sett en bild. Jag har svårt att acceptera att jag är mamman som förlorat en 3 åring. Svårt att ta in ”aldrig mer” och att det snart gått ett år. Ett helt år utan mitt lilla hjärta. Det finns många tårar kvar att gråta. För alltid saknad. Samtidigt, det finns ljus och hopp. Två barn på jorden, en som stjärna och fina människor runt mig. Hjälp mig andas ett tag till så lovar jag att ge tillbaka till er gånger tusen. Tack för att ni finns.
Imorse efter kramp somnade Saga om igen och Milo sov samtidigt. Ett barn i varje armhåla. Som det ska vara.
Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, det är jag som ”betalar igen” för allt ni gjort fram tills denna dag <3
Jag längtar tills nästa gång jag får krama om er!
Tack, tack, tack!!!
<3
När du än behöver har jag extra luft och andetag. Tillsammans! <3
Alltid tillsammans!
Snart fredag!!
Jag vill så gärna göra dina andetag lättare. KRAM
Det gör du. På ett annorlunda sätt, från distans fast ändå nära.