Religion

Målbilder

Idag är det prick fyra veckor kvar till beräknad förlossning. 28 dagar. När man läser och talar om förlossningsförberedelser kommer ofta det här med målbilder upp: vad är det man ser ”för sitt inre” som motiverar en inför förlossningen?

För min del är det förstås allt det basala (och fullständigt mirakulösa) – att få hålla ett barn i min famn som är hälften jag och hälften Mattias. Att få träffa den människa som bott i min mage i nio månader. Att få träffa den person jag för alltid kommer att vara bunden till, och få följa hen genom livet. Det är så otroligt stort!

Men sen har jag några mer konkreta, ”drömska” målbilder. En handlar om att få ta med Hjärtis till vår släktgård nere i Blekinge, där Hjärtis blir femte generationen. Att få vandra på grusvägarna, visa de månghundraåriga ekarna och bara vara på den plats där mina hjärtslag härrör från. Några av de finaste bilderna som finns på mig som barn är tagna där, i grönskan, vid stengärdesgårdarna och de gamla kastanjerna. Jag vill att Hjärtis ska få samma starka band till gården som jag har.

En annan är att få besöka svärföräldrarna med Hjärtis. Att ta nattåget norrut och resa länge, länge. Få besöka Norrland mitt i sommaren, jag har ju fortfarande bara varit där vintertid. Se maken visa guldkorn från sin barndom för Hjärtis, så att hen får del av sitt norrländska arv också, även om vi inte har möjlighet att vara där så mycket eller ofta.

Och till sist är det faktiskt Hjärtis dop som är den starkast återkommande målbilden. Det finns så mycket kring dopet 20170302_085840som känns så viktigt. Först och främst förstås själva dophandlingen: att vårt barn får ta emot dopets gåva och upptas i den kristna kyrkan. Men också allt omkring. I min familj finns två dopklänningar: en från min pappas sida som har runt hundra år på nacken, och en från mammas sida som är runt sjuttiofem år gammal. Jag och min syster är döpta i båda klänningarna, där den från mammas sida används som en tunn överklänning. Att låta Hjärtis bli fjärde generationen i klänningen känns så fint. Att få bjuda in släkt och vänner att fira vårt barns dop gör mig alldeles varm i hjärtat.

Det är verkligen ett nytt liv som väntar nu. Livet med Hjärtis i magen övergår snart till ett liv med Hjärtis på magen, och längtan vet inga gränser. Med de här målbilderna, och många, många fler, hoppas jag att förlossningen ska bli en positiv upplevelse. För sen – sen börjar vårt nya liv tillsammans!

20170302_090329

/ Thérèse

Barn och tro

Jag är kristen. Min man är kristen. Min man är dessutom präst i Svenska kyrkan, och jag är prästkandidat, vilket innebär att jag studerar för att bli präst. Kyrkan är en självklar del av vårt liv, både i arbete och vardag och tron på något sätt ett fundament i vår tillvaro. Men våra liv har inte alltid sett ut så här. Varken jag eller maken är uppvuxna i ett religiöst hem. Inga av våra familjer har haft någon uttalad tro, gått i kyrkan eller liknande. Jag är visserligen döpt som spädbarn, men främst tack vare att det är tradition i släkten. Jag hittade in i kyrkan på riktigt som konfirmand och maken som vuxen. Ingen av oss har alltså erfarenhet av att växa upp i ett hem där kyrka, tro och gudstjänst varit en del av vardagen. Där kommer Hjärtis barndom att se väldigt annorlunda ut från våra egna.

Religion är, åtminstone i det sekulära Sverige, ett väldigt ”hett” ämne. FN:s barnkonvention slår fast att alla barn har rätt till andlig utveckling. Barn har, precis som vuxna, rätt till religionsfrihet.  Det innebär såväl rätt till som från religion. Tyvärr upplever åtminstone jag att debatten i sociala medier oftast handlar om rätten för barn att slippa religion. Barn ska inte döpas, inte behöva fira gudstjänst, inte bära religiösa kläder eller smycken och föräldrar ska helst inte alls dela sin religion med sina barn.

Något jag funderat mycket på är varför just religion får så mycket kritik. Överlag tänker jag att föräldraskap handlar om att guida sitt barn och ge hen de redskap hen behöver för att leva ett självständigt liv. Det kan aldrig någonsin ske neutralt. Som förälder kommer jag, vare sig jag vill eller inte, att påverka mitt barn med mina värderingar. Kanske kommer barnet att acceptera mina värderingar och växa upp i tron att mina värderingar är de rätta. Kanske kommer barnet göra revolt mot mina värderingar och göra tvärt emot. Oavsett vilket så kommer barnet att behöva förhålla sig till mitt liv och min livsföring.

Det kan handla om politik (för eller emot invandring? privatisering? höjd skatt eller sänkt skatt?), miljö (köpa ekologiskt, närodlat och rättvisemärkt eller köpa sockerärtor från Zambia i februari bara för att det är gott, ta bussen eller cykeln när det går eller i alla lägen bil eller flyg?), medmänsklighet (lägga en slant i tiggarens mugg eller svära åt att de bara sitter där utan att göra någon nytta?), djurrätt (äta vegetariskt eller veganskt, äta viltfångat eller alla animalier utan urskillnad), människovärde (är alla lika mycket värda, eller bör kanske den som bidrar med mest större rättigheter, och den som inte bidrar alls får nöja sig med det som blir över?) och så vidare i all oändlighet.

De områden där föräldrarna påverkar sina barn är oändliga, men jag har svårt att erinra mig något område som är så laddat som just religion. Jag undrar så vad det beror på.

Vi har inte pratat jättemycket om hur vi ska göra med Hjärtis, mer än att det är självklart att hen ska döpas, och så länge Hjärtis själv inte kan ge uttryck för andra önskemål kommer hen att få följa med oss till kyrkan. För det är en del av vårt liv. Jag har inga planer på att tvinga Hjärtis till att tro (det är i mina ögon dessutom en omöjlighet) och kommer självklart att berätta om olika religioner – och frånvaron av dem – för hen. Men till dess att Hjärtis själv kan fatta beslut kommer kyrkan vara en del av hens liv. För den är en del av mitt liv – av vårt liv – och det vill jag dela med mitt barn.

Bild från makens prästvigning, januari 2015

Bild från makens prästvigning, januari 2015

Påsken 2016 i Mjölby kyrka

Påsken 2016 i Mjölby kyrka

Hur tänker ni?

/ Thérèse