Graviditet

Ett andra hjärta

Lite drygt ett och ett halvt år har gått sedan jag senast uppdaterade den här bloggen. En hel evighet sedan. Det senaste året har inneburit en känslomässig berg-och-dalbana men under våren känns det äntligen som att jag har landat med fötterna på marken igen.

Jag skriver mycket på Instagram, men har också saknat att blogga. Att inte känna att jag behöver be om ursäkt för att jag breder ut mig i ord och tecken. Så jag ger bloggen ett försiktigt försök igen. För nu finns det ett nytt liv igen. Ett andra hjärta.

Vår Hjärtis, älskade Alice, ska bli storasyster under hösten. Efter att ha väntat i åratal på att få vårt första barn känns det helt överrumplande att vi den här gången blev gravida direkt. Plötsligt kom illamåendet krypande och jag testade mig mest på skämt – jag visste ju att det skulle ta oss år att få syskon, om vi alls skulle lyckas. Men så var där ett svagt, svagt streck, flera dagar innan beräknad mens.

Nu är jag i vecka 20 och imorgon är det dags för RUL, rutinultraljud. Det ska bli så skönt att få se krabaten där inne igen.

Den här graviditeten har på ett sätt varit mycket bättre än den med Alice. Jag har visserligen mått illa och jag kräks nästan dagligen, men det är ändå mil ifrån hur jag mådde med Alice. Men mitt blodtryck bråkar och jag går nu på kontroller varje vecka för att se att jag inte utvecklar havandeskapsförgiftning igen. Efter förra graviditeten drabbades jag även av Graves sjukdom, hypertyreos, en sköldkörtelsjukdom som det finns hög risk för återfall i under en ny graviditet. Så det kollar de också med blodprov lite då och då.

Alla de här proverna gör det svårare att njuta av graviditeten, trots att jag subjektivt mår ganska bra fortfarande. Men det snurrar mycket tankar på vad som händer om jag faktiskt får en havandeskapsförgiftning igen, och tidigare den här gången. Hur får man ihop livet med en prematur och en tvååring hemma? Jag vet förstås att jag inte ska tänka så, men det är svårt att låta bli.

Men hur som helst. Om bara några dagar är jag halvvägs igenom den här graviditeten, mitt livs allra sista. Det känns ändå fint på något vis. Sen är den här epoken över. Sen ska jag bara vara mamma. Inte mer gravid.

/ Thérèse

Hyllningsbrev till min kropp, del II

För drygt två månader sedan skrev jag ett hyllningsbrev till min kropp. Det går att läsa här. Idag är det dags för en uppföljning. Om du inte mår bra av att läsa om vikt och kroppsförändring, i relation till graviditet eller i största allmänhet, så ber jag dig att sluta läsa här. Jag vill inte att min blogg ska göra dig illa.

*

*

*

Idag nådde jag den vikt jag hade när jag fick veta att jag var gravid med Alice. Om en vecka är det ett år sedan jag plussade. På det året har jag pendlat kraftigt i vikt. Först gick jag ner ett antal kilo för att jag kräktes så mycket av min hyperemesis, och sen gick jag upp, upp, upp och upp i vikt. Jag samlade en massa vätska och åt nästan konstant i försök att hålla illamåendet i schack. Och så föddes mitt livs stora kärlek, och vågen började raskt peka nedåt. För varje kilo som rann av, vann jag lite av min rörlighet tillbaka. Även om det känns otroligt att jag nu gått ner trettio kilo sedan förlossningen den 1 april, så är det faktiskt inte det som är den största vinsten, utan att jag fått tillbaka min kropp som jag känner den.

Redan i mitt förra hyllningsbrev skrev jag att jag orkade gå en halvmil och att det allra mesta kändes som vanligt. Det som hänt sedan sist är egentligen bara att allt blivit lite, lite bättre. Ryggen gör ont om jag burit Alice, men överlag är den också bättre. Jag har en del problem med yrsel som troligen hör ihop med den snabba viktnedgången, för mitt Hb som var lågt efter förlossningen är bra igen. Men annars är det bara bra!Jag kan nu gå sju, åtta kilometer och snittar en dryg halvmil om dagen. Mina magmuskler har gått ihop ytterligare och jag märker att bålstabiliteten är bättre. Jag har fått på mig min vigselring och väntar ivrigt på att förlovningsringen också ska passa. Mina fingrar har uppenbarligen bytt form sedan graviditeten, för viktmässigt ”borde” de ha passat för längesedan. Jag känner nästan inte alls av foglossningen längre, och smärtan i händerna efter karpaltunnelsyndromet är faktiskt helt borta!

När jag tänker tillbaka på graviditeten har jag svårt att förstå hur kasst jag faktiskt mådde, för frånsett att jag fortfarande är svagare i musklerna och har sämre kondis än för ett år sedan, så känner jag mig faktiskt precis som före graviditeten. Jag undviker ingenting mer än löpning, jag bär och klättrar och leker och hoppar och mår så himla bra!

Så tack kroppen, ännu en gång. Jag böjer min nacke och lyfter på hatten, för så här bra vågade jag aldrig tro att jag skulle må så snart igen.

Tack!

20170718_102223

En vecka efter förlossningen vs idag: tre och en halv månad efter förlossningen

/ Thérèse

Hyllningsbrev till min kropp

Jag var osams med min kropp under stora delar av min graviditet. Den gjorde ont, jag svullnade och mådde allmänt ruttet i nio månader. Ibland slogs jag av tanken: hur sjutton ska det gå efter förlossningen? Skulle min kropp klara av att återhämta sig?

Så här är det. Jag gick upp ganska exakt 30 kilo från det att jag plussade till den dag Alice kom till världen. Mot slutet samlade jag på mig långt över tio kilo i ren vätska. Egentligen är det strunt samma om man går upp noll eller trettio kilo, en graviditet är ingen skönhets- eller fitnesstävling. Men jag upplevde det ganska påfrestande att kroppen förändrades så mycket på så kort tid. När förlossningen väl kom var jag i rätt dåligt fysiskt skick. Den kraftiga viktuppgången, foglossningen, den närmast obefintliga motionen, illamåendet och havandeskapsförgiftningen tog ut sin rätt. Jag försökte att förbereda mig på en lång återhämtningstid, men var också otålig. Efter all inaktivitet längtade jag otroligt efter att kunna röra mig fritt igen.

Nu är det drygt fem veckor sedan jag födde Alice (vill du läsa mer om det finns en förlossningsberättelse här). Den första veckan var jag urlakad, matt och otåligheten gjorde mig stundtals modstulen. Varför tog allt sådan tid och varför gjorde det så ont?

När andra veckan började var det som att vända blad. Plötsligt orkade jag röra mig igen. Jag gick min första halvmil med barnvagnen. I snigeltempo visserligen, men jag gick den. Jag kunde sätta mig upp från liggande ställning utan att behöva makens hjälp, och jag blev av med allt mer vätska. Sedan har det bara fortsatt så. Jag kan fortfarande känna av foglossningen om jag går för mycket, och ryggen protesterar ibland om jag sjalat Alice för länge. Men helt allvarligt. Jag har gått ner 20 kilo på fem veckor, vilket innebär att jag har tio kilo kvar till vikten då jag plussade. Utan att på något sätt banta (det skulle jag aldrig göra), jag kan äntligen bara röra mig och äta vettigt.

Jag går halvmilen utan problem. Jag håller ett promenadtempo som är nästan det samma som före graviditeten. Jag mår inte illa. Jag behöver inte längre äta var och varannan timme. Jag har mer ork och mer energi än under hela graviditeten. Smidigheten är tillbaka; jag kan sitta i skräddare, lägga handflatorna mot golvet med raka ben, klättra på stolar och kravla på golvet, precis som jag kunde innan graviditeten. Jag kan gå i trappor och uppförsbackar utan att flåsa som ett ånglok.

Så det här är ett hyllningsbrev till min kropp. Tack för att du orkat återhämta dig så bra! Jag ska inte säga att allt strul under graviditeten är förlåtet, men vi närmar oss någon slags försoning i alla fall. Aldrig har jag varit så tacksam för sådant som tidigare varit rena självklarheter, men det går inte en dag utan att jag njuter av friheten. Friheten i att ha en kropp som fungerar och orkar. På fem ynka veckor har jag alltså gått från nära nog fullständig inaktivitet, till ett aktivt vardagsliv. Visst har jag en bra bit kvar. Musklerna behöver byggas upp och gå samman innan det ens går att tänka på att springa eller göra något mer högintensivt. Jag har fortfarande ett gäng kilon som jag hoppas att bli av med. Men jag har inte bråttom. Jag har redan vunnit mer än jag någonsin vågat hoppas på.

Tack kroppen. Du gav mig Alice – den största gåva jag någonsin fått – och nu ger du mig ett liv i rörelse.

Det är rätt imponerande ändå.

20170509_173449/ Thérèse

Nästa vecka

Insåg igår att jag har bf nästa vecka. Alltså, förstår ni – nästa vecka?! Det känns som om jag har varit gravid halva livet, och samtidigt har det gått så fort. Men det har ju varit en evighet till förlossningen, ett halvår, jättemånga månader, massa veckor – och nu är det plötsligt nästa vecka. Visst, jag vet, det finns inga som helst garantier för att Hjärtis ska titta ut nästa vecka bara för att hen är beräknad då. Tvärtom så verkar inte ens fem procent av alla små knoddar komma just på det beräknade datumet. Men ändå, det är något speciellt med den där dagen. Och nu är den alltså inom räckhåll. Nästa vecka.

Det är så coolt att jag nästan smäller av!

/ Thérèse

Vid ett fönster i vecka 39

Jag har tyvärr varit dålig på att dokumentera graviditeten med min riktiga kamera. Min Samsung S7 är så rackarns bra att det gör tröskeln något högre att plocka fram min Panasonic Lumix. Men idag var det så vackert vårljus in i matsalen så jag knäppte äntligen några bilder! Har dock inte orkat redigera dem än, men det kommer kanske det också.

Tretton dagar till beräknad förlossning. Magiskt!
fönster1 fönster3 fönster5ansikte

/ Thérèse