Kropp och knopp

Hyllningsbrev till min kropp, del II

För drygt två månader sedan skrev jag ett hyllningsbrev till min kropp. Det går att läsa här. Idag är det dags för en uppföljning. Om du inte mår bra av att läsa om vikt och kroppsförändring, i relation till graviditet eller i största allmänhet, så ber jag dig att sluta läsa här. Jag vill inte att min blogg ska göra dig illa.

*

*

*

Idag nådde jag den vikt jag hade när jag fick veta att jag var gravid med Alice. Om en vecka är det ett år sedan jag plussade. På det året har jag pendlat kraftigt i vikt. Först gick jag ner ett antal kilo för att jag kräktes så mycket av min hyperemesis, och sen gick jag upp, upp, upp och upp i vikt. Jag samlade en massa vätska och åt nästan konstant i försök att hålla illamåendet i schack. Och så föddes mitt livs stora kärlek, och vågen började raskt peka nedåt. För varje kilo som rann av, vann jag lite av min rörlighet tillbaka. Även om det känns otroligt att jag nu gått ner trettio kilo sedan förlossningen den 1 april, så är det faktiskt inte det som är den största vinsten, utan att jag fått tillbaka min kropp som jag känner den.

Redan i mitt förra hyllningsbrev skrev jag att jag orkade gå en halvmil och att det allra mesta kändes som vanligt. Det som hänt sedan sist är egentligen bara att allt blivit lite, lite bättre. Ryggen gör ont om jag burit Alice, men överlag är den också bättre. Jag har en del problem med yrsel som troligen hör ihop med den snabba viktnedgången, för mitt Hb som var lågt efter förlossningen är bra igen. Men annars är det bara bra!Jag kan nu gå sju, åtta kilometer och snittar en dryg halvmil om dagen. Mina magmuskler har gått ihop ytterligare och jag märker att bålstabiliteten är bättre. Jag har fått på mig min vigselring och väntar ivrigt på att förlovningsringen också ska passa. Mina fingrar har uppenbarligen bytt form sedan graviditeten, för viktmässigt ”borde” de ha passat för längesedan. Jag känner nästan inte alls av foglossningen längre, och smärtan i händerna efter karpaltunnelsyndromet är faktiskt helt borta!

När jag tänker tillbaka på graviditeten har jag svårt att förstå hur kasst jag faktiskt mådde, för frånsett att jag fortfarande är svagare i musklerna och har sämre kondis än för ett år sedan, så känner jag mig faktiskt precis som före graviditeten. Jag undviker ingenting mer än löpning, jag bär och klättrar och leker och hoppar och mår så himla bra!

Så tack kroppen, ännu en gång. Jag böjer min nacke och lyfter på hatten, för så här bra vågade jag aldrig tro att jag skulle må så snart igen.

Tack!

20170718_102223

En vecka efter förlossningen vs idag: tre och en halv månad efter förlossningen

/ Thérèse

Att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka

20170625_155049Det är mycket som inte blivit som jag tänkt mig med graviditet, förlossning och föräldraskap. Graviditeten blev tuffare än jag hoppats på, förlossningen främst annorlunda, och föräldraskapet har blivit bättre på alla punkter. Men så blir det väl när en ska försöka föreställa sig hur något en aldrig varit med om kommer att bli.

Om några dagar blir Alice tre månader och frånsett hennes första levnadsvecka så är sömnbrist inget problem. Det känns lite som att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka, men nej, jag känner inte alls igen mig i alla zombieliknande beskrivningar av livet som småbarnsförälder. Och ja, jag jinxar nu, och ja, jag räknar med att ni flerbarnsföräldrar sitter och skrattar bakom er skärm och skrockar något om ”vänta bara”. Men det är okej (även om det beteendet också är något att återkomma till). För de här tre första månaderna har gått vida bättre än jag någonsin vågat drömma om, och det är allt som spelar någon roll för mig.

Kanske är det också en bidragande orsak, förresten. Att jag räknat så iskallt med att inte få sova det första året. Och att jag sov sämre under graviditetens fyra sista månader än jag gjort under de tre första månaderna som förälder. Men ibland upplever jag det nästan som att folk blir provocerade av att jag inte är intill bristningsgränsen trött. Den första månaden fick jag alltid lägga till ”men det vänder säkert snart” eftersom jag visste att jag annars skulle få ett ”men vänta du bara” eller ”fast det är nog bara en fas” när jag sa att jag ändå sover helt okej. Lite som om jag borde skämmas för att jag har det så bra.

Kanske har jag en extremt välsovande bebis, men då vet jag inte vad man ska kalla de bebisar som sover hela nätter redan och som somnar när de stoppas i säng. Den första veckan var jag gråtfärdig och sjösjuk av trötthet nattetid, främst för att hon hade svårt att somna om. Men sen sov hon snabbt en och en halv eller två timmar i streck. Nu ammar jag sista gången vid tio, elva på kvällen och sedan en eller två gånger under natten. Jag brukar landa på mellan sex och sju timmar per natt, uppdelat på två eller tre sovpass. Och det funkar över all förväntan. Alice sover i bästa fall nio timmar per natt.

Egentligen är det jobbigare att Alice inte riktigt är någon dagsovare, och att hon alltid har legat i underkant av den sömntid per dygn som uppskattas för bebisar. Hon kan somna i vagnen, men vaknar när vagnen stannar eller vi parkerar i hallen. Hon kan somna i min famn under amning, men vaknar så fort jag gör en ansats till att lägga ner henne. Hon kan somna i selen, men vaknar om jag är stilla för länge. Ofta kör hon power naps på femton, tjugo minuter per gång. Alla råd om att sova när bebisen sover går om intet då. Jag prioriterar sånt som att gå på toa, äta mat och köra en maskin tvätt. När jag skriver detta sitter hon i sin Babysitter (fantastisk uppfinning!) som jag gungar med vänsterfoten sedan en timme tillbaka. Hon småslumrar, vaknar mellan varven, pratar lite, slår på en leksak och somnar om. Slutar jag gunga så vaknar hon. Men det är okej! Det är okej. Jag mår så mycket bättre än jag vågade hoppas på. Jag är så mycket piggare. Jag är så mycket starkare. Jag är inte alls så slutkörd som jag var rädd för. Jag kan njuta av bebis och spädbarnstiden och det tänker jag inte skämmas ett dugg för. Bara njuta av!

/ Thérèse

 

Märkt men inte särskilt märklig

När jag var yngre så led jag under många år av självskadebeteende. Nu är det elva år sedan allting vände, men spåren är fortfarande tydliga på min kropp. Mina händer och armar är täckta av ärr som aldrig kommer att försvinna. Den första tiden efter att jag tillfrisknat skämdes jag något oerhört över mina armar. När jag för nio år sedan började läsa till sjuksköterska och skulle göra min första praktik var jag mest nervös över att behöva bära kortärmat på praktikplatsen. Men det gick bra, och det har det gjort nästan hela tiden sedan dess.

I början minns jag att jag kunde få kommentarer från okända personer (uteslutande män), och någon gång grabbade en man tag i min bara arm på pendeltåget och började högljutt kommentera hur fruktansvärt det såg ut. En läkare med synnerligen dåliga svenskkunskaper förklarade att jag var ”psykiskt sjuk magen” när jag sökt för magsmärtor och han fick syn på mina armar. Men nu är det många år sedan någon senast kommenterade mina ärr. Och kanske ännu viktigare, så är det många år sedan jag kände att jag blev särbehandlad på något sätt på grund av mina ärr.1080119 Så här ser jag ut.
Så här har jag sett ut i ett decennium.
Så här kommer jag att se ut resten av mitt liv. Resten av Alices liv. Mina ärr kommer inte att försvinna eller blekna mer. De är en del av mig och kommer alltid att vara det. Jag har varit okej med det länge, men sedan jag blev gravid och fick Alice har tanken på dem förändrats något. Hittills har det bara varit jag, och i någon mån resten av min vuxna familj, som behövt förhålla oss till ärren. Men nu ska också jag och mitt barn hitta ett förhållningssätt till mina ärr. Jag måste kunna svara på frågor från henne, men också från hennes vänner och vänners föräldrar. Det kan stundtals göra mig lite orolig, mest för att ärren berättar något om mig som varit, men som inte längre är. Jag kan bli rädd att andra ska låta dem definiera mig idag. Rädd att de ska se mig som en olämplig förälder, eller att Alice på något sätt ska behöva lida för att jag för många år sedan gjorde mig själv illa.IMG_20170528_200702_776

Men för det mesta känner jag mig ändå ganska lugn. Det är som sagt många år sedan jag senast upplevde ett negativt bemötande på grund av ärren. Kanske har jag lärt mig att kompensera för det, precis som andra människor med något normbrytande i sitt utseende lär sig att göra. Att vara lite extra trevlig, extra tillmötesgående eller extra mycket försöka framstå som normal – vad sjutton det nu innebär – för att väga upp det där som bryter mot normen. Sorgligt på sätt och vis, men det faller sig så naturligt. Och kanske är det helt enkelt så att mina ärrade armar inte längre väcker så mycket uppmärksamhet. Jag hänger mycket i kyrkan bland äldre människor, där självskadebeteende inte är lika välkänt som bland unga, men där slipper jag både blickar och kommentarer. Jag har träffat en del nya föräldrar sedan vi fick Alice, men inte heller de kontakterna har lett till obekväma situationer. Jag fick inga kommentarer under graviditeten, trots mängder av kontakter med vården. Inga konstiga blickar. Inga insinuanta frågor. Inga antydningar om att jag vore olämplig som förälder, det som jag annars burit som en rädsla. Långsamt börjar jag därför landa också i den här nya identiteten. Jag har varit Thérèse med ärr på kroppen i över ett decennium, och det har funkat bra. Nu är jag samma Thérèse, men har också blivit mamma, fortfarande med ärr på kroppen, och hittills går det också bra. När Alice blir större kommer jag behöva fundera på vilka svar jag ska ge och när, men det tar vi sen. Nu tänker jag fortsätta vara den jag är – med alla mina ärr.

/ Thérèse

Det här inlägget fick jag inspiration till att skriva sedan jag läst Reaktionistas tänkvärda inlägg om att leva med ärr. Läs gärna det!

P.S. För tydlighetens skull vill jag säga att jag inte tar illa upp om någon frågar om mina ärr. Tvärtom, så är det bättre att fråga än att dra egna slutsatser. Det jag har svårt för är när det inte blir öppna frågor utan går direkt till dömande kommentarer eller antydningar om vad ärren gör med mig som person. D.S.

Hyllningsbrev till min kropp

Jag var osams med min kropp under stora delar av min graviditet. Den gjorde ont, jag svullnade och mådde allmänt ruttet i nio månader. Ibland slogs jag av tanken: hur sjutton ska det gå efter förlossningen? Skulle min kropp klara av att återhämta sig?

Så här är det. Jag gick upp ganska exakt 30 kilo från det att jag plussade till den dag Alice kom till världen. Mot slutet samlade jag på mig långt över tio kilo i ren vätska. Egentligen är det strunt samma om man går upp noll eller trettio kilo, en graviditet är ingen skönhets- eller fitnesstävling. Men jag upplevde det ganska påfrestande att kroppen förändrades så mycket på så kort tid. När förlossningen väl kom var jag i rätt dåligt fysiskt skick. Den kraftiga viktuppgången, foglossningen, den närmast obefintliga motionen, illamåendet och havandeskapsförgiftningen tog ut sin rätt. Jag försökte att förbereda mig på en lång återhämtningstid, men var också otålig. Efter all inaktivitet längtade jag otroligt efter att kunna röra mig fritt igen.

Nu är det drygt fem veckor sedan jag födde Alice (vill du läsa mer om det finns en förlossningsberättelse här). Den första veckan var jag urlakad, matt och otåligheten gjorde mig stundtals modstulen. Varför tog allt sådan tid och varför gjorde det så ont?

När andra veckan började var det som att vända blad. Plötsligt orkade jag röra mig igen. Jag gick min första halvmil med barnvagnen. I snigeltempo visserligen, men jag gick den. Jag kunde sätta mig upp från liggande ställning utan att behöva makens hjälp, och jag blev av med allt mer vätska. Sedan har det bara fortsatt så. Jag kan fortfarande känna av foglossningen om jag går för mycket, och ryggen protesterar ibland om jag sjalat Alice för länge. Men helt allvarligt. Jag har gått ner 20 kilo på fem veckor, vilket innebär att jag har tio kilo kvar till vikten då jag plussade. Utan att på något sätt banta (det skulle jag aldrig göra), jag kan äntligen bara röra mig och äta vettigt.

Jag går halvmilen utan problem. Jag håller ett promenadtempo som är nästan det samma som före graviditeten. Jag mår inte illa. Jag behöver inte längre äta var och varannan timme. Jag har mer ork och mer energi än under hela graviditeten. Smidigheten är tillbaka; jag kan sitta i skräddare, lägga handflatorna mot golvet med raka ben, klättra på stolar och kravla på golvet, precis som jag kunde innan graviditeten. Jag kan gå i trappor och uppförsbackar utan att flåsa som ett ånglok.

Så det här är ett hyllningsbrev till min kropp. Tack för att du orkat återhämta dig så bra! Jag ska inte säga att allt strul under graviditeten är förlåtet, men vi närmar oss någon slags försoning i alla fall. Aldrig har jag varit så tacksam för sådant som tidigare varit rena självklarheter, men det går inte en dag utan att jag njuter av friheten. Friheten i att ha en kropp som fungerar och orkar. På fem ynka veckor har jag alltså gått från nära nog fullständig inaktivitet, till ett aktivt vardagsliv. Visst har jag en bra bit kvar. Musklerna behöver byggas upp och gå samman innan det ens går att tänka på att springa eller göra något mer högintensivt. Jag har fortfarande ett gäng kilon som jag hoppas att bli av med. Men jag har inte bråttom. Jag har redan vunnit mer än jag någonsin vågat hoppas på.

Tack kroppen. Du gav mig Alice – den största gåva jag någonsin fått – och nu ger du mig ett liv i rörelse.

Det är rätt imponerande ändå.

20170509_173449/ Thérèse