Okategoriserade

Ett år av liv

Idag för ett år sedan var det söndag och jag skulle vara assisterande liturg i högmässan. Jag hade dock mått lite konstigt de senaste dagarna. Varit otroligt trött och ruskigt illamående på mornarna. På lördagen impulsköpte jag ett gravtest, och var mentalt väldigt kluven. På ett sätt ville jag inte alls testa mig, jag orkade inte med ännu ett ”ej gravid”. Samtidigt var känslan annorlunda mot hur den brukade vara. I vanliga fall visste jag redan när jag köpte testet att det skulle vara negativt. Men den här gången kändes det annorlunda, även om jag inte riktigt vågade erkänna det för mig själv. Det vore ju att hoppas.

Söndagsmorgonen kom och jag smög upp och gjorde testet. Det har jag skrivit mer om här. Och plötsligt var det där. Plusset. Det vi längtat efter så länge. Det som var början på det som kom att bli vår älskade, älskade Alice.

Idag har du funnits i våra liv i ett helt år, och i nästan fyra månader har du funnits med oss här i världen utanför min mage. Varje dag med dig är en dag av glädje och tacksamhet. Du har gett mig ett helt nytt liv. Jag älskar dig!IMG_20170724_231947

/ Thérèse

Skriv under för rätten till det självklara

Emma, som driver den eminenta Förlossningspodden (som jag hetslyssnade igenom två varv under graviditeten) tipsar idag om ett upprop för bättre förlossningsvård. En förlossningsgaranti, helt enkelt. Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning är vad som krävs av Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening. Det känns så sorgligt att något så självklart som rätten till en säker förlossning är allt annat än självklart.

Skriv gärna under du också, namninsamligen finns här och kommer att lämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll.

Själv hade jag tur, och det känns fruktansvärt att skriva så. Under de sista timmarna av min förlossning var det ständigt minst en barnmorska, en läkare och en undersköterska på salen, och periodvis det dubbla antalet. Allt gick bra för både mig och Alice, men så var det också halvtomt på förlossningen just den kvällen. En trygg förlossning ska inte handla om tur eller om var i landet man bor. Det är helt oacceptabel. Så skriv på!

/ Thérèse

Förlossningsrädsla

Jag är rädd för förlossningen. Jag önskar att jag kunde tillhöra den där gruppen kvinnor som längtar efter och ser fram emot förlossningen, som tycker det är så häftigt att föda barn och som vill göra om det en timme efter att barnet förlösts. Och vem vet. Kanske blir jag en sådan efter att Hjärtis har kommit till världen. Men nu är jag det inte.

Hittills har jag inte riktigt orkat tänka på förlossningen mer än väldigt flyktigt. Den har legat så långt fram i tiden att den fallit under kategorin ”saker jag tar tag i sen”. Men nu är det bara tre och en halv månad kvar till Hjärtis är beräknad och jag måste dra upp huvudet ur sanden. När jag träffade min barnmorska härom veckan nämnde jag min rädsla, och hon erbjöd sig direkt att skicka en remiss till aurorasamtal, en mottagning som är vana att jobba med förlossningsrädda kvinnor. Det förvånade mig lite, jag trodde nog att min egen barnmorska skulle försöka reda lite i rädslan först, men jag hann inte ens börja försöka sätta ord på den innan hon erbjöd en remiss. Kanske är det ett område där hon inte känner sig så trygg, eller så är de väldigt frikostiga med remisser här i landstinget. Det känns bra hur som helst, och jag hoppas att få träffa någon i januari.

Som en förberedelse satte jag mig igår och började stolpa upp de saker jag är rädd för inför förlossningen. Det tog en stund, men det känns faktiskt ganska bra. Jag förstår mig själv bättre när jag har det nedskrivet, jag kan se vilka delar som hör ihop och jag tror det kommer bli lättare att förklara för andra hur de kan hjälpa mig. Jag vill verkligen att förlossningen ska bli en positiv upplevelse, och det här känns som ett viktigt första steg.

/ Thérèse

Namn

Även om Hjärtis är ett gulligt smeknamn för det lilla mirakel som bor i min mage, är det knappast gångbart som namn när bebishen gjort entré i världen här utanför. Eftersom vi inte med säkerhet vet om Hjärtis har snopp eller snippa så får vi tänka brett. Ännu så länge är vi långt ifrån att ha bestämt oss. Det verkar som att jag och maken är rätt överens om den långa namnlistan, där gillar vi ungefär samma namn. Men de vi gillar extra mycket, som vi kan tänka oss som tilltalsnamn, där har vi ännu inte hittat några solklara alternativ. Men vi tycks båda gilla lite äldre, och gärna bibliska, namn. Här är min senaste lista. Vi får väl se hur maken ställer sig till den…

20161209_122523

/ Thérèse

Att veta det man inte vet

”Och du har inte känt av några minskade fosterrörelser?” undrade barnmorskan som skulle kolla mitt blodtryck. Som om det vore den mest naturliga sak i världen. Men jag ska berätta något: det är det inte.

Just detta, att som gravid själv ansvara för att känna tillräckligt många fosterrörelser per dygn, kan göra mig genomsvettig av stress. Andra gravida talar om sin karatesparkande bebisar. Själv kan jag fortfarande h svårt att veta om det är tarmarna som bubblar eller bebis som rör sig. Jag har aldrig varit gravid förut. Jag vet inte hur det ska kännas. Så hur ska jag veta om rörelserna minskar? Vad är det som ska minska? Känslan när det spänner och drar över magen när Hjärtis kanske vänder sig? Eller de små pickarna när hen petar iväg en fot eller armbåge? Och hur mycket får rörelserna variera utan att de anses minska? Jag vet inte, och det kan stressa mig.

Det finns i min närhet tragiska erfarenheter av just minskade fosterrörelser med dödlig utgång. Kanske är det därför det berör mig så. Kanske handlar det om min närmast patologiska ovilja mot att vara nybörjare på saker (typ att vara gravid). Eller bara mitt kontrollbehov som spökar. Men tanken på att det ligger på mina axlar att tolka och förstå om lilla Hjärtis rörelsemönster förändras på ett negativt sätt är en börda som stundtals är tung att bära. Inte minst som jag samtidigt inte heller vill riskera att bli fullständigt fixerad vid just det. Då är ljudet av ett bultande Hjärtishjärta där hos barnmorskan ljuv musik för mina öron – trots att jag stunden innan inte känt minsta antydan till oro. Men det räcker tydligen med frågan för att göra mig nojig – och en hjärtljudsmonitor för att lugna mig.

/ Thérèse