Förberedelser

Målbilder

Idag är det prick fyra veckor kvar till beräknad förlossning. 28 dagar. När man läser och talar om förlossningsförberedelser kommer ofta det här med målbilder upp: vad är det man ser ”för sitt inre” som motiverar en inför förlossningen?

För min del är det förstås allt det basala (och fullständigt mirakulösa) – att få hålla ett barn i min famn som är hälften jag och hälften Mattias. Att få träffa den människa som bott i min mage i nio månader. Att få träffa den person jag för alltid kommer att vara bunden till, och få följa hen genom livet. Det är så otroligt stort!

Men sen har jag några mer konkreta, ”drömska” målbilder. En handlar om att få ta med Hjärtis till vår släktgård nere i Blekinge, där Hjärtis blir femte generationen. Att få vandra på grusvägarna, visa de månghundraåriga ekarna och bara vara på den plats där mina hjärtslag härrör från. Några av de finaste bilderna som finns på mig som barn är tagna där, i grönskan, vid stengärdesgårdarna och de gamla kastanjerna. Jag vill att Hjärtis ska få samma starka band till gården som jag har.

En annan är att få besöka svärföräldrarna med Hjärtis. Att ta nattåget norrut och resa länge, länge. Få besöka Norrland mitt i sommaren, jag har ju fortfarande bara varit där vintertid. Se maken visa guldkorn från sin barndom för Hjärtis, så att hen får del av sitt norrländska arv också, även om vi inte har möjlighet att vara där så mycket eller ofta.

Och till sist är det faktiskt Hjärtis dop som är den starkast återkommande målbilden. Det finns så mycket kring dopet 20170302_085840som känns så viktigt. Först och främst förstås själva dophandlingen: att vårt barn får ta emot dopets gåva och upptas i den kristna kyrkan. Men också allt omkring. I min familj finns två dopklänningar: en från min pappas sida som har runt hundra år på nacken, och en från mammas sida som är runt sjuttiofem år gammal. Jag och min syster är döpta i båda klänningarna, där den från mammas sida används som en tunn överklänning. Att låta Hjärtis bli fjärde generationen i klänningen känns så fint. Att få bjuda in släkt och vänner att fira vårt barns dop gör mig alldeles varm i hjärtat.

Det är verkligen ett nytt liv som väntar nu. Livet med Hjärtis i magen övergår snart till ett liv med Hjärtis på magen, och längtan vet inga gränser. Med de här målbilderna, och många, många fler, hoppas jag att förlossningen ska bli en positiv upplevelse. För sen – sen börjar vårt nya liv tillsammans!

20170302_090329

/ Thérèse

Början till BB-väska

Vecka 36. Fyra och en halv vecka kvar till beräknad förlossning. Med tanke på att min kropp inte mår helt hundra, jag verkar ha någon slags mild form av havandeskapsförgiftning, så börjar det kännas dags att packa den berömda BB-väskan. Av någon anledning känns det så overkligt. Det är en så konkret handling: den här väskan packar jag till någon som ännu inte finns annat än inom mig, men när jag reser hem igen så kommer kläderna som nu ligger hårt hopvikta rymma en liten, liten människokropp. Egentligen är det ju i högsta grad logiskt, men så underligt det känns ändå. Så svårt att förstå att vi väldigt snart kommer att vara tre här hemma.

Vi är rekommenderade en förlängd BB-vistelse vilket gör den där väskan lite lurig att packa. Dels för att det är oklart vad ”förlängd” innebär, och dels för att det är helt omöjligt att veta hur mycket kläder som går åt på en dag. De flesta verkar ligga hud mot hud största delen av tiden och inte bruka särskilt mycket kläder alls. Andra får en kräk- och bajsbebis som gör av med kläder på löpande band. Nåväl. Tre uppsättningar av pyjamasar, byxor, bodys och strumpor fick det bli (plus den hallonrosa sparkdräkten jag hade på mig när jag åkte hem från BB, den måste med av nostalgiskäl). Och så ett par mössor, en stickad overall, en dinglis, några småhanddukar, ett par filtar och en bärsjal. Allt utom filtarna och bärsjalen gick ner i vår skötväska – en fiffig budgetvariant från Stadium till det facila priset av 99 kronor. Nu återstår bara att packa ner vad jag och maken behöver, men den kraftansträngningen sparar jag till en annan dag.

IMG_20170227_130320_722

Vad var det bästa du hade med dig till BB – och vad kunde du lika gärna lämnat hemma?

/ Thérèse

Sängmobil med luftballonger

De senaste dagarna har jag pysslat med en sängmobil till Hjärtis. Det finns förstås massa fina att köpa, men jag såg en kvinna på instagram som gjort en egen och tänkte att jag ville testa. Så jag googlade runt och letade inspiration, och fastnade för att göra en mobil i papp med luftballonger. Jag skissade upp en luftballong som jag använde som mall, och klippte sedan ut ballonger i olika mönstrade papper. Sen parade jag ihop ballongerna tre och tre, sydde ihop dem på mitten och fick därmed ett gäng ballonger i lite 3D-känsla. Jag lyckades inte hitta någon beskrivning av hur man kunde montera mobilen, så det fick bli en improvisationslösning som innefattade sytråd, tejp, tålamod och en och annan djup suck. Plus en räddande hand från maken.

Jag blev faktiskt ganska nöjd! Nu ska vi bara hitta ett sätt att montera den över sängen eller skötbordet. Med våra 3.40 i takhöjd är inte en krok i taket riktigt något alternativ, så jag grunnar på en lösning med någon slags arm som kan fästas i sängen/skötbordet. Vi får väl se var det slutar…
20170213_205439
20170213_162923
IMG_20170213_165059_542

/ Thérèse

Babynest

 

IMG_20170119_172945_742

Varning för skryt!

Jag är ingen sömmerska. Låt oss börja i den änden. Som dotter till en kvinna som sytt både sin egen brudklänning, sin promoveringsklänning och sin dotters balklänning så måste jag bara medge, att sömnad inte riktigt fallit sig naturligt för mig. Jag tycker egentligen det är rätt kul, men det kan gå år mellan att jag plockar fram symaskinen. De senaste tio åren tror jag i princip att jag sytt lite gardiner och några stolsdynor. That’s it. Symaskinen är förresten också en faktor i det hela. Det är en gammal Bernina, ett fantastiskt märke, men den har i runda slängar 50 år på nacken. Den kan sy raksöm och sicksack, och fram tills för en vecka sedan kunde den också sy baklänges. Det kan den inte längre…

Men! Nu är jag gravid och eftersom min graviditet ännu inte varit särdeles rosaskimrande tänkte jag försöka jobba upp det kontot lite. Och vad kan vara bättre än att boa lite och sy lite grejer till Hjärtis?

Jag mjukstartade i förra veckan med att sy ett överdrag till den bomerang-/amningskudde jag haft i typ 17 år. Det gick förvånansvärt bra, och nu har den ett fräscht, avtagbart och vårigt överdrag.

IMG_20170119_204142_601

Och så, i helgen, gav jag mig i kast med den ordentliga utmaningen. Jag skulle sy ett babynest. Som jag skrivit tidigare vill vi försöka samsova med Hjärtis, och då känns ett babynest som en bra idé. Jag googlade massor och fick tips på mönster här i bloggen. Till sist utgick jag från den här beskrivningen, där det också gick att printa ut ett mönster i PDF. Jag gjorde dock två justeringar: dels förlängde jag liggdelen ungefär en decimeter, så den är 65 cm lång. Både jag och maken är långa, så chansen att vi får en lång bebis är ju inte helt obefintlig. Sen valde jag också att göra madrassen uttagbar. Jag sydde alltså inte fast madrassen i nestet, och satte tryckknappar längst ner istället för att sy ihop hela nestet. Jag hade sett det på en annan mönsterbeskrivning och då lät det som en god idé. I efterhand tänkte jag nog inte hela vägen, för om madrassen behöver tvättas så är det synnerligen sannolikt att även tyget ovan (dvs själva nestet) behöver tvättas. Men men, nu är det gjort. Sen knallade iväg till tygaffären, hittade lite tyger som kändes våriga och färgglada och sen satte jag igång. Totalt tog det kanske åtta timmar alltihopa? Att printa mönster, klippa, nåla det förb****ade kantbandet, sprätta när en sytt fel, stoppa, sy tryckknappar… Men trot’ eller ej. Det blev faktiskt fint. Jag är nöjd. Och Hjärtis – hen har absolut ingenting att säga till om. IMG_20170123_175733_475

/ Thérèse

Spjälsängen på plats

Så här en bit in i vecka 30 har de praktiska förberedelserna för Hjärtis börjat ta fart på riktigt. Hittills har vi köpt lite saker och kläder, men känslomässigt har jag inte riktigt varit där än. Men när vi i söndags fick hem spjälsängen vi hittat begagnad så blev det plötsligt så mycket mer konkret. Det står en säng i vårt sovrum som ska rymma ett litet människoliv. Vår lilla Hjärtis.

Nu är nog inte planen att Hjärtis kommer sova så mycket i spjälsängen, vi vill åtminstone testa att samsova. Men för 300 kronor tyckte vi att vi ändå kunde köpa en säng. Om inte annat inbillar jag mig att det skulle kännas tryggare att lägga ner Hjärtis där om jag skulle vilja ha händerna fria för att klä mig eller så, istället för att lägga hen på vår säng. Och kanske att någon eftermiddagslur kan tillbringas i spjälsängen? Eller så får vi en bebis som inte alls gillar det där med att samsova. Nåja, det lär visa sig.

Vårt sovrum är kvadratmetermässigt hyfsat stort, men eftersom det ligger på hörnet av huset och dessutom har rundade väggar, fönster åt tre håll och en lång garderobsvägg är möbleringsmöjligheterna minst sagt begränsade. Men jag tror det här blir bra.

Nu är det dessutom max tre månader tills vi får träffa Hjärtis. Jag är beräknad till den 30 mars och här i Östergötland får man tid för igångsättning när man gått över två veckor. Den 18 april bör hen därför finnas hos oss, hur mycket förlossningen än drar ut på tiden. Tre månader. Så oändligt lång tid, och samtidigt bara ett ögonblick.

Snart är du här. Älskade unge, som vi längtar!

spjälsäng

En äldre modell av IKEAs spjälsäng Hensvik, lakan och spälskydd också från IKEA, och så Bamse som Hjärtis fått av sin faster.

IMG_20170117_154353_690

/ Thérèse