Hyperemesis

Om rätten att inte alltid göra lemonad

Något jag brottats en hel del med under den här graviditeten är mina motstridiga känslor.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur tacksam jag känner mig för graviditeten. Det låter säkert lökigt och tramsigt, men när jag var uppe och kissade vid fyrasnåret i natt och blinkade frenetiskt av det starka ljuset på toaletten, drabbades jag av en sån intensiv glädje över magen jag skymtade i spegeln mellan mina kisande ögonlock. Jag har varit medveten om min graviditet i snart åtta månader och kan fortfarande golvas fullständigt av mirakelkänslan. Jag är gravid! Vi ska bli föräldrar! Det jag under så lång tid trodde aldrig skulle inträffa, är nu bara veckor eller dagar bort. Det är helt otroligt!

Men hur rosaskimrande det än kan låta, så finns det en sida till av graviditeten. Den där jag varit sjukskriven sedan vecka sju eller något sådant, först på halvtid, och nu på heltid. Den som innebär att jag kräkts i ett halvår, mått illa dagligen i åtta månader, har foglossning och sammandragningar som gör att jag inte kunnat gå hundra meter utan smärta på evigheter, skräplåga blodvärden, ett stigande blodtryck och en överhängande risk för havandeskapsförgiftning. För att inte tala om den förlamande tröttheten: av graviditeten i sig, som konsekvens av dåliga järnvärden och som biverkning av de läkemedel jag tar för att inte kräka ihjäl mig.

Det här är ett motsatspar som båda är min sanning, min verklighet. Det första var vad jag önskade – en graviditet. Det andra – sjukdomarna och komplikationerna – var vad jag fick på köpet. Hade jag kunnat välja hade jag förstås hellre haft en annan graviditet, men jag fick aldrig någon beställningsmeny. Istället har det handlat om att hantera den situation jag hamnat i.

IMG_20170208_144818_458 - kopia

If life gives you lemons – make lemonade. Egentligen ett uttryck jag ogillar, men ofta gör jag det ändå. Faktum är att bristningar - kopialemonaden har varit en nödvändighet för att jag ska orka. Hade jag bara tuggat sura citroner hela graviditeten hade jag blivit tokig och sannolikt gått in i en ny depression. Men. Lika viktigt har det varit att inte bara ösa på socker och låtsas som att allt varit finemang, om ni ursäktar bildspråket. Ibland måste livet få vara surt som tusan. Ibland har jag behövt tillåta mig själv att sörja att min graviditet inte alls blev som jag drömt om. TROTS allt snack om att man ska vara tacksam för sin graviditet eftersom det finns de som aldrig blir gravida (som bilden här intill, som dök upp i mitt facebookflöde idag). Tro mig, jag vet. Men jag tar mig ändå friheten att vara oändligt tacksam för graviditeten, och ändå avsky alla krämpor den fört med sig. Jag tror inte att martyrskap gör mig till en bättre förälder.

/ Thérèse

 

Hemma bäst

För ganska precis ett dygn sedan kom jag hem efter att ha tillbringat några dagar på BB Gravida i Linköping. Mitt blodtryck spårade ur i helgen och jag har legat inne för att få blodtryckssänkande behandling. Efter några tabletter och injektioner hade det dock stabiliserats så pass att man kunde sätta ut medicinerna igen. Ingen vet riktigt varför det steg så kraftigt, och inga av de tagna proverna visade minsta tecken på havandeskapsförgiftning, så nu blir det bara tätare kontroller hos barnmorskan de närmaste veckorna. När jag ändå var inlagd så passade läkaren på att ordinera ett järndropp (ni vet, det jag skrivit om tidigare att jag var så nervös för) eftersom mitt Hb sjunkit ännu mer. Tack och lov gick behandlingen bra, så nu hoppas jag att mina värden fått en skjuts i rätt riktning.

Innan jag skrevs ut igårkväll gjorde jag ett ultraljud för att kolla så att Hjärtis mår bra, och läkaren hittade in något att anmärka på, allt såg jättefint ut. Dessutom var Hjärtis lite mer samarbetsvillig än under RUL, så nu kan vi skala bort femtio procent av vår namnlista – hurra!

Nu ska jag bara njuta av att vara hemma och slippa sjukhusets horribla sängar. Jag ska försöka varva intensiv vila med att sno ihop de sista grejerna i företaget innan min föräldraledighet. Jag har fortfarande rätt taskig foglossning, illamåendet är tillbaka och jag får jobbiga sammandragningar om försöker röra mig snabbare än en sömngångare. Men vad sjutton. Det är dem veckor kvar till beräknad förlossning, och längtan vet inga gränser. Jag kommer att fixa det.

Jag kommer att fixa det.

/ Thérèse

Det där med hormoner

Igår gick jag in i vecka 32. Enligt min app innebär det att 78 procent av graviditeten har passerat. Det är rätt mycket. Hittills har jag fått exakt noll (0) hormonella utbrott. Jag har inte toklipat för att maken köpt fel godis, skrikit åt honom för att han andas för högt eller luktar för fel, har inte brutit ihop över småsaker eller tjurat i sängen av okänd anledning. Detta och mycket mer har jag förstått drabbar många andra gravida, ibland mer eller mindre på daglig basis. Inlägg om hormonella känslostormar publiceras nästan dagligen i min mammagrupp på facebook med 185 medlemmar, och igenkänningen tycks stor. Förutom från mitt håll.

Och missförstå mig inte nu. Jag har frågat maken vid upprepade tillfällen om han tycker jag varit hormonell, känts obalanserad eller i största allmänhet inte mig själv, men fått nej varje gång. Lite tröttare där i början av graviditeten när jag spydde och sov mig igenom dygnen, men inte mer än så.

En liten, liten del av mig är på något underligt sätt besviken. Eller snarare, jag känner mig lite snuvad på det där galna känslolivet. Samtidigt är jag djupt tacksam över att vara mig själv. Dock är jag väldigt nyfiken på hur det hela hänger ihop. Jag lider ju av hyperemesis gravidarum, extremt graviditetsillamående, och har gjort hela graviditeten. Det är inte helt klart varför vissa drabbas av HG och andra inte, men en teori är att kvinnor med HG har högre nivåer av graviditetshormoner än andra gravida. Om det stämmer blir förstås nästa fråga: dessa känslomässiga reaktioner som brukar tillskrivas hormoner, hör de ihop med något annat hormon än det som tros bidra till HG? Eller har min kropp bara bestämt sig för att köra ett spår och reagera fysiskt men inte mentalt på hormonerna?

Så många frågor, så få svar. Finns det någon annan här som känner igen sig, som inte blev särskilt känslomässig under graviditeten?

/ Thérèse

Kontroller och yoga

I morse var jag hos barnmorskan för rutinkontroll. Mitt sf-mått låg fint enligt kurvan, och Hjärtis hjärta pickade på i full fart. Det är så magiskt att höra de där hjärtljuden, inte minst då Hjärtis har ett ganska oregelbundet rörelsemönster. Det talas mycket om att man ska vara uppmärksam på fosterrörelser, och då inte bara avsaknad av utan också minskade fosterrörelser. Men Hjärtis kan verkligen utmana mina nerver. Några dagar är det full kickboxningsmatch där inne i magen, för att ett par dagar senare vara kav lugnt med bara några mjuka buffar. Ju längre tiden går, desto mer litar jag till att det är så hen fungerar, men lite läskigt är det trots allt. Därför är ljudet av 160 hjärtslag per minut som ljuv musik för mina öron.

Mindre ljuvt är mitt blodvärde som fortsätter att sjunka. Jag har provat mig igenom de flesta järntabletter som finns, men mår ruskigt dåligt av dem allihopa. Eftersom jag har min hyperemesis och därmed mår illa för jämnan är det inte särskilt lockande att ta tabletter som ökar illamåendet. Men har det inte vänt till nästa besök kan det bli tal om järndropp, och det vill jag verkligen inte ha, så nu ska jag göra ett sista försök med tabletterna.

Ikväll ska jag förresten på gravidyoga, första träffen av sex. Jag ser väldigt mycket fram emot det, om än med lite skräckblandad förtjusning. Jag har aldrig tagit regelrätta yogaklasser, men lite sporadiskt gjort yoga hemma. Jag tycker mycket om det, och har tack vare femton år av dansande som ung alltid varit mjuk och smidig i kroppen. Men nu är ju inte kroppen riktigt vad den en gång varit. Blotta tanken på att göra en solhälsning ger mig skrämselhicka, men jag utgår från att övningarna är anpassade för oss med gravidmage. Förhoppningsvis ger kursen lite hjälp med andning och liknande inför förlossningen. Eftersom MVC inte erbjuder någon profylaxkurs så är det här det bästa alternativet jag har hittat. Vi får väl se om jag överlever kvällen :)

/ Thérèse

Kräkfri norrlandsvecka

Så var 2017 här. Året då vi blir föräldrar. Året då Hjärtis kommer till oss. Nedräkningen har börjat och det känns fortfarande så ofattbart – snart är Hjärtis här!

På nyårsdagen for vi till svärföräldrarna i Boden och kom hem först i går kväll. Maken hade ju jobbat både jul och nyår, så nu fick vi en dryg veckas ledighet tillsammans. Norrbotten visade sig från sin bästa sida: minus tio grader när vi kom upp, sedan stadigt sjunkande ner mot 30 minus, för att sedan sluta på tre plus när vi åkte hem. Som den vinterälskare jag är var det ljuvligt med knarrande snö och frusna sjöar. IMG_20170106_161927_044 IMG_20170108_152828_153

Det kanske bästa av allt är att jag haft min första helt kräkfria vecka sedan i juli. Mitt personbästa hittills har legat på två eller tre dagar utan kräkningar, men nu klarade jag alltså en hel vecka. En sån grym känsla! Illamåendet är ju där i varierande intensitet, och kräkningarna är tillbaka igen, men mycket mindre frekventa. Jag vet att många med HG kan ha en paus i kräkningarna för att sedan bli sämre mot slutet av graviditeten, så jag hyser inga förhoppningar om att det är över nu. Men ärligt talat så känns det inte så jobbigt längre. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men även ständigt illamående och dagliga kräkningar går att vänja sig vid. Jag vet ju att det är tidsbegränsat, och så länge det inte ligger på samma nivå som det gjorde i början (kräkas 10+ gånger och sova 15 timmar per dygn), så är det ändå hanterbart. Jag är betydligt piggare nu än i början, trots att jag varit förkyld i två veckor och börjar känna mig stor och tung. Det går framåt, och snart är du här Hjärtis. Jag längtar så!

Maken vet att blidka sin gravida hustru <3

Maken vet att blidka sin gravida hustru <3

/ Thérèse