Det är tyst hemma. För tyst. Jag är hemma själv för första gången ända sen. Ja, sen då. Ibland är det jobbigt att säga det. Att hon är död. Att nova är död.
Att säga det till andra är inte svårt. Att prata om det med folk är inga större problem. Att säga det till andra. Men att säga det till sig själv, att försöka förstå.
Jag vill inte förstå, att förstå är att acceptera. Där är jag inte än, långt ifrån. Det känns som om att hon bara är någon annanstans och leker och den längtan, den som trycker där i bröstkorgen kommer snart att släppa när vi träffas igen. När hennes leende kommer på en gång och ropar – Pappa!, när hon vänder sig till alla andra i rummet och söker deras kontakt för att säga att pappa kommit.
Men nu är det hon som ska komma, jag vill vända mig till hela världen och ropa Nova! och berätta för alla att hon är hemma.
Hon kommer aldrig hem, jag kommer aldrig få ropa efter henne igen.
Det är tomt i sängen, vi köpte en extra stor säng för att vi alla skulle få plats i den. Nu ligger jag här själv.
Alla dessa nätter man velat ligga själv i sängen, alla vakna nätter man önskat att man skulle få ligga kvar utan att vara vaken i några timmar.
Nu skulle jag aldrig somnat igen om hon var här. Jag skulle krama på henne, leka med henne.
Bara finnas hos henne.
Ett av mina absolut bästa minnen var en natt under den perioden jag sov på soffan. De var nämligen lugnare och sov lite bättre när de hade sängen för sig själv med sin mamma.
Jag låg där på soffan och vaknar till av att jag hör två fötter som trött dunsar ner i golvet i sovrummet. Sen går dessa fötter med bestämda steg ut till vardagsrummet raka vägen mot soffan. Jag lyfter på täcket och Nova kryper upp så nära hon bara kan och lägger ner huvudet på min arm och ger ifrån en djup suck av lättnad när jag kramar henne med min andra arm. Sen sover hon igen. Jag låg vaken några minuter och njöt.
Att aldrig mer få krama henne, aldrig mer känna hennes lukt, höra hennes skratt, se henne dansa med sin syster gör så ont. Det gör så ont.
Jag släcker snart lampan, jag drar täcket över huvudet som Nova brukade göra. Jag låtsas att hon ligger här, att jag bara behöver sträcka ut armen för att känna henne. Lägga handen på hennes mage för att känna om hon andas, känna på pannan för att känna om hon har feber. Först då kunde vi sova, när vi visste att hon mådde bra, att hon inte krampade. Att hon levde.
Nu kommer sömnen först när tårarna torkat, just inatt vet jag inte om de gör det.
/Pappan
Åh vad tufft ni har det! 🙁
Läser bloggen varje dag och tänker massor på er…!
Ni skriver så innerligt och ärligt och det är så oerhört fint. Ni är verkligen superföräldrar!
Jag skickar massor med styrkekramar till er varje gång jag läser och tårarna rinner….
Önskar att vi var på avdelningen nu också, bara för att få ge lite styrka live! (Linus gillar verkligen att vara på Q82 hur konstigt det än låter….trots att det är förknippat med sjukdomen…)
Hoppas du kan somna om en stund… Tjejerna är med dig i sömnen också….
Många kramar Lisa
Dina ord går rätt in i hjärtat Andreas, Nova finns runt om dig, hon hör dina ord <3
<3
Andreas, tårarna bara rinner. Det gör verkligen ont att ni går igenom detta fruktansvärda. Vill finnas, vill hjälpa, men känner mig maktlös. Hur gör man? Ni går igenom det värsta. Så fel så fruktansvärt fel!!!!! All kärlek till er. Vi finns för er dygnet runt, alltid!!!!
<3 <3 <3 <3
Kramar
Det gör ont att läsa det du skriver. Det är så innerligt och man känner verkligen din smärta Ingen kan ta bort den men vi kan ge dig, c
Camilla å Saga massor av kramar. Det gör inte att smärtan försvinner men då glömmer ni inte hur underbara ni är. Sedan har ni den vackraate av skyddsänglar – Nova
Du sätter ord på saknade som är mer än saknad. Det är en saknad inte är utav denna värld, man känner sig trasig, halv, amputerad. Som ett öppet blödande sår vi måste gå runt med resten av livet.
Kärlek till er 3 från oss 3. Kärlek till de 2 som fattas oss.
Åh älskade kära vänner vad hjärtat värker när man tänker på vad ni får gå igenom.
Älskar er!
♡
Tårarna bara rinner när jag läser dina ord. Det gör ont i mig. Önskar jag kunde göra något. Men jag säger det igen. Ni kan vara stolta föräldrar som gav Nova ett underbart liv här på jorden med er kärlek och jag är helt säker på att hon är i himlen och har det bra och finns med er! Styrkekramar från mig till er alla som jag tänker på! <3
Tårarana bara rinner, gör så ont i hjärtat, Bättre pappa kunde Nova inte ha fått. Tänk så mkt kärlek och värme du gav henne under åren, tänk så mkt tid du ägnade åt henne..
När jag läser det du skriver blir bara mer och mer tydligt vilken underbar fantastisk ansvarsfull pappa du är. Kram på dig. Miljoner kramar på dig. Jag är så glad att Camilla och Saga har dig.
Min tårar bara rinner. Den smärtan är så obeskrivlig.
Min tårar bara rinner. Den smärtan är så obeskrivlig.
Vad fint du skriver Andreas. Hur du sätter ord på smärtan, sorgen å saknaden. Du å Camilla kan verkligen uttrycka er i den svåraste av stunder med en sån känsla så hjärtat brister. Vi får ta del i de mörkaste rummen som ni så fint delar med er av. Önskar det fanns ord som tröstar, tar bort saknaden, å lindrar smärtan. Kan bara säga att jag bär alla Majunisar i mitt hjärta. Sakta sakta Tillsammans. Kärlek å de varmaste kramar <3 <3
Ni är starka mitt i smärtan och sorgen. Jag beundrar er. Ber för ni ska orka tillsammans <3 <Kramar om <3