Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

”Det är en pojke, förstår jag”

”Det är en pojke, förstår jag” sa en kvinna till mig när Alice var någon månad gammal. Jag blev rätt paff av kommentaren och mumlade något om flicka och Alice. Kvinnan såg förbryllad ut, och jag önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att fråga vad som fick henne att dra den slutsats hon gjorde. Jag gissar att det hade med färgen på Alices kläder att göra, men hon hade mörkblå byxor, rosa body, blå mössa och i vagnen låg en rosa filt. Inte glasklart åt något håll.

Samtidigt blir vill jag på något barnsligt sätt high-fivea mig själv varje gång någon lite osäkert frågar ”Eh, är det en flicka eller pojke?” eller det lite mer neutrala ”Och vem har vi här då?” Varför? För att det sannolikt betyder antingen att personen i fråga inte tycker sig kunna klura ut vad mitt barn har mellan benen grundat på vilka kläder hon har på sig, eller på att personen i fråga vet att alla barn kan bära alla slags kläder och färger.

I november skrev jag ett långt inlägg om barnkläder, färg och bemötande och vad forskningen säger om de här komponenterna. Jag avslutade inlägget med någon slags beskrivning av min egen hållning. Att jag tycker om klassiskt ”flickiga” kläder: mjuka pasteller, volanger och spetsar, och att jag kommer att klä Alice i det, men att jag också har som mål att klä henne i alla typer av kläder, modeller och färger. Jag vill inte låsa fast henne i vuxenvärldens förväntningar om hur barn av ett visst kön bör se ut och kläs.

Så här snart tre månader in i föräldraskapet måste jag säga att det går väldigt bra. Och jag vet, än så länge är det bara jag och maken som bestämmer, men det är ändå skönt att känna att behovet av att gå crazy bland volangerna inte är överväldigande. Alice passar väldigt bra i blått och klänningar är generellt sett rätt bökigt med en sån liten bebis. Collaget nedan visar ett axplock av de kläder Alice haft sina första månader i livet. Det känns som en bra början, i alla fall.20170624_200409

/ Thérèse

Märkt men inte särskilt märklig

När jag var yngre så led jag under många år av självskadebeteende. Nu är det elva år sedan allting vände, men spåren är fortfarande tydliga på min kropp. Mina händer och armar är täckta av ärr som aldrig kommer att försvinna. Den första tiden efter att jag tillfrisknat skämdes jag något oerhört över mina armar. När jag för nio år sedan började läsa till sjuksköterska och skulle göra min första praktik var jag mest nervös över att behöva bära kortärmat på praktikplatsen. Men det gick bra, och det har det gjort nästan hela tiden sedan dess.

I början minns jag att jag kunde få kommentarer från okända personer (uteslutande män), och någon gång grabbade en man tag i min bara arm på pendeltåget och började högljutt kommentera hur fruktansvärt det såg ut. En läkare med synnerligen dåliga svenskkunskaper förklarade att jag var ”psykiskt sjuk magen” när jag sökt för magsmärtor och han fick syn på mina armar. Men nu är det många år sedan någon senast kommenterade mina ärr. Och kanske ännu viktigare, så är det många år sedan jag kände att jag blev särbehandlad på något sätt på grund av mina ärr.1080119 Så här ser jag ut.
Så här har jag sett ut i ett decennium.
Så här kommer jag att se ut resten av mitt liv. Resten av Alices liv. Mina ärr kommer inte att försvinna eller blekna mer. De är en del av mig och kommer alltid att vara det. Jag har varit okej med det länge, men sedan jag blev gravid och fick Alice har tanken på dem förändrats något. Hittills har det bara varit jag, och i någon mån resten av min vuxna familj, som behövt förhålla oss till ärren. Men nu ska också jag och mitt barn hitta ett förhållningssätt till mina ärr. Jag måste kunna svara på frågor från henne, men också från hennes vänner och vänners föräldrar. Det kan stundtals göra mig lite orolig, mest för att ärren berättar något om mig som varit, men som inte längre är. Jag kan bli rädd att andra ska låta dem definiera mig idag. Rädd att de ska se mig som en olämplig förälder, eller att Alice på något sätt ska behöva lida för att jag för många år sedan gjorde mig själv illa.IMG_20170528_200702_776

Men för det mesta känner jag mig ändå ganska lugn. Det är som sagt många år sedan jag senast upplevde ett negativt bemötande på grund av ärren. Kanske har jag lärt mig att kompensera för det, precis som andra människor med något normbrytande i sitt utseende lär sig att göra. Att vara lite extra trevlig, extra tillmötesgående eller extra mycket försöka framstå som normal – vad sjutton det nu innebär – för att väga upp det där som bryter mot normen. Sorgligt på sätt och vis, men det faller sig så naturligt. Och kanske är det helt enkelt så att mina ärrade armar inte längre väcker så mycket uppmärksamhet. Jag hänger mycket i kyrkan bland äldre människor, där självskadebeteende inte är lika välkänt som bland unga, men där slipper jag både blickar och kommentarer. Jag har träffat en del nya föräldrar sedan vi fick Alice, men inte heller de kontakterna har lett till obekväma situationer. Jag fick inga kommentarer under graviditeten, trots mängder av kontakter med vården. Inga konstiga blickar. Inga insinuanta frågor. Inga antydningar om att jag vore olämplig som förälder, det som jag annars burit som en rädsla. Långsamt börjar jag därför landa också i den här nya identiteten. Jag har varit Thérèse med ärr på kroppen i över ett decennium, och det har funkat bra. Nu är jag samma Thérèse, men har också blivit mamma, fortfarande med ärr på kroppen, och hittills går det också bra. När Alice blir större kommer jag behöva fundera på vilka svar jag ska ge och när, men det tar vi sen. Nu tänker jag fortsätta vara den jag är – med alla mina ärr.

/ Thérèse

Det här inlägget fick jag inspiration till att skriva sedan jag läst Reaktionistas tänkvärda inlägg om att leva med ärr. Läs gärna det!

P.S. För tydlighetens skull vill jag säga att jag inte tar illa upp om någon frågar om mina ärr. Tvärtom, så är det bättre att fråga än att dra egna slutsatser. Det jag har svårt för är när det inte blir öppna frågor utan går direkt till dömande kommentarer eller antydningar om vad ärren gör med mig som person. D.S.

Ergobaby cool air

I maj vann jag en tävling som arrangerades av Ergobaby, ett företag som bland annat tillverkar bärselar. Tävlingen fanns på instagram och gick ut på att skriva en motivering till varför en skulle vinna. Så jag vässade pennan och började fundera, och till slut blev det här mitt bidrag – som också gav mig en Ergobaby Cool Air Mint:

En bärsele där Alice kan vara trygg,
och som dessutom är vansinnigt snygg!
Ergonomisk för den som bär och blir buren,
möjliggör långa turer i naturen.
Perfekt för den lilla som vill vara nära,
och för den som ständigt ska orka att bära.
Ett bärdon som i värmen håller barnet svalt –
visst vill jag vinna något så genialt!

IMG_20170622_191245_971Jag visste ju inte då exakt hur genial den här selen skulle vara, men nu kan jag säga: väldigt! Kan en vara kär i en pryl så är jag kär i den här. Vi har nu haft selen i en månad ungefär och använt den hemma (såklart), på hundpromenader (ljuvligt att slippa manövrera barnvagn och gammal, döv hund), i kyrkan (*snark* säger bebisen), i mataffären och så vidare. Ska jag bära länge så korsar jag axelbanden i ryggen, då sitter hon stadigare. Än så länge har vi ett spädbarnsinlägg i selen, vilket förtar en hel del av cool air-funktionen (det är alltså meshmaterial i bebisens rygg, men nu ligger spädbarnsinlägget emellan). Men jag upplever den ändå inte som särskilt varm. Selen funkar både för mig som är 175 cm lång och för maken som är 186. Jag har ju fibromyalgi så att den funkar att bära i länge och ofta är långt ifrån en självklarhet.

Hittills har jag burit dels i en Aldoriasjal som var underbar hennes sex-åtta första veckor. Men på sista tiden har hon blivit lite för tung och för stark, och hon verkar inte gilla hur trångt det blir i sjalen. Det är lite bråkigt att få henne på plats i sjalen numera, men när hon väl slutar kämpa emot så blir hon lugn och somnar snabbt. Jag vill egentligen köpa en ringsjal och lära mig knyta vanlig vävd långsjal, men har inte riktigt kommit dit än. Framför allt har jag inte orkat sätta mig in i vilken sjal jag ska köpa, som inte kostar en halv förmögenhet.

Förutom Aldorian har vi också en gammal Manduca bärsele. Alice har aldrig riktigt kommit överens med den, även om jag som bärare tyckte om att bära i den. Trots att den har ett inbyggt spädbarnsinlägg så tycker jag att den är lite krångligare att få ner henne i än i Ergon. För att få ner henne i Manducan behöver jag lägga henne i mitt knä och knäppa fast fyra tryckknappar och sedan dra på mig axelremmarna – för att få ner henne i Ergon så behöver jag bara sätta på mig selen och stoppa ner henne i den eftersom spädbarnsinlägget redan finns där som en insats.

Så som sammanfattning: vi är sjukt nöjda med vår Ergo! Och nej, det här är inte en smygsponsrad post, bara ett inlägg från en mycket nöjd bärare 🙂

/ Thérèse

Bo med barn

Idag blir Alice två månader. Tiden är verkligen vidunderlig, det är bara sextio dagar, och ändå känns det som att hon alltid varit här. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om att bo med bebis eller barn.

Vi bor sedan ett par år tillbaka i en fantastisk lägenhet från förra sekelskiftet i centrala Mjölby och trivs helt förträffligt. hem2Den är stor (129 kvm), har högt i tak, underbara fönster, bra standard, hiss i det vackra trapphuset, den bästa av hyresvärdar, och så vidare. Men den har ett stort problem: av de tre rummen finns bara ett sovrum, eftersom vi både har vardagsrum och matsal.

Ännu så länge är det inget problem. Alice sover i sitt babynest mellan oss i sängen, och har dessutom en spjälsäng i vårt sovrum. Lekutrymme finns det gott om, så det handlar främst om möjligheten att ha ett eget rum till henne. Och i någon mån också om att ha ett gästrum, som det är nu är det svårt att ha övernattande gäster.

hem3Ni erfarna föräldrar, hur länge är det rimligt att tänka sig att barnet sover i samma sovrum som föräldrarna? Jag inser att det finns stora individuella variationer, men mellan tummen och pekfingret? Och hur länge kan barnet sova i en spjälsäng?

Vi letar annat boende men får nog erkänna att det är lätt att känna sig lite kräsen när en bott så här … Ännu så länge finns inte möjligheten att köpa eget, men det är målet på sikt. Frågan är mest om vi kommer behöva ”mellanlanda” i ett annat boende med tanke på Alice. Vi räknar med att kunna bo här åtminstone ett år till, kanske ett och ett halvt. Låter det rimligt? Hur har ni andra gjort som delat sovrum med barn, har ni några tips?

hem5

hem4

hem1

/ Thérèse

Hyllningsbrev till min kropp

Jag var osams med min kropp under stora delar av min graviditet. Den gjorde ont, jag svullnade och mådde allmänt ruttet i nio månader. Ibland slogs jag av tanken: hur sjutton ska det gå efter förlossningen? Skulle min kropp klara av att återhämta sig?

Så här är det. Jag gick upp ganska exakt 30 kilo från det att jag plussade till den dag Alice kom till världen. Mot slutet samlade jag på mig långt över tio kilo i ren vätska. Egentligen är det strunt samma om man går upp noll eller trettio kilo, en graviditet är ingen skönhets- eller fitnesstävling. Men jag upplevde det ganska påfrestande att kroppen förändrades så mycket på så kort tid. När förlossningen väl kom var jag i rätt dåligt fysiskt skick. Den kraftiga viktuppgången, foglossningen, den närmast obefintliga motionen, illamåendet och havandeskapsförgiftningen tog ut sin rätt. Jag försökte att förbereda mig på en lång återhämtningstid, men var också otålig. Efter all inaktivitet längtade jag otroligt efter att kunna röra mig fritt igen.

Nu är det drygt fem veckor sedan jag födde Alice (vill du läsa mer om det finns en förlossningsberättelse här). Den första veckan var jag urlakad, matt och otåligheten gjorde mig stundtals modstulen. Varför tog allt sådan tid och varför gjorde det så ont?

När andra veckan började var det som att vända blad. Plötsligt orkade jag röra mig igen. Jag gick min första halvmil med barnvagnen. I snigeltempo visserligen, men jag gick den. Jag kunde sätta mig upp från liggande ställning utan att behöva makens hjälp, och jag blev av med allt mer vätska. Sedan har det bara fortsatt så. Jag kan fortfarande känna av foglossningen om jag går för mycket, och ryggen protesterar ibland om jag sjalat Alice för länge. Men helt allvarligt. Jag har gått ner 20 kilo på fem veckor, vilket innebär att jag har tio kilo kvar till vikten då jag plussade. Utan att på något sätt banta (det skulle jag aldrig göra), jag kan äntligen bara röra mig och äta vettigt.

Jag går halvmilen utan problem. Jag håller ett promenadtempo som är nästan det samma som före graviditeten. Jag mår inte illa. Jag behöver inte längre äta var och varannan timme. Jag har mer ork och mer energi än under hela graviditeten. Smidigheten är tillbaka; jag kan sitta i skräddare, lägga handflatorna mot golvet med raka ben, klättra på stolar och kravla på golvet, precis som jag kunde innan graviditeten. Jag kan gå i trappor och uppförsbackar utan att flåsa som ett ånglok.

Så det här är ett hyllningsbrev till min kropp. Tack för att du orkat återhämta dig så bra! Jag ska inte säga att allt strul under graviditeten är förlåtet, men vi närmar oss någon slags försoning i alla fall. Aldrig har jag varit så tacksam för sådant som tidigare varit rena självklarheter, men det går inte en dag utan att jag njuter av friheten. Friheten i att ha en kropp som fungerar och orkar. På fem ynka veckor har jag alltså gått från nära nog fullständig inaktivitet, till ett aktivt vardagsliv. Visst har jag en bra bit kvar. Musklerna behöver byggas upp och gå samman innan det ens går att tänka på att springa eller göra något mer högintensivt. Jag har fortfarande ett gäng kilon som jag hoppas att bli av med. Men jag har inte bråttom. Jag har redan vunnit mer än jag någonsin vågat hoppas på.

Tack kroppen. Du gav mig Alice – den största gåva jag någonsin fått – och nu ger du mig ett liv i rörelse.

Det är rätt imponerande ändå.

20170509_173449/ Thérèse