Saga har verkligen haft det helt underbart på landet. Så lycklig. Superkusinen Emelie har lekt med Saga. En närhet mer viktig än någonsin!
Jag & Andreas har fått tagit några promenader utan vagn och barn. Chans att prata. Det har varit bra. Vi har passat på att gå när Saga sovit. Stor fördel med ”kollektiv” är att det finns fler som kan ha lite koll eller sjunga
”Aja buff trollmor”.
Vi har klarat landet helt utan anfall. Otroligt. Kanske första gången vi varit på landet utan kramper. Garanterat första gången vi varit där en vår/höst utan kramper. Oftast har det kommit redan första kvällen för båda barnen. Fuktiga och småkyliga luften brukar vara en fiende. En stor vinst att Saga klarat det.
Dagarna har varit underbara. Otroligt fint aprilväder. Solat, läst, vilat. Sånt som var svårt med två barn. Det har jag verkligen njutit av. Mot kvällen har ångesten kommit smygandes. Smärtsamt. Saknaden så påtaglig. Det var värre att vara på landet än hemma. Mycket för att Nova älskade landet och för att Andreas haft byggprojekt så jag haft båda mycket ”själv” på landet, dvs med mormor som stöd. Att sitta och läsa en bok i solstolen kändes som lyx men samtidigt blev det så tydligt hur annorlunda och tomt livet blivit.
Jag har också haft mycket mer tid att tänka. Hemma gömmer jag mig bakom diverse fix och serier för att fly. Svårt att fly på landet men det har nog varit viktigt att ta tag i sorgen med även om det blivit mycket tårar.
Och när jag kom hem sorterade jag en del av mina smycken, stätade i min garderob och såg sen två avsnitt av Orange is the new black…Vad gör man inte för att få ro…
Så ni vet.
;-D
Igår promenerade vi. Jag, Andreas, Saga, Tina, Emelie, Elvira & Leffe. Många. Jag vände mig om, räknade in. Någon fattades. Emelie längst bak med katten Leffe men det var någon mer som saknades. Fortsatte gå. Räkna in, titta runt. Elvira sprang på glatt. Saga ville åka vagn så jag körde henne och ändå kände jag att någon fattades mig som jag skulle ha koll på. Mitt ansvar. Det var Nova som saknades insåg jag medan jag gick. Min Nova. Mitt ansvar
Hon finns inte. En märklig skuld växer i mig. Jag vet att jag inte har skuld, jag vet att jag, vi alla, gav Nova allt och vårdade henne ömt. Jag vet det i hjärnan men säg det till hjärtat.
Igår rasade världen igen. Det fanns ingen kraft. Ingen mening. Trycket över bröstet som gör att jag tror att jag ska sluta andas. Det känns omöjligt att ta ett till andetag utan Nova. Hur lever man med förlusten av sitt barn? En sekund i taget, eller hur Nathalie? ♡ En sekund, en minut, en evighet.
”You know the place between sleep and awake, that place where you still rember dreaming…That’s where I’ll be waiting.”
”Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor…”
Kommentera (14)Öppnat boken jag först längtade efter att få hem och sen inte kom mig för att börja läsa. Den har väntat på mig och nu var det dags. Vi har inte samma öde och inte samma motståndare. Dravet syndrom och cancer. Jag har förlorat ett barn, han sitt eget liv.
Ändå känner jag igen vissa delar. Jag tror att någonstans där livet blir riktigt tufft, där förenas människor. Inte i-landsproblem tufft utan riktig smärta & sorg. Ensam är inte stark så det gäller att hålla ihop med de som inte bara säger att de förstår, för det är lätt att säga, utan ty sig till de som förstår i hjärtat.
”Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon. Och hur lite jag kan göra åt saken. Jag blir provocerad av uteserveringarnas våralkoliserade klientel, fnittren och de bekymmerslösa stunderna. Men mest av allt blir jag provocerad av min egen bitterhet.” (Kristian Gidlund, I kroppen min.)
Jag är så rädd att bli bitter.
Solen värmer kinderna och Saga har sovit ute i vagn.
Lycklig Saga har samlat pinnar, plockat med grejer och knatat runt på tomten. Gungat, rymt och kollat i grannarnas postlådor. Här är nog platsen Saga mår bäst. Hon gillar kollektivlivet här ute 😉
Här trivdes även Nova. Minnena finns överallt och det första jag mötte i vårt hus var en tvillingvagn. Tungt i hjärtat. Trodde ändå det skulle vara ännu värre. Det är tomt och tyst men jag förväntade mig att bryta ihop. Det har jag inte gjort.
Saknar min trollunge. Njuter med min Saga. Vi får se hur länge vi stannar.
