Politik

Skriv under för rätten till det självklara

Emma, som driver den eminenta Förlossningspodden (som jag hetslyssnade igenom två varv under graviditeten) tipsar idag om ett upprop för bättre förlossningsvård. En förlossningsgaranti, helt enkelt. Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning är vad som krävs av Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening. Det känns så sorgligt att något så självklart som rätten till en säker förlossning är allt annat än självklart.

Skriv gärna under du också, namninsamligen finns här och kommer att lämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll.

Själv hade jag tur, och det känns fruktansvärt att skriva så. Under de sista timmarna av min förlossning var det ständigt minst en barnmorska, en läkare och en undersköterska på salen, och periodvis det dubbla antalet. Allt gick bra för både mig och Alice, men så var det också halvtomt på förlossningen just den kvällen. En trygg förlossning ska inte handla om tur eller om var i landet man bor. Det är helt oacceptabel. Så skriv på!

/ Thérèse

Vård på olika villkor

Sedan jag blev gravid har en ny del av sjukvården öppnat sig för mig, nämligen mödravården. Jag har sedan tidigare hyfsat god koll på sjukvården, dels för att jag är vårdutbildad och har arbetat på sjukhus, dels för att jag är intresserad av sjukvårdsjuridik, och dels för att jag arbetat mycket med psykiatri- och psykiatrifrågor. Men mödravården har varit en blind fläck för mig.

Något som blir så uppenbart när man har kontakt med andra gravida via stora facebookgrupper, är hur olika förutsättningar gravida har beroende på var i landet man bor. Redan i andra paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen slås fast att målet för hälso- och sjukvården är ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Det ska förstås inte tolkas som att alla ska få samma vård, för en vård på lika villkor handlar om att olika människor behöver olika insatser. Vissa behöver lite hjälp, andra behöver mycket. Men de stora geografiska skillnaderna i tillgång till vård för gravida kan inte sägas ge vård på lika villkor.

Låt mig ta några exempel. Vi börjar med fosterdiagnostik och ultraljud. Här i Östergötland, där jag bor, erbjuds alla gravida två ultraljud. I samband med det tidiga ultraljudet finns dessutom möjligheten att genomgå ett så kallat KUB-test. Då kombineras ultraljudet med ett blodprov från den gravida och lite andra kontrollfrågor, och utifrån detta räknas det ut hur stor eller liten den statistiska sannolikheten är att barnet i magen bär på någon av de vanligaste kromosomavvikelserna.

På andra håll i landet är det tidiga ultraljudet borttaget, och gravida får bara göra ett så kallat RUL (rutinultraljud) runt vecka 18-20. Då ska man komma ihåg att gränsen för fri abort ligger i vecka 18. Fram till vecka 22 kan Socialstyrelsen godkänna abort om det finns särskilda skäl. Region Skåne är ett av de landsting som strukit det tidiga ultraljudet. KUB erbjuds bara kvinnor som är äldre än 33 år vid graviditetsstarten. Övriga kvinnor får betala tusentals kronor om de vill genomgå KUB.

Vissa kvinnor kan alltså gå halva graviditeten utan att veta om de väntar ett eller flera barn. Om barnet i magen verkar må bra och utvecklas fysiologiskt som förväntat, eller alls få en bekräftelse på att det finns ett levande barn i magen.

Ett annat område där de regionala skillnaderna är stora gäller foglossning eller graviditetsrelaterad bäckensmärta. Här verkar det dessutom se olika ut även inom ett och samma landsting eller region. På vissa håll finns fysioterapeuter att tillgå på mödravården. På andra håll hänvisas den gravida till primärvården, och på andra håll till kvinnohälsan på närmaste sjukhus. Där jag bor finns fysioterapeut tillgänglig två dagar i veckan på sjukhuset i grannstaden. Hon kan erbjuda akupunktur och skriva ut kryckor. Kryckor är dock ett hjälpmedel, och i Östergötland ska patienter numera betala för hjälpmedel om åkomman är tillfällig (dvs. har du en bestående funktionsnedsättning kan du få gratis hjälpmedel, inte annars). Mina kryckor fick jag därför vackert betala 200 kronor för, medan gravida i andra landsting kan låna dem kostnadsfritt. Samma sak med mitt foglossningsbälte, det köpte jag på Blocket, medan andra erbjuds det gratis. Min tens-apparat fick jag däremot låna de första tre månaderna, för att sedan hyra den för några hundralappar resten av graviditeten. Andra landsting erbjuder ingen tens, och gravida får köpa apparaten privat.

Som ni vet har jag haft hyperemesis gravidarum (HG) hela graviditeten, alltså ett extremt graviditetsillamående. Även om jag mått illa och kräkts i över ett halvår, har jag ändå fått en någorlunda human form av HG. Vissa gravida tvingas leva på intravenös näring (dropp) mer eller mindre hela graviditeten. Hur detta ordnas varierar mycket kraftigt i landet. En delförklaring kan nog vara att kunskapen om HG fortfarande är undermålig rent generellt. Kvinnor som kräkt dygnet runt i flera månader får på fullaste allvar rådet att köpa kex och åksjukearmband för att lindra illamåendet – medan andra får tillgång till avancerad sjukvård i hemmet där sjukvårdspersonal kommer och kopplar dropp två gånger per dygn. Variationerna är alltså enorma. Vissa gravida får tillgång till bra läkemedel (jag tillhör dem), medan andra träffar läkare som vägrar skriva ut de mer potenta preparaten. Här verkar både geografi och personlig lämplighet hos vårdpersonalen spela stor roll för vilken hjälp den gravida får.

Tillgången till vård varierar också. I vissa landsting är vården organiserad så att den gravida får ett telefonnummer till sin barnmorska på mödravården, dit hon kan ringa och tala in ett meddelande på röstbrevlådan för att bli uppringd. Här i Östergötland ringer vi ett gemensamt nummer och hamnar i en telefonkö och blir uppringd av en barnmorska (inte din egen) under dagen. Förhoppningsvis uppstår din fråga under kvällen, natten eller tidig morgon, för ringer du efter tiotiden är telefonkön ofta full. Då får du antingen vänta ett dygn till (inte så roligt om en mår dåligt eller oroar sig för barnet) eller söka akut på sjukhus eller förlossning. Jag som tillhör lilla Mjölby kan dessutom bli uppringd av en barnmorska i Linköping som inte kan rutinerna i Mjölby. När jag runt vecka 20 ville höra om jag kunde få kolla mitt Hb visste helt enkelt inte den barnmorska som ringde upp mig om det var möjligt i min stad, utan hänvisade mig till mitt inbokade möte en vecka senare.

Vårdens organisation uppfattar jag också vara en källa till stor osäkerhet för gravida. Många frågor i gravidforum rör vem man ska kontakta för att få vilken hjälp. Tyvärr går det inte att ge generella råd, för de lokala skillnaderna är så stora. Här i Östergötland vill inte primärvården ta i gravida med tång. Tyvärr vill inte heller mödravården ta emot en innan man är inskriven (här sker det runt vecka 8-10). Jag hamnade därför i limbo när jag som nygravid snabbt ville veta om jag kunde fortsätta äta mina mediciner, eller om de behövde sättas ut. Efter mycket om och men fick en stackars AT-läkare på vårdcentralen fatta beslutet, även om han erkände att jag verkade mer påläst i ämnet än han var. Men efter inskrivningen har mödravården läkaransvar. Här i Mjölby innebär det visserligen att det är kvinnohälsan i Motala som bistår med läkare, det finns inga här i Mjölby. Men jag sjukskrivs av gynekologer. På andra håll i landet hänvisas gravida till primärvården om de behöver hjälp med exempelvis sjukskrivning för graviditetsrelaterade problem. Allmänläkare är bra på mycket, men de är verkligen inte specialister på gravidas sjukdomar. Jag uppfattar det som att de kvinnorna har svårare att få adekvat vård och hjälp, även vi som får träffa specialister.

Jag kan fortsätta en god stund till, men väljer att sätta punkt här. Kontentan av min lilla spaning är att mödravården, och därmed möjligheten för gravida att få en så bra graviditet som möjligt, med så gott stöd som möjligt och få så goda förutsättningar för en bra förlossning och början på föräldraskapet, varierar kraftigt i landet. Jag har mycket svårt att se att det går att kalla mödravården ges på lika villkor för alla gravida. Den vård och de insatser du får, och vilken prislapp den har, är i allra högsta grad beroende av din gatuadress. Det är inte förenligt med en jämlik vård.

/ Thérèse