Glädje och tacksamhet

Att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka

20170625_155049Det är mycket som inte blivit som jag tänkt mig med graviditet, förlossning och föräldraskap. Graviditeten blev tuffare än jag hoppats på, förlossningen främst annorlunda, och föräldraskapet har blivit bättre på alla punkter. Men så blir det väl när en ska försöka föreställa sig hur något en aldrig varit med om kommer att bli.

Om några dagar blir Alice tre månader och frånsett hennes första levnadsvecka så är sömnbrist inget problem. Det känns lite som att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka, men nej, jag känner inte alls igen mig i alla zombieliknande beskrivningar av livet som småbarnsförälder. Och ja, jag jinxar nu, och ja, jag räknar med att ni flerbarnsföräldrar sitter och skrattar bakom er skärm och skrockar något om ”vänta bara”. Men det är okej (även om det beteendet också är något att återkomma till). För de här tre första månaderna har gått vida bättre än jag någonsin vågat drömma om, och det är allt som spelar någon roll för mig.

Kanske är det också en bidragande orsak, förresten. Att jag räknat så iskallt med att inte få sova det första året. Och att jag sov sämre under graviditetens fyra sista månader än jag gjort under de tre första månaderna som förälder. Men ibland upplever jag det nästan som att folk blir provocerade av att jag inte är intill bristningsgränsen trött. Den första månaden fick jag alltid lägga till ”men det vänder säkert snart” eftersom jag visste att jag annars skulle få ett ”men vänta du bara” eller ”fast det är nog bara en fas” när jag sa att jag ändå sover helt okej. Lite som om jag borde skämmas för att jag har det så bra.

Kanske har jag en extremt välsovande bebis, men då vet jag inte vad man ska kalla de bebisar som sover hela nätter redan och som somnar när de stoppas i säng. Den första veckan var jag gråtfärdig och sjösjuk av trötthet nattetid, främst för att hon hade svårt att somna om. Men sen sov hon snabbt en och en halv eller två timmar i streck. Nu ammar jag sista gången vid tio, elva på kvällen och sedan en eller två gånger under natten. Jag brukar landa på mellan sex och sju timmar per natt, uppdelat på två eller tre sovpass. Och det funkar över all förväntan. Alice sover i bästa fall nio timmar per natt.

Egentligen är det jobbigare att Alice inte riktigt är någon dagsovare, och att hon alltid har legat i underkant av den sömntid per dygn som uppskattas för bebisar. Hon kan somna i vagnen, men vaknar när vagnen stannar eller vi parkerar i hallen. Hon kan somna i min famn under amning, men vaknar så fort jag gör en ansats till att lägga ner henne. Hon kan somna i selen, men vaknar om jag är stilla för länge. Ofta kör hon power naps på femton, tjugo minuter per gång. Alla råd om att sova när bebisen sover går om intet då. Jag prioriterar sånt som att gå på toa, äta mat och köra en maskin tvätt. När jag skriver detta sitter hon i sin Babysitter (fantastisk uppfinning!) som jag gungar med vänsterfoten sedan en timme tillbaka. Hon småslumrar, vaknar mellan varven, pratar lite, slår på en leksak och somnar om. Slutar jag gunga så vaknar hon. Men det är okej! Det är okej. Jag mår så mycket bättre än jag vågade hoppas på. Jag är så mycket piggare. Jag är så mycket starkare. Jag är inte alls så slutkörd som jag var rädd för. Jag kan njuta av bebis och spädbarnstiden och det tänker jag inte skämmas ett dugg för. Bara njuta av!

/ Thérèse

 

Fyra veckor

20170429_164018Idag har jag varit den här godbitens mamma i fyra veckor. Det är märkligt hur tidsperspektivet förvrids. På ett sätt känns det som att hon nyss kom, men mest känns det som att det alltid varit så här. Som att hon alltid funnits. Alice var pusselbiten som saknades och när hon väl var på plats blev allt helt.

Om graviditeten och förlossningen var kämpig så är Alice allt annat än kämpig. Hittills har hon varit en oerhört nöjd bebis. Så länge hon får amma och ligga nära så är hon tillfreds. Visst skriker hon, men bara några minuter åt gången och hon är vanligtvis lätt att trösta. Hon är nöjd i vagnen, hon är nöjd i bärsjalen, i famnen och i selen. Hon sover på nätterna, ett par, tre timmar i taget och vaknar sedan för att få mat och en ren blöja.

Den delen var något av det jag oroade mig mest för – att inte få sova. Men än så länge funkar det finfint. Visst går ögonen i kors när jag väcks klockan två efter bara ett par timmars sömn, och visst kan jag gäspa mig igenom långsamma eftermiddagar. Men den där lamslående tröttheten som följde mig stora delar av graviditeten är ett minne blott. Jag är mycket piggare och gladare nu.

En närliggande del handlar om nedstämdhet. Jag lider av återkommande depressioner och löper därför ökad risk för förlossningsdepression. Att inte få sova gör mig mer sårbar så det var också ett orosmoment under graviditeten. Men jag har sällan mått så bra som jag gör nu. Jag känner mig lugn, stabil och harmonisk utan minsta tillstymmelse till nedstämdhet. Jag drabbades inte ens av den så kallade tredagarsbluesen, som annars är väldigt vanligt när hormonnivåerna ställs om efter förlossningen. Det känns så lyxigt.

De här fyra första veckorna som mamma har med andra ord varit mycket bättre än jag vågat hoppas. Föräldraskapet känns så självklart och så tryggt, och jag inser förstås att det hör ihop med att vi för det mesta har en väldigt nöjd bebis. Men ändå. Jag är så tacksam att få uppleva det här. Att få sitta i en fåtölj med en snusande, sovande bebis på mitt bröst. Det är så stort.

/ Thérèse

Ett nytt liv

 

På dagen en månad har gått sedan mitt senaste inlägg här på bloggen. Då hade jag en vecka kvar till beräknad födsel. Nu är det dags att byta underrubrik på bloggen, för Hjärtis bor inte längre i min mage.

Den första april klockan 19.38 kom vår dotter Alice äntligen till världen, 50 cm lång och 3300 gram tung. I samma ögonblick blev mitt liv komplett. 

1070414Vi har haft några ljuvliga veckor hemma tillsammans alla tre, men idag började maken att jobba igen och jag ska försöka komma igång att blogga igen. Ett och annat inlägg lär bli tillbakablickande, och sen tar vi det väl helt enkelt härifrån. Vi är föräldrar nu. Vi har ett barn. Det är ett nytt liv – ett liv jag redan älskar.

/ Thérèse

Om rätten att inte alltid göra lemonad

Något jag brottats en hel del med under den här graviditeten är mina motstridiga känslor.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur tacksam jag känner mig för graviditeten. Det låter säkert lökigt och tramsigt, men när jag var uppe och kissade vid fyrasnåret i natt och blinkade frenetiskt av det starka ljuset på toaletten, drabbades jag av en sån intensiv glädje över magen jag skymtade i spegeln mellan mina kisande ögonlock. Jag har varit medveten om min graviditet i snart åtta månader och kan fortfarande golvas fullständigt av mirakelkänslan. Jag är gravid! Vi ska bli föräldrar! Det jag under så lång tid trodde aldrig skulle inträffa, är nu bara veckor eller dagar bort. Det är helt otroligt!

Men hur rosaskimrande det än kan låta, så finns det en sida till av graviditeten. Den där jag varit sjukskriven sedan vecka sju eller något sådant, först på halvtid, och nu på heltid. Den som innebär att jag kräkts i ett halvår, mått illa dagligen i åtta månader, har foglossning och sammandragningar som gör att jag inte kunnat gå hundra meter utan smärta på evigheter, skräplåga blodvärden, ett stigande blodtryck och en överhängande risk för havandeskapsförgiftning. För att inte tala om den förlamande tröttheten: av graviditeten i sig, som konsekvens av dåliga järnvärden och som biverkning av de läkemedel jag tar för att inte kräka ihjäl mig.

Det här är ett motsatspar som båda är min sanning, min verklighet. Det första var vad jag önskade – en graviditet. Det andra – sjukdomarna och komplikationerna – var vad jag fick på köpet. Hade jag kunnat välja hade jag förstås hellre haft en annan graviditet, men jag fick aldrig någon beställningsmeny. Istället har det handlat om att hantera den situation jag hamnat i.

IMG_20170208_144818_458 - kopia

If life gives you lemons – make lemonade. Egentligen ett uttryck jag ogillar, men ofta gör jag det ändå. Faktum är att bristningar - kopialemonaden har varit en nödvändighet för att jag ska orka. Hade jag bara tuggat sura citroner hela graviditeten hade jag blivit tokig och sannolikt gått in i en ny depression. Men. Lika viktigt har det varit att inte bara ösa på socker och låtsas som att allt varit finemang, om ni ursäktar bildspråket. Ibland måste livet få vara surt som tusan. Ibland har jag behövt tillåta mig själv att sörja att min graviditet inte alls blev som jag drömt om. TROTS allt snack om att man ska vara tacksam för sin graviditet eftersom det finns de som aldrig blir gravida (som bilden här intill, som dök upp i mitt facebookflöde idag). Tro mig, jag vet. Men jag tar mig ändå friheten att vara oändligt tacksam för graviditeten, och ändå avsky alla krämpor den fört med sig. Jag tror inte att martyrskap gör mig till en bättre förälder.

/ Thérèse

 

Målbilder

Idag är det prick fyra veckor kvar till beräknad förlossning. 28 dagar. När man läser och talar om förlossningsförberedelser kommer ofta det här med målbilder upp: vad är det man ser ”för sitt inre” som motiverar en inför förlossningen?

För min del är det förstås allt det basala (och fullständigt mirakulösa) – att få hålla ett barn i min famn som är hälften jag och hälften Mattias. Att få träffa den människa som bott i min mage i nio månader. Att få träffa den person jag för alltid kommer att vara bunden till, och få följa hen genom livet. Det är så otroligt stort!

Men sen har jag några mer konkreta, ”drömska” målbilder. En handlar om att få ta med Hjärtis till vår släktgård nere i Blekinge, där Hjärtis blir femte generationen. Att få vandra på grusvägarna, visa de månghundraåriga ekarna och bara vara på den plats där mina hjärtslag härrör från. Några av de finaste bilderna som finns på mig som barn är tagna där, i grönskan, vid stengärdesgårdarna och de gamla kastanjerna. Jag vill att Hjärtis ska få samma starka band till gården som jag har.

En annan är att få besöka svärföräldrarna med Hjärtis. Att ta nattåget norrut och resa länge, länge. Få besöka Norrland mitt i sommaren, jag har ju fortfarande bara varit där vintertid. Se maken visa guldkorn från sin barndom för Hjärtis, så att hen får del av sitt norrländska arv också, även om vi inte har möjlighet att vara där så mycket eller ofta.

Och till sist är det faktiskt Hjärtis dop som är den starkast återkommande målbilden. Det finns så mycket kring dopet 20170302_085840som känns så viktigt. Först och främst förstås själva dophandlingen: att vårt barn får ta emot dopets gåva och upptas i den kristna kyrkan. Men också allt omkring. I min familj finns två dopklänningar: en från min pappas sida som har runt hundra år på nacken, och en från mammas sida som är runt sjuttiofem år gammal. Jag och min syster är döpta i båda klänningarna, där den från mammas sida används som en tunn överklänning. Att låta Hjärtis bli fjärde generationen i klänningen känns så fint. Att få bjuda in släkt och vänner att fira vårt barns dop gör mig alldeles varm i hjärtat.

Det är verkligen ett nytt liv som väntar nu. Livet med Hjärtis i magen övergår snart till ett liv med Hjärtis på magen, och längtan vet inga gränser. Med de här målbilderna, och många, många fler, hoppas jag att förlossningen ska bli en positiv upplevelse. För sen – sen börjar vårt nya liv tillsammans!

20170302_090329

/ Thérèse