Förlossning

Skriv under för rätten till det självklara

Emma, som driver den eminenta Förlossningspodden (som jag hetslyssnade igenom två varv under graviditeten) tipsar idag om ett upprop för bättre förlossningsvård. En förlossningsgaranti, helt enkelt. Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning är vad som krävs av Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening. Det känns så sorgligt att något så självklart som rätten till en säker förlossning är allt annat än självklart.

Skriv gärna under du också, namninsamligen finns här och kommer att lämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll.

Själv hade jag tur, och det känns fruktansvärt att skriva så. Under de sista timmarna av min förlossning var det ständigt minst en barnmorska, en läkare och en undersköterska på salen, och periodvis det dubbla antalet. Allt gick bra för både mig och Alice, men så var det också halvtomt på förlossningen just den kvällen. En trygg förlossning ska inte handla om tur eller om var i landet man bor. Det är helt oacceptabel. Så skriv på!

/ Thérèse

Hyllningsbrev till min kropp

Jag var osams med min kropp under stora delar av min graviditet. Den gjorde ont, jag svullnade och mådde allmänt ruttet i nio månader. Ibland slogs jag av tanken: hur sjutton ska det gå efter förlossningen? Skulle min kropp klara av att återhämta sig?

Så här är det. Jag gick upp ganska exakt 30 kilo från det att jag plussade till den dag Alice kom till världen. Mot slutet samlade jag på mig långt över tio kilo i ren vätska. Egentligen är det strunt samma om man går upp noll eller trettio kilo, en graviditet är ingen skönhets- eller fitnesstävling. Men jag upplevde det ganska påfrestande att kroppen förändrades så mycket på så kort tid. När förlossningen väl kom var jag i rätt dåligt fysiskt skick. Den kraftiga viktuppgången, foglossningen, den närmast obefintliga motionen, illamåendet och havandeskapsförgiftningen tog ut sin rätt. Jag försökte att förbereda mig på en lång återhämtningstid, men var också otålig. Efter all inaktivitet längtade jag otroligt efter att kunna röra mig fritt igen.

Nu är det drygt fem veckor sedan jag födde Alice (vill du läsa mer om det finns en förlossningsberättelse här). Den första veckan var jag urlakad, matt och otåligheten gjorde mig stundtals modstulen. Varför tog allt sådan tid och varför gjorde det så ont?

När andra veckan började var det som att vända blad. Plötsligt orkade jag röra mig igen. Jag gick min första halvmil med barnvagnen. I snigeltempo visserligen, men jag gick den. Jag kunde sätta mig upp från liggande ställning utan att behöva makens hjälp, och jag blev av med allt mer vätska. Sedan har det bara fortsatt så. Jag kan fortfarande känna av foglossningen om jag går för mycket, och ryggen protesterar ibland om jag sjalat Alice för länge. Men helt allvarligt. Jag har gått ner 20 kilo på fem veckor, vilket innebär att jag har tio kilo kvar till vikten då jag plussade. Utan att på något sätt banta (det skulle jag aldrig göra), jag kan äntligen bara röra mig och äta vettigt.

Jag går halvmilen utan problem. Jag håller ett promenadtempo som är nästan det samma som före graviditeten. Jag mår inte illa. Jag behöver inte längre äta var och varannan timme. Jag har mer ork och mer energi än under hela graviditeten. Smidigheten är tillbaka; jag kan sitta i skräddare, lägga handflatorna mot golvet med raka ben, klättra på stolar och kravla på golvet, precis som jag kunde innan graviditeten. Jag kan gå i trappor och uppförsbackar utan att flåsa som ett ånglok.

Så det här är ett hyllningsbrev till min kropp. Tack för att du orkat återhämta dig så bra! Jag ska inte säga att allt strul under graviditeten är förlåtet, men vi närmar oss någon slags försoning i alla fall. Aldrig har jag varit så tacksam för sådant som tidigare varit rena självklarheter, men det går inte en dag utan att jag njuter av friheten. Friheten i att ha en kropp som fungerar och orkar. På fem ynka veckor har jag alltså gått från nära nog fullständig inaktivitet, till ett aktivt vardagsliv. Visst har jag en bra bit kvar. Musklerna behöver byggas upp och gå samman innan det ens går att tänka på att springa eller göra något mer högintensivt. Jag har fortfarande ett gäng kilon som jag hoppas att bli av med. Men jag har inte bråttom. Jag har redan vunnit mer än jag någonsin vågat hoppas på.

Tack kroppen. Du gav mig Alice – den största gåva jag någonsin fått – och nu ger du mig ett liv i rörelse.

Det är rätt imponerande ändå.

20170509_173449/ Thérèse

Ett fång rosor och en förlossningsberättelse

Jag hade en tuff graviditet. På något sätt kändes det skönt när jag och min barnmorska på mödravården skulle sammanfatta graviditeten, och hon med sina 30+ år av erfarenhet sa det rakt ut. Det är inte bara min upplevelse, utan även i hennes ögon har det faktiskt varit kämpigt. Hyperemesis, foglossning, högt blodtryck, järnbristanemi, karpaltunnelsyndrom och till sist havandeskapsförgiftning. Ändlösa kontroller på mödravården i Mjölby, ett dussin läkarbesök i Motala och flera inläggningar, behandlingar och undersökningar på US i Linköping. Den stora tacksamheten, och det som gjort det hela uthärdligt, har varit att lilla Hjärtis – Alice – har mått bra hela tiden. Då har jag kunnat ta att jag mått dåligt. Och det faktum att vi genomgående träffat superproffsig personal.

Men ju närmare beräknad förlossning vi kom, desto svårare blev det att härda ut. Jag var trött. Så outsägligt trött. Kroppen var fysiskt nedbruten efter nio månader av inaktivitet och ett halvår av dagliga kräkningar. Dagen före bf, den 29 mars, hade jag tid för kontroll hos min barnmorska. Den här gången visade proverna plötsligt att den misstänkta havandeskapsförgiftningen blommat ut ordentligt. Jag fick order att ringa hem maken från jobbet och bege mig till förlossningen. ”Och vi ses inte för ny kontroll nästa vecka, för då kommer du ha ditt barn hos dig” sa min underbara barnmorska när vi sa hejdå till varandra.

Jag blev inlagd på BB-gravida, en avdelning för gravida med komplikationer. Mitt blodtryck var återigen alldeles för högt och medicineringen tredubblades. Det togs toxprover som visade påverkan på njurar och blodplättar (tror jag), och jag blev kvar för observation och för att överväga en igångsättning. Tack och lov kan även partner kan stanna på BB-gravida,  så Mattias var kvar med mig hela tiden. I två dygn gick vi och väntade, mätte blodtrycket, tog nya toxprover och hoppades på att förlossningen skulle komma igång spontant. Jag mådde allt sämre, fick kraftig huvudvärk och smärta i övre delen av magen – klassiska tecken på havandeskapsförgiftning. Så på fredagsmorgonen fick vi äntligen besked: förlossningen skulle sättas igång. Mina värden var fortfarande ”helt okej” (för att vara havandeskapsförgiftning), men när de nu börjat sticka iväg så kunde en försämring gå snabbt. Eftersom igångsättningen kunde ta tid ville de inte vänta längre och riskera att jag eller bebisen blev riktigt sjuka. Så nu skulle det ske. Nu skulle operation vräkning påbörjas.

20170330_121553

Det var en märklig känsla att ta den första läkemedelsdosen som skulle få min kropp att förstå att det barn jag bar i magen behövde flytta ut. Än märkligare blev de 32 timmar av väntan från den första dosen läkemedel till dess att vi hade Alice i vår famn. Det var långa timmar. Först fyllda mest av väntan, och sedan av tilltagande smärta, men framför allt trötthet. Så snart värkarna kommit igång på natten mellan fredagen och lördagen bestämde sig min kropp för att inte längre tolerera varken mat eller vätska, och jag var plötsligt tillbaka där jag var graviditetens första veckor. Vad jag än fick i mig kräktes jag upp med imponerande kraft. De sista 18 timmarna blev kämpiga. Blodtrycket vägrade lägga sig på en acceptabel nivå trots att de pressade i mig blodtrycksmediciner av olika slag, både i tablett- och droppform. Mattias var en klippa utan dess like, och vi jobbade verkligen som ett team. Men mot slutet var det som att ”min kropp trodde den var färdig två timmar innan den faktiskt var det”, som läkaren sa efter förlossningen. Krystvärkarna gav mig inte den kraft jag behövde, jag var urlakad av alla kräkningar och trött intill bristningsgränsen. De sista minuterna blev det bråttom och bebisen behövde komma ut nu. Tack vare ett snabbt klipp slapp vi sugklockan som redan var framplockad, och lilla Hjärtis kom till världen. Innan jag riktigt förstått vad som hänt var hon redan på väg till barnrummet vägg i vägg med Mattias och läkarna. Tio minuter senare hade hon fått lite andningshjälp med CPAP och världens stoltaste pappa bar in henne till mitt bröst.

Tyvärr var jag rätt medtagen efter förlossningen, och de första sex timmarna befann jag mig i någon slags halvt medvetslös dvala. Varje försök att resa mig slutade med någon slags helikopterfylla, och när det snurrade trots att jag låg och blundade i sängen fick jag påfyllning av diverse dropp och mediciner. Jag vet att vi ringde våra föräldrar, men annars minns jag ganska lite av timmarna före och efter förlossningen. Men framåt två på natten orkade jag vakna till och på riktigt se min dotter, och min man som plötsligt blivit pappa. Långsamt började kroppen återhämta sig, och det enda jag kunde göra var att titta på det mirakel som var vårt.

Förlossningen blev inte alls det jag hade föreställt mig. Jag missade helt delen att gå hemma och klocka värkar och fundera på när det skulle vara dags att åka in. Jag ville inte bli igångsatt och jag ville inte få en ryggmärgsbedövning, men båda delarna blev nödvändiga. Det hela slutade dessutom ganska skrämmande, och så här i efterhand är det inte smärtan jag minns, utan rädslan för att min kropp inte gav mig den kraft jag behövde. Men det som trumfar allt är det som också är skälet till hela det här långa inlägget – all den fantastiska, überkompetenta och stöttande vårpersonal vi hade äran att möta. Under de fyra dygn vi tillbringade på BB-gravida och förlossningen har det bara regnat guldkorn omkring oss. Vi har träffat barnmorskor, undersköterskor, AT-läkare, läkarstudenter, ST-läkare, anestesiologer, gynekologer och barnläkare, och alla har ta mig tusan varit bästa tänkbara. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. I en situation där jag kände mig oerhört sårbar, och lätt hade kunnat känna mig överkörd, ignorerad eller kritiserad för minsta lilla, har jag istället känt mig stärkt och bekräftad. De sista tre timmarna av förlossningen var vi aldrig ensamma på salen, och de sista två timmarna ungefär hade vi både läkare, barnmorskor och undersköterskor omkring oss. De fanns för mig, men de fanns också för Mattias, och var otroligt bra på att ge honom en uppgift och visa honom hur han bäst kunde stötta mig. Vi kände oss burna och de gjorde vår tid där till något jag kommer minnas med ljus och värme, trots omständigheterna.

Därför är det inte bara en dagens ros jag vill ge dem, utan ett helt fång med rosor som räcker veckans alla dagar. De fick i uppgift att ta hand mig och min förlossningsrädsla, min havandeskapsförgiftning och min starka ovilja att vara patient, och de löste det bättre än jag någonsin vågat drömma om.

Tusen, tusen tack för det!

20170421_094148
/ Thérèse

Ett nytt liv

 

På dagen en månad har gått sedan mitt senaste inlägg här på bloggen. Då hade jag en vecka kvar till beräknad födsel. Nu är det dags att byta underrubrik på bloggen, för Hjärtis bor inte längre i min mage.

Den första april klockan 19.38 kom vår dotter Alice äntligen till världen, 50 cm lång och 3300 gram tung. I samma ögonblick blev mitt liv komplett. 

1070414Vi har haft några ljuvliga veckor hemma tillsammans alla tre, men idag började maken att jobba igen och jag ska försöka komma igång att blogga igen. Ett och annat inlägg lär bli tillbakablickande, och sen tar vi det väl helt enkelt härifrån. Vi är föräldrar nu. Vi har ett barn. Det är ett nytt liv – ett liv jag redan älskar.

/ Thérèse

Början till BB-väska

Vecka 36. Fyra och en halv vecka kvar till beräknad förlossning. Med tanke på att min kropp inte mår helt hundra, jag verkar ha någon slags mild form av havandeskapsförgiftning, så börjar det kännas dags att packa den berömda BB-väskan. Av någon anledning känns det så overkligt. Det är en så konkret handling: den här väskan packar jag till någon som ännu inte finns annat än inom mig, men när jag reser hem igen så kommer kläderna som nu ligger hårt hopvikta rymma en liten, liten människokropp. Egentligen är det ju i högsta grad logiskt, men så underligt det känns ändå. Så svårt att förstå att vi väldigt snart kommer att vara tre här hemma.

Vi är rekommenderade en förlängd BB-vistelse vilket gör den där väskan lite lurig att packa. Dels för att det är oklart vad ”förlängd” innebär, och dels för att det är helt omöjligt att veta hur mycket kläder som går åt på en dag. De flesta verkar ligga hud mot hud största delen av tiden och inte bruka särskilt mycket kläder alls. Andra får en kräk- och bajsbebis som gör av med kläder på löpande band. Nåväl. Tre uppsättningar av pyjamasar, byxor, bodys och strumpor fick det bli (plus den hallonrosa sparkdräkten jag hade på mig när jag åkte hem från BB, den måste med av nostalgiskäl). Och så ett par mössor, en stickad overall, en dinglis, några småhanddukar, ett par filtar och en bärsjal. Allt utom filtarna och bärsjalen gick ner i vår skötväska – en fiffig budgetvariant från Stadium till det facila priset av 99 kronor. Nu återstår bara att packa ner vad jag och maken behöver, men den kraftansträngningen sparar jag till en annan dag.

IMG_20170227_130320_722

Vad var det bästa du hade med dig till BB – och vad kunde du lika gärna lämnat hemma?

/ Thérèse