Jag har tidigare skrivit om den där tunga känslan av att vara den enda som kan bedöma om Hjärtis rört sig ”tillräckligt” mycket eller inte. Under lång tid kunde jag känna hen lite då och då, men blev ofta orolig när hen varit lugn lite för länge. Det finns mycket information på nätet om minskade fosterrörelser, men vad tusan innebär det egentligen? Hur mycket får bebisen har en soft dag i magen utan att varningsklockorna ska börja klämta? Det har stressat mig en hel del under några månaders tid.
Men nu. Sådan skillnad. Den senaste veckan eller möjligen veckorna har Hjärtis blivit en minininja . Det är fullt ös i magen flera gånger om dagen, för att inte tala om när jag går och lägger mig. Då är det ordentlig sparkfest och jag begriper inte hur en så liten människa kan sparka åt fyra olika håll samtidigt, men Hjärtis kan. Även om det då och då gör både ont och känns obehagligt, är det ändå alldeles underbart. Många gånger varje dag hoppar jag till av att Hjärtis får in en välriktad spark åt något håll, och det är nu ett bra tag sedan jag kände den där molande, pressande stressen i ovissheten. Nu gissar jag att det snart kommer vända igen, i takt med att utrymmet i magen blir allt trängre brukar visst karaktären på rörelserna förändras. Men jag är så tacksam för den här tiden. Att kunna vila i graviditeten och många, många gånger varje dag få buffar från mitt barn. Det är så välsignat skönt!
Tänkte köra en liten årskrönika så här kvällen före nyårsafton. Jag gjorde ofta det i min tidigare blogg, och min vana trogen lånar jag Underbaraclaras frågor.
Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Ja! I mars gjorde jag prästpraktik och predikade med glädje, inte bara kräknervositet. Samma månad åkte jag även till Finland och föreläste, det har jag inte gjort tidigare. I april reste jag till Bali med min mamma och syster, vilket också blev min första resa utanför Europa. En fantastisk upplevelse! Och i juli fick jag för första gången i mitt liv ett plus på en graviditetssticka, det trumfar allt!
Risfälten i Tegalalang, Bali.
Genomdrev du någon stor förändring?
Nej, inte så där aktivt.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, en av mina närmaste vänner, S, fick sitt andra barn i somras.
Vilket datum från 2016 kommer du alltid att minnas?
24 juli – då plussade vi med Hjärtis <3
Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov inte!
Vilka länder besökte du?
Hm. Finland (höll en utbildning i den svensktalande delen av lutherska kyrkan där i mars) Bali/Indonesien (i april) och Italien (med konfirmander i juni). Plus Danmark och Tyskland som vi passerade under bussresan till och från Italien.
Bästa köpet?
Bra fråga. Mitt löpande abonnemang hos Storytel kanske? Lyssnar väldigt mycket på böcker. Annars ligger förstås bilen bra till, precis som barnvagnen och babyskyddet vi hittade på rea.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Med risk för att låta tjatig, men Hjärtis. Livet fick en helt ny dimension i och med graviditeten. Allt annat har liksom fått stå tillbaka, för det är så stort att mitt hjärta fortfarande inte riktigt kan ta in det.
Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Mer studiero. Men det tror jag knappast att 2017 kommer bjuda på, haha!
Vad önskar du att du gjort mer?
Läst pappersböcker. Orkat plugga. Firat gudstjänst.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig. Jag är expert på att oroa mig och bygga upp katastrofscenarion. Oftast är det ett sätt för mig att hantera situationer jag inte kan kontrollera: genom att fundera igenom alla upptänkliga utgångar av en speciell händelse känner jag mig inte lika överrumplad om det skulle inträffa. Men samtidigt är det rätt jobbigt att bära på så många potentiella katastrofer. Har jobbat på det under hösten och tror att det går åt rätt håll.
Favoritprogram på TV?
Vi tittar väldigt lite på tv här hemma, streamar mer serier på Netflix. Men ”På spåret” är alltid en favorit.
Bästa boken du läste i år?
Oj! Jag måste fuska, kan inte nämna bara en: Glöm mig av Alex Schulman. Stark berättelse, inte minst då jag var mycket kritisk innan jag började läsa. Golvades helt! Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, fin berättelse som utspelar sig 1987 i USA och handlar om människoöden kring en man som dör i aids. Och sen måste jag nog säga Du, bara av Anna Ahlund, även om jag faktiskt har hundra sidor kvar i den, men jag vågar mig på att sätta upp den på listan ändå. Fantastiskt fint om kärleken mellan John och Frank. Annars har det blivit flera deckarseier och alla Jojo Moyes böcker. Bra, men inga fantastiska upplevelser.
Största musikaliska upptäckten?
Har lyssnat ovanligt lite på musik i år och kan inte dra mig till minnes att jag fastnat för någon ny artist så där stenhårt.
Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Uppdraget i Finland kanske? Eller att Mind valde att publicera min artikel om vårdutlöst PTSD? Eller blott det faktum att hösten 2016 varit min föreläsningstätaste termin hittills i verksamheten.
Största framgång på det privata planet?
Att maken och jag ska bli föräldrar. Att maken fått fast jobb. Att orkat ta tag i mentala troll som legat och skvalpat under ytan.
Största misstaget?
Att jag som vanligt har svårt att säga nej och är fenomenal på att ta på mig lite mer än jag egentligen orkar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Helt klart gladare. 2014/2015 hade jag ett återfall i min depressionssjukdom och under nästan ett års tid från hösten -14 till sensommaren -15 gick jag som i en dimma. I år har jag mått bra hela året, kunnat sätta ut mina antidepressiva och fått vara mig själv känslomässigt. Så otroligt tacksam för det!
Vad spenderade du mest pengar på?
Bilen och Hjärtis saker.
Något du önskade dig och fick?
Ett positivt gravtest!
Något du önskade dig och inte fick?
Nytt förlagskontrakt.
Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jag fyller år på juldagen, och i år firade vi jul hos mamma i Jönköping. Jag ägnade dagen åt att laga mat, spela spel och umgås med familjen. Precis som jag önskat mig.
Maken, jag, Celia och Hjärtis. Julen 2016.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Bättre balans mellan jobb, studier och fritid.
Vad fick dig att må bra?
Så mycket, både i stort och smått. Löpningen (gosh, som jag saknar den!), maken, veckorna på landet och känslan av att vara uppskattad och kompetent på jobbet.
Vem saknade du?
Våra katter, Saga och Tindra, som vi efter åtta år tvingades lämna bort i somras. Min allergi gjorde det till sist omöjligt att ha dem kvar, men att gå från tolv till fyra tassar här hemma är väldigt tomt. Annars saknar jag ofta min syster, min vän M och min vän S och hennes barn.
De bästa nya människorna du träffade? Alla kurskamrater jag fick på Svenska kyrkans utbildningsinstitut som jag pluggade vid i våras. Otroligt givande möten!
Mest stolt över?
Att jag rott i hamn ännu ett år med jobb och studier, även om det kanske inte gick lika bra med studierna som jag hoppats. Att jag tog tag i löpningen och insåg att jag både tyckte det var roligt och att jag mådde bra av det.
Högsta önskan just nu?
Att Hjärtis mår bra och att vi om tre månader får träffa ett friskt och välmående barn.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Försöka oroa mig mindre över saker jag inte kan påverka. Vara i nuet mer än att planera framtiden.
Idag vaknade vi till tre minusgrader, strålande sol och magisk rimfrost. Min foglossning verkar ha svarat positivt på akupunkturen jag fick i måndags, för jag vågade följa med maken ut med hunden. I vanliga fall stannar jag hemma när han är ledig och kan ta ut henne, för att fp vila. Men idag gick det bra och det blev en härlig promenad! Så tacksam för stunderna då kroppen orkar! Jag är verkligen ett vinterbarn och försöker njuta så mycket jag kan av den tidiga bonusvintern.
Idag välkomar vi vecka 21, vilket alltså innebär att vi är halvvägs! Helt fantastiskt och ganska ofattbart. Hjärtis och jag har klarat halva graviditeten, trots envis HG, enorm trötthet och massa foglossning. Det gick! Och nu är det faktiskt nedförsbacke kvar (jaja, jag inser också att en och annan eller alla morsor garvar läppen av sig nu, skrockar och skakar på huvudet och mumlar ”hon skulle bara veta ..” Ni har säkert rätt. Det blir kanske bara värre och värre. Men trots elak foglossning så mår jag ändå sammanvägt bättre nu än jag gjort sen jag plussade – trots fysiska begränsningar).
Igår var jag på jobb i Helsingborg och höll ett föredrag i en studentgrupp i Svenska kyrkan. nu sitter jag på tåget hem och lär behöva helgen för återhämtning, sömn och vila. Illamåendet blir alltid värre några dagar när jag jobbat, men det får det vara värt. För Hjärtis känns inget pris för högt att betala.
/ Thérèse
P.s. Tack för alla kommentarer på tidigare inlägg. Svarar när jag är hemma och sitter vid datorn igen.
Så var det äntligen vår tur för RUL. Precis som jag skrev igår så var det många känslor som snurrade under resan dit och de evighetslånga minuterna i väntrummet. Men så kom barnmorskan, jag hoppade upp på britsen och det första vi ser är ett bultande hjärta. Älskade, älskade Hjärtis, vilket mirakel du är! Lugnt och metodiskt tittade barnmorskan igenom hela den lilla kroppen och berättade allt hon såg. Magsäck och urinblåsa, hjärnhalvor och lillhjärna, hjärtat med kammare, förmak och klaffar, njurar, fötter, tår, fingrar och ryggrad. Allt så ut precis som det skulle. Det går inte med ord att beskriva den känslan.
Det enda jag kunde tänka på när jag låg där, var hur osannolikt det egentligen är. Det krävs så ytterst lite för att något ska gå fel på cellnivå, och en människa består av vansinnigt många celler. Ändå blir det helt som det ska i de allra flesta fall som en ny människa utvecklas, och vi verkar tillhöra den välsignade grupp av blivande föräldrar som väntar ett till synes friskt barn. Det känns nästan för bra för att vara sant, tänk att det kan gå så rätt!
Lilla Hjärtis gjorde konster så barnmorskan skrattade flera gånger; gapade och mimade, vinkade, pekade, kliade sig på nästan och snurrade runt. Men när det gällde de mer intima delarna var samarbetsviljan lägre. Barnmorskan hade en gissning, men kunde inte lova något. Men vad sjutton spelar det för roll egentligen. Hjärtis tycks må så bra som det bara är möjligt, och jag vågar verkligen tro på att vi ska bli föräldrar till våren.
Det är större än allt annat jag tidigare upplevt i livet.
Kära lilla Hjärtis med tummen upp mot munnen och handen mot oss. Vi längtar efter dig!
