Idag är det prick fyra veckor kvar till beräknad förlossning. 28 dagar. När man läser och talar om förlossningsförberedelser kommer ofta det här med målbilder upp: vad är det man ser ”för sitt inre” som motiverar en inför förlossningen?
För min del är det förstås allt det basala (och fullständigt mirakulösa) – att få hålla ett barn i min famn som är hälften jag och hälften Mattias. Att få träffa den människa som bott i min mage i nio månader. Att få träffa den person jag för alltid kommer att vara bunden till, och få följa hen genom livet. Det är så otroligt stort!
Men sen har jag några mer konkreta, ”drömska” målbilder. En handlar om att få ta med Hjärtis till vår släktgård nere i Blekinge, där Hjärtis blir femte generationen. Att få vandra på grusvägarna, visa de månghundraåriga ekarna och bara vara på den plats där mina hjärtslag härrör från. Några av de finaste bilderna som finns på mig som barn är tagna där, i grönskan, vid stengärdesgårdarna och de gamla kastanjerna. Jag vill att Hjärtis ska få samma starka band till gården som jag har.
En annan är att få besöka svärföräldrarna med Hjärtis. Att ta nattåget norrut och resa länge, länge. Få besöka Norrland mitt i sommaren, jag har ju fortfarande bara varit där vintertid. Se maken visa guldkorn från sin barndom för Hjärtis, så att hen får del av sitt norrländska arv också, även om vi inte har möjlighet att vara där så mycket eller ofta.
Och till sist är det faktiskt Hjärtis dop som är den starkast återkommande målbilden. Det finns så mycket kring dopet som känns så viktigt. Först och främst förstås själva dophandlingen: att vårt barn får ta emot dopets gåva och upptas i den kristna kyrkan. Men också allt omkring. I min familj finns två dopklänningar: en från min pappas sida som har runt hundra år på nacken, och en från mammas sida som är runt sjuttiofem år gammal. Jag och min syster är döpta i båda klänningarna, där den från mammas sida används som en tunn överklänning. Att låta Hjärtis bli fjärde generationen i klänningen känns så fint. Att få bjuda in släkt och vänner att fira vårt barns dop gör mig alldeles varm i hjärtat.
Det är verkligen ett nytt liv som väntar nu. Livet med Hjärtis i magen övergår snart till ett liv med Hjärtis på magen, och längtan vet inga gränser. Med de här målbilderna, och många, många fler, hoppas jag att förlossningen ska bli en positiv upplevelse. För sen – sen börjar vårt nya liv tillsammans!
/ Thérèse