Så har jag klarat av höstens alla offentliga uppdrag. I onsdags var jag i Skövde och föreläste för ett hundratal personer i vård och skola, och nu har jag inga resor förrän i mitten av januari. Tre föreläsningar har jag inbokade i januari och februari, och sen är det tomt i almanackan. Då får jag i min verksamhet helt fokusera på skrivandet, för att sen gå på föräldraledighet. Det känns så overkligt på något vis. Planen från början var egentligen att orka plugga, men med tanke på min hyperemesis har det inte varit möjligt i höst, och kommer av olika skäl inte heller vara möjligt till våren. Men några månader med skrivandet blir inte dumt det heller. Jag har flera manusprojekt på gång, men har inte haft orken att singla ut vilket av dem jag ska ta tag i på allvar. Kanske orkar jag göra det nu innan Hjärtis kommer.

Föräldraledighet ja. Så svårt det är att planera och försöka luska ut hur vi vill göra. Just nu lutar det åt att jag kommer vara hemma med Hjärtis hela våren och sommaren och åtminstone delar av hösten. Maken tar en dag föräldraledigt i veckan redan från start, och längre ledighet under hösten/vintern 2017. Som jag har förstått det kan jag sen ta ut föräldrapenning samtidigt som jag pluggar eftersom jag läser helt och hållet på distans. Att jag har en så pass flexibel sysselsättning med företaget och studierna känns på ett sätt otroligt lyxigt. Jag kommer kunna vara hemma länge med Hjärtis, även om det kanske kommer bli ekonomiskt lite knapert. Samtidigt kan jag ibland önska att jag hade en vanlig anställning att vara ledig från. Det är inte en barnlek att sätta sig in i reglerna för SGI och föräldrapenning när en både är student och egenföretagare. Men det får bli en uppgift för nästa år. Då kommer jag förstås vara pigg, utvilad och fri från allehanda gravidkrämpor!

/ Thérèse

Jag är född den 25 december. Om det har med saken att göra vet jag förstås inte, men jag är ett riktigt vinterbarn. Vintern i allmänhet, och adventstiden i synnerhet, är min tid på året. Nu går jag in i dofterna, ljusen, färgerna och stillheten.

I kyrkan önskar vi varandra gott nytt år: kyrkoåret inleds nämligen idag, den första advent. Jag brukar stå på körläktaren och sjunga in adventstiden, men idag satt jag och Hjärtis i kyrkbänken med resten av församlingen. Under hela inledningspsalmen – Bered en väg för Herran – kunde jag bara sjunga några få stavelser. Resten av tiden rann tårarna utmed kinderna. Inte av sorg eller ledsenhet, utan av oändlig tacksamhet och vördnad inför allt som är så mycket större. Inför Hjärtis i min mage, inför det lilla Jesusbarnet som ska födas om några veckor, inför allt som den här tiden bjuder. Allt det där det saknas ord för, men som känns betydligt mer. Hemma har jag gjort mina sista akrobatiska övningar för den här graviditeten: satt upp adventsstjärnorna i matsalsfönstren. Med 3.40 i takhöjd är det en utmaning att få upp dem, men jag är envis och maken jobbade så mot bättre vetande klängde jag i fönsterkarmarna. Allt gick bra, men i januari blir det maken som får plocka ner dem igen. Fortsättningsvis håller jag mig på golvet. När maken skrev predikan till dagens högmässa, satt jag i köket och band en krans till ytterdörren. Många av de kransar som säljs är tänkta att hänga på en ytterdörr utomhus, inte i ett trapphus. De förstörs av värmen och den torra luften inomhus. Därför tänkte jag testa att göra en egen. Så under eftermiddagspromenaden med hunden plockade jag ett stort fång nedfallet björkris. Lite sytråd, några meter sidenband, ett gäng färgglada svampar och en timmes pysslande senare blev det här resultatet. Förhoppningsvis klarar den sig åtminstone fram till jul. Det var en betydligt mycket bättre aktivitet för mig och Hjärtis än att klänga runt i fönsterkarmarna.

Så här ska jag tillbringa resten av adventstiden. Men stämningsfull musik, tända ljus, väldoftande hyacinter och magnifika amaryllisar. Jag ska baka, vila, skriva, fotografera och sova. Det här är min tid. Så här års blir jag hel. Det är känslor och stämningar jag hoppas kunna dela med Hjärtis i många år framöver.

/ Thérèse

När vi plussat i somras insåg vi ganska snart att det fanns tre stora inköp vi behövde göra som skulle gräva djupa hål i plånboken. Barnvagn, bil och babyskydd.

Vi börjar med barnvagnen. Planen var att köpa vagn begagnat – det kändes rent utsagt dumt att köpa en ny! Så vi åkte till barnvagnsaffären och rullade oss igenom en lång rad olika modeller. Snart fastnade vi för en Emmaljunga Super Viking, men den visade sig nästan omöjligt att få tag på på andrahandsmarknaden i det utförande vi ville ha den. Så plötsligt reades 2016 års modeller ut, och nästan precis den modellen vi ville ha fanns med. En Emmaljunga viking. Och plötsligt kunde vi få en ny vagn – med garanti – till samma pris som en begagnad (som vi alltså inte lyckats hitta någon i vår närhet). Efter lite funderingar fram och tillbaka var beslutet fattat: en ny Emmaljunga Viking fick det bli. Den står här hemma och väntar på lilla Hjärtis!

Del två var bilen. Vår gamla Volvo mådde fortfarande förträffligt, men den hade 22 år på nacken och krocksäkerheten var förstås därefter. Så vi började leta och för någon månad sedan rullade vi hem med vår nya, fina Citroën.

Plötsligt var den största posten i budgeten avklarad och kvar var bara babyskydd. Nu kunde vi leta efter ett med ISO-fix (fanns inte i gamla bilen) och dessutom ville vi att den skulle gå att klicka fast på barnvagnen. Efter lite research och läsandet av ett antal recensioner stod valet mellan en Be Safe izi Go och Maxi Cosi Cabrio Fix. Och så plötsligt seglade black friday upp och Jollyroom sänkte priset med nästan 40% på Be Safe. Det var för bra för att låta bli.

Så nu sitter vi här med barnvagn, bil och babyskydd. Plånboken behöver lite tid att återhämta sig men vi är otroligt nöjda med att ha de tre tyngsta posterna i bebisbudgeten avklarade. Men nu tar vi nog en paus i barnshoppingen några månader!

/ Thérèse

Imorgon ska vi på RUL – Rutin UltraLjud. En av de många förkortningar en har behövt lära sig i och med graviditeten. Lilla Hjärtis ska undersökas och kontrolleras så att allt ser ut som det ska. Vi har sett fram emot det här ultraljudet länge, inte minst som jag är bland de allra sista i min mammagrupp på facebook att göra RUL. Och nu är vi nästan där: imorgon vid den här tiden är vi förhoppningsvis hemma igen med positiva besked.

Hjärtis från KUB i v 12

Samtidigt kan jag, min vana trogen, inte riktigt låta bli att oroa mig. För ett RUL kan också komma med besked en inte vill ha. Det värsta som kan hända är förstås att Hjärtis inte längre lever. Det är en outhärdlig tanke, men jag måste ändå tänka den. Det kan också vara så att de hittar avvikelser eller missbildningar som ställer oss inför svåra val. Inte heller det är något jag egentligen orkar tänka på, men jag kan inte låta bli. Det är som att jag måste tänka det för att någonstans förbereda mig på det som inte går att förbereda sig på. Samtidigt bultar hjärtat av hopp, för tänk om vi faktiskt tillhör den där absoluta majoriteten där allt ser bra ut! Det har det gjort på de tidigare ultraljuden, och min oro har egentligen ingen saklig grund, men den finns där ändå.

En annan del handlar om det här med könsbestämning. Innan jag blev gravid var jag övertygad om att jag inte ville veta i förväg, men ju längre tiden går desto viktigare känns det. Och det känns jobbigt. Jag vill inte att det ska spela någon roll vilka fysiska könsdelar barnet i magen har. Snopp eller snippa säger väldigt lite om en person, och är inte heller en garanti för att barnet själv kommer identifiera sig med det biologiska könet. Ändå vill jag veta.

På något vis känns det lättare att knyta an och börja tänka på Hjärtis som en person om vi kan börja välja namn och tänka på hur hen kan komma att bli som person. Samtidigt vill jag inte att barnets kön ska sätta gränser för hur vårt barn ska leva och uppfostras. Jag vill inte uppfostra en pojke som tror att känslor och tårar är skamligt, eller en flicka som tror att hon måste vara söt och duktig för att bli älskad. Jag vill uppfostra ett barn som får utforska hela registret: som får ha kläder i hela färgpaletten, som får utforska stillasittande och pilliga pyssellekar lika väl som aktiva klättringsäventyr, som får utveckla både inkännande och omhändertagande egenskaper så väl som gränsdragande och självständiga drag. Det ska inte ha med kön att göra. Jag vill uppfostra ett barn: inte en son eller dotter, flicka eller pojke. Bara ett barn.

Den som vill får gärna be eller hålla tummarna för oss i morgon klockan 10.

/ Thérèse

De senaste veckorna har jag retat ihjäl mig på röran här hemma. Travar av tidningar och reklam i köket, utspridda pryttlar lite här och var, garderober som dignar av kläder jag inte längre kan ha och växter som för längesedan borde ha planterats om. Det märks att maken jobbar mycket och min ork inte riktigt är vad den brukar.

I vanliga fall plockar jag lite här och röjer lite där och så är det inte så mycket mer med det. Men nu kliar det i hela mig om disken blir stående eller kläder inte läggs in i garderoben. Att gravida kvinnor boar mot slutet av graviditeten har en ju hört talas om, men redan nu?

Nåväl, det är svårt att påstå att det är något större problem. Idag har jag varit ute med sex papperskassar återvinning, städat badrummet och slängt ut hälften av innehållet i badrumsskåpet, rensat i köket och skrivit inhandlingslista. I eftermiddag ska jag plantera om våra doktor Westerlund.

Om jag inte hunnit somna på soffan först, vill säga.

/ Thérèse