Föräldraskap

Föräldraskap i tio punkter: ett år senare

Idag för ett år sedan var jag gravid i vecka 26. Jag skrev då det här blogginlägget, där jag listade tio punkter som då kändes viktiga i mitt kommande föräldraskap. Tanken var att titta tillbaka på listan efter något eller ett par år, så idag är det dags. Första utvärderingen av listan. Nedan följer mina ursprungliga punkter i vanlig stil, samt min kommentar om hur det gick i kursiv stil. Alice är idag 8,5 månad.

  • Jag vill amma. Minst de sex månader som rekommenderas, men gärna längre. Jag vill att amningen ska ske på Hjärtis villkor, vilket innebär att jag behöver bli trygg med att amma överallt. Hjärtis behov ska inte få stå tillbaka för att jag känner mig obekväm.
    Det här har funkat nära nog smärtfritt. Nåja. En del smärta har det väl blivit, men amningen har funkat väldigt bra. Alice tog bröstet redan på förlossningen, och har sedan ammat mycket och gärna och ofta. Vi har ammat i IKEAs restaurang en lönelördag, på x2000, i kyrkan, på caféer, på en mur ute i ingenstans, på en filt i skuggan… Vi hade det lite kämpigt ett tag när jag fick en knöl i ena bröstet som man behövde ta en biopsi på för att utesluta malignitet, men förutom det är amningen kanon. Nu ammar vi bara ett par gånger om dagen (men tyvärr lite mer på natten) och jag hoppas vi ska fortsätta så ett bra tag till. 
  • Jag vill bära mycket. När jag jobbade på neo-IVA med extremt mycket för tidigt födda barn var kängurmetoden en viktig del i behandlingen, alltså att barnet får komma ur kuvösen och ligga hud mot hud med föräldern. Även fullgångna bebisar mår bra av att vara nära sina föräldrar, och jag hoppas orka lära mig använda både sjal och sele för att Hjärtis ska kunna vara med så mycket som möjligt. På det viset tänker jag också att hen blir mer van vid ljud och rörelser, och kan känna sig trygg utan att bli störd.
    Check! Vi bär och vi bär och vi bär. Till dags dato finns i hushållet två bärselar, en trikåsjal (som inte längre används) en vävd sjal och en ringsjal som vi försöker bekanta oss med. Ytterligare en sele och en trikåsjal har vi haft, använt och sålt vidare. Både jag och maken bär dagligen och det är det bästa sättet att göra Alice lugn och trygg. 
  • Jag vill använda ekologiska saker närmast Hjärtis. Mat, kläder, leksaker… Tids nog kommer barnet ändå komma i kontakt med alla gifter som vi formligen badar i. Men den första tiden vill jag skydda hen från det så långt som möjligt.
    Den här punkten är tyvärr ett ”mja”. Vi köper mycket ekologiskt, både i form av mat och kläder, men inte uteslutande. Däremot återbrukar vi mycket, köper på loppis och av vänner och bekanta. Vi tvättar allt vi köper en eller ett par gånger i parfymfritt tvättmedel i hopp om att tvätta bort det värsta överflödet, och leksaker har hon fortfarande inte i så mycket. Tyvärr bor vi i en liten stad utan leksaksaffär, så här gäller att köpa det man kommer över, vilket hittills varit hiskeliga plastgrejer. Som hon älskar… 
  • Jag vill introducera teve och internet så sent som det bara går. Det här känns som en av de svåraste punkterna, men samtidigt en av de viktigaste för mig. Dagligen hör och läser jag om barn som bara kan äta/borsta tänderna/klä på sig/gå på pottan/whatever om de samtidigt får titta på klipp på paddan. Jag vill verkligen, verkligen inte hamna där. Jag inser att det kommer kräva att jag och maken också ransonerar vår skärmtid ordentligt under barnets vakna timmar, men jag vill verkligen försöka.
    Än så länge: inga problem. Alice tittar inte alls på padda eller telefon, vilket är skönt med tanke på hur gärna hon vill ha våra telefoner när hon får syn på dem. Det gör visserligen ont, eftersom hon har insett att vi tycker de är intressanta. Pust. Teve ser hon då och då om hon sitter i vårt knä i soffan, men det är korta stunder och vi vänder hennes rygg mot teven. Det är dock sällan teven är igång när hon är vaken. 
  • Jag vill uppfostra ett barn, inte en son eller dotter. Också detta är en viktig del för mig, som jag har skrivit lite om tidigare. Om Hjärtis föds med snopp vill jag särskilt uppmuntra och bekräfta beteenden, lekar och klädval som ofta förknippas med flickor, och vice versa. Inte för att ”göra en pojke till flicka” eller för att jag vill ”sudda ut barnets kön”, utan för att vidga barnets möjligheter och känsloliv.
    Än så länge känns det här inte riktigt tillämpligt eftersom hon är så liten. Men med tanke på att nio av tio som träffar henne kallar henne för ”han”, så tror jag inte att vi överdriver hennes ”flickighet” direkt.
  • Jag vill uppmuntra till kreativitet. Det innebär att jag inte vill dränka mitt barn i leksaker, och gärna undvika leksaker som riskerar att styra leken allt för mycket eftersom det kan vara hämmande. Att uppmuntra till kreativitet handlar också om att bekräfta barnet i sång, musik, bildskapande och vad det kan handla om – utan att dra till med ”åh så fint och oj vad duktig du är-kortet”. Kreativitet och skapande ska inte värderas.
    Sett till hennes ålder så går det bra. Vi spelar piano och leker mycket, har testat att måla (kritor är gott!) och håller antalet leksaker lågt. En favorit här hemma är hennes makaronakas: en pet-flaska med rödfärgade makaroner. 
  • Jag vill guida barnet i socialt samspel, utan att kuva. Det här är en klurig punkt. Jag är medlem i en grupp om nära föräldraskap. Där talas det mycket om vikten av att lyssna in barnet, att inte fatta beslut över barnets huvud, att inte tvinga barnet till något, att inte ta onödiga konflikter osv. Mycket av det instämmer jag med. Samtidigt får jag lite ont i magen när föräldrar äter middag genom att jaga barnet i lek och sticka åt hen en tugga här och där, eller lagar maten på köksgolvet för att barnet inte vill att föräldern ska stå vid köksbänken. Det är ingenting för mig. Jag vill hjälpa barnet att förstå och trivas med de sociala normer som råder runt oss. Att man sitter vid matbordet och äter tillsammans. Att man säger tack för maten. Att man inte alltid får bestämma vad det blir till middag. Att man äter med vettigt bordsskick i förhållande till sin ålder. Jag tror inte på hot och bestraffning, men däremot på att barn behöver tydlighet och regler.
    Svårt att säga något om än, men vi försöker följa Alice och ändå inte styra vårt liv helt efter henne. Alltså; är vi bjudna till mina föräldrar så går vi dit, men väl där sker förstås kvällen på hennes villkor. 
  • Jag vill skapa en relation där allt får finnas. Mitt barn ska aldrig behöva känna oro för att berätta något för mig. Oavsett om hen slagit sönder en dyr vas eller druckit sig berusad,retat en kompis eller petat ett syskon i ögat. Som vuxen är det mitt ansvar att mina reaktioner aldrig får bli skrämmande för barnet. Det är mitt ansvar att få barnet att känna sig helt trygg med mig. Att hen alltid vet att jag finns där och att valet att berätta för mamma och pappa alltid är bättre än att låta bli.
    Inte tillämpbart än.
  • Jag vill hjälpa barnet känna respekt för djur, natur och miljö. Jag trivs själv i naturen och hoppas kunna vara utomhus mycket med Hjärtis. Ge hen en känsla av att vi människor har ett ansvar för den värld vi lever i. Att resurserna inte är oändliga.
    Vi är mycket ute med henne och har introducerat djur och natur till henne den vägen, men det är också allt. 
  • Jag vill hjälpa barnet att älska sig självt. Kanske den allra mest självklara punkten, men också den svåraste. Genom att bekräfta och validera barnet, se hen för vem hen är – inte vad hen gör.
    Både jag och maken har ett bekräftande förhållningssätt gentemot Alice. Även om hon inte har något verbalt språk än, så förklarar och bekräftar vi henne. Kanske särskilt mycket när hon verkar ledsen eller upprörd. Det känns som en bra början.

Det var det hela. Jag får nog säg att jag är ganska nöjd så här ett år senare. Mina tankar och förhoppningar har hållit bra de första åtta månaderna. Och ja, jag vet. Det är säkert de lättaste månaderna, men det är åtminstone en början.

/ Thérèse

Att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka

20170625_155049Det är mycket som inte blivit som jag tänkt mig med graviditet, förlossning och föräldraskap. Graviditeten blev tuffare än jag hoppats på, förlossningen främst annorlunda, och föräldraskapet har blivit bättre på alla punkter. Men så blir det väl när en ska försöka föreställa sig hur något en aldrig varit med om kommer att bli.

Om några dagar blir Alice tre månader och frånsett hennes första levnadsvecka så är sömnbrist inget problem. Det känns lite som att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka, men nej, jag känner inte alls igen mig i alla zombieliknande beskrivningar av livet som småbarnsförälder. Och ja, jag jinxar nu, och ja, jag räknar med att ni flerbarnsföräldrar sitter och skrattar bakom er skärm och skrockar något om ”vänta bara”. Men det är okej (även om det beteendet också är något att återkomma till). För de här tre första månaderna har gått vida bättre än jag någonsin vågat drömma om, och det är allt som spelar någon roll för mig.

Kanske är det också en bidragande orsak, förresten. Att jag räknat så iskallt med att inte få sova det första året. Och att jag sov sämre under graviditetens fyra sista månader än jag gjort under de tre första månaderna som förälder. Men ibland upplever jag det nästan som att folk blir provocerade av att jag inte är intill bristningsgränsen trött. Den första månaden fick jag alltid lägga till ”men det vänder säkert snart” eftersom jag visste att jag annars skulle få ett ”men vänta du bara” eller ”fast det är nog bara en fas” när jag sa att jag ändå sover helt okej. Lite som om jag borde skämmas för att jag har det så bra.

Kanske har jag en extremt välsovande bebis, men då vet jag inte vad man ska kalla de bebisar som sover hela nätter redan och som somnar när de stoppas i säng. Den första veckan var jag gråtfärdig och sjösjuk av trötthet nattetid, främst för att hon hade svårt att somna om. Men sen sov hon snabbt en och en halv eller två timmar i streck. Nu ammar jag sista gången vid tio, elva på kvällen och sedan en eller två gånger under natten. Jag brukar landa på mellan sex och sju timmar per natt, uppdelat på två eller tre sovpass. Och det funkar över all förväntan. Alice sover i bästa fall nio timmar per natt.

Egentligen är det jobbigare att Alice inte riktigt är någon dagsovare, och att hon alltid har legat i underkant av den sömntid per dygn som uppskattas för bebisar. Hon kan somna i vagnen, men vaknar när vagnen stannar eller vi parkerar i hallen. Hon kan somna i min famn under amning, men vaknar så fort jag gör en ansats till att lägga ner henne. Hon kan somna i selen, men vaknar om jag är stilla för länge. Ofta kör hon power naps på femton, tjugo minuter per gång. Alla råd om att sova när bebisen sover går om intet då. Jag prioriterar sånt som att gå på toa, äta mat och köra en maskin tvätt. När jag skriver detta sitter hon i sin Babysitter (fantastisk uppfinning!) som jag gungar med vänsterfoten sedan en timme tillbaka. Hon småslumrar, vaknar mellan varven, pratar lite, slår på en leksak och somnar om. Slutar jag gunga så vaknar hon. Men det är okej! Det är okej. Jag mår så mycket bättre än jag vågade hoppas på. Jag är så mycket piggare. Jag är så mycket starkare. Jag är inte alls så slutkörd som jag var rädd för. Jag kan njuta av bebis och spädbarnstiden och det tänker jag inte skämmas ett dugg för. Bara njuta av!

/ Thérèse

 

Märkt men inte särskilt märklig

När jag var yngre så led jag under många år av självskadebeteende. Nu är det elva år sedan allting vände, men spåren är fortfarande tydliga på min kropp. Mina händer och armar är täckta av ärr som aldrig kommer att försvinna. Den första tiden efter att jag tillfrisknat skämdes jag något oerhört över mina armar. När jag för nio år sedan började läsa till sjuksköterska och skulle göra min första praktik var jag mest nervös över att behöva bära kortärmat på praktikplatsen. Men det gick bra, och det har det gjort nästan hela tiden sedan dess.

I början minns jag att jag kunde få kommentarer från okända personer (uteslutande män), och någon gång grabbade en man tag i min bara arm på pendeltåget och började högljutt kommentera hur fruktansvärt det såg ut. En läkare med synnerligen dåliga svenskkunskaper förklarade att jag var ”psykiskt sjuk magen” när jag sökt för magsmärtor och han fick syn på mina armar. Men nu är det många år sedan någon senast kommenterade mina ärr. Och kanske ännu viktigare, så är det många år sedan jag kände att jag blev särbehandlad på något sätt på grund av mina ärr.1080119 Så här ser jag ut.
Så här har jag sett ut i ett decennium.
Så här kommer jag att se ut resten av mitt liv. Resten av Alices liv. Mina ärr kommer inte att försvinna eller blekna mer. De är en del av mig och kommer alltid att vara det. Jag har varit okej med det länge, men sedan jag blev gravid och fick Alice har tanken på dem förändrats något. Hittills har det bara varit jag, och i någon mån resten av min vuxna familj, som behövt förhålla oss till ärren. Men nu ska också jag och mitt barn hitta ett förhållningssätt till mina ärr. Jag måste kunna svara på frågor från henne, men också från hennes vänner och vänners föräldrar. Det kan stundtals göra mig lite orolig, mest för att ärren berättar något om mig som varit, men som inte längre är. Jag kan bli rädd att andra ska låta dem definiera mig idag. Rädd att de ska se mig som en olämplig förälder, eller att Alice på något sätt ska behöva lida för att jag för många år sedan gjorde mig själv illa.IMG_20170528_200702_776

Men för det mesta känner jag mig ändå ganska lugn. Det är som sagt många år sedan jag senast upplevde ett negativt bemötande på grund av ärren. Kanske har jag lärt mig att kompensera för det, precis som andra människor med något normbrytande i sitt utseende lär sig att göra. Att vara lite extra trevlig, extra tillmötesgående eller extra mycket försöka framstå som normal – vad sjutton det nu innebär – för att väga upp det där som bryter mot normen. Sorgligt på sätt och vis, men det faller sig så naturligt. Och kanske är det helt enkelt så att mina ärrade armar inte längre väcker så mycket uppmärksamhet. Jag hänger mycket i kyrkan bland äldre människor, där självskadebeteende inte är lika välkänt som bland unga, men där slipper jag både blickar och kommentarer. Jag har träffat en del nya föräldrar sedan vi fick Alice, men inte heller de kontakterna har lett till obekväma situationer. Jag fick inga kommentarer under graviditeten, trots mängder av kontakter med vården. Inga konstiga blickar. Inga insinuanta frågor. Inga antydningar om att jag vore olämplig som förälder, det som jag annars burit som en rädsla. Långsamt börjar jag därför landa också i den här nya identiteten. Jag har varit Thérèse med ärr på kroppen i över ett decennium, och det har funkat bra. Nu är jag samma Thérèse, men har också blivit mamma, fortfarande med ärr på kroppen, och hittills går det också bra. När Alice blir större kommer jag behöva fundera på vilka svar jag ska ge och när, men det tar vi sen. Nu tänker jag fortsätta vara den jag är – med alla mina ärr.

/ Thérèse

Det här inlägget fick jag inspiration till att skriva sedan jag läst Reaktionistas tänkvärda inlägg om att leva med ärr. Läs gärna det!

P.S. För tydlighetens skull vill jag säga att jag inte tar illa upp om någon frågar om mina ärr. Tvärtom, så är det bättre att fråga än att dra egna slutsatser. Det jag har svårt för är när det inte blir öppna frågor utan går direkt till dömande kommentarer eller antydningar om vad ärren gör med mig som person. D.S.

Ergobaby cool air

I maj vann jag en tävling som arrangerades av Ergobaby, ett företag som bland annat tillverkar bärselar. Tävlingen fanns på instagram och gick ut på att skriva en motivering till varför en skulle vinna. Så jag vässade pennan och började fundera, och till slut blev det här mitt bidrag – som också gav mig en Ergobaby Cool Air Mint:

En bärsele där Alice kan vara trygg,
och som dessutom är vansinnigt snygg!
Ergonomisk för den som bär och blir buren,
möjliggör långa turer i naturen.
Perfekt för den lilla som vill vara nära,
och för den som ständigt ska orka att bära.
Ett bärdon som i värmen håller barnet svalt –
visst vill jag vinna något så genialt!

IMG_20170622_191245_971Jag visste ju inte då exakt hur genial den här selen skulle vara, men nu kan jag säga: väldigt! Kan en vara kär i en pryl så är jag kär i den här. Vi har nu haft selen i en månad ungefär och använt den hemma (såklart), på hundpromenader (ljuvligt att slippa manövrera barnvagn och gammal, döv hund), i kyrkan (*snark* säger bebisen), i mataffären och så vidare. Ska jag bära länge så korsar jag axelbanden i ryggen, då sitter hon stadigare. Än så länge har vi ett spädbarnsinlägg i selen, vilket förtar en hel del av cool air-funktionen (det är alltså meshmaterial i bebisens rygg, men nu ligger spädbarnsinlägget emellan). Men jag upplever den ändå inte som särskilt varm. Selen funkar både för mig som är 175 cm lång och för maken som är 186. Jag har ju fibromyalgi så att den funkar att bära i länge och ofta är långt ifrån en självklarhet.

Hittills har jag burit dels i en Aldoriasjal som var underbar hennes sex-åtta första veckor. Men på sista tiden har hon blivit lite för tung och för stark, och hon verkar inte gilla hur trångt det blir i sjalen. Det är lite bråkigt att få henne på plats i sjalen numera, men när hon väl slutar kämpa emot så blir hon lugn och somnar snabbt. Jag vill egentligen köpa en ringsjal och lära mig knyta vanlig vävd långsjal, men har inte riktigt kommit dit än. Framför allt har jag inte orkat sätta mig in i vilken sjal jag ska köpa, som inte kostar en halv förmögenhet.

Förutom Aldorian har vi också en gammal Manduca bärsele. Alice har aldrig riktigt kommit överens med den, även om jag som bärare tyckte om att bära i den. Trots att den har ett inbyggt spädbarnsinlägg så tycker jag att den är lite krångligare att få ner henne i än i Ergon. För att få ner henne i Manducan behöver jag lägga henne i mitt knä och knäppa fast fyra tryckknappar och sedan dra på mig axelremmarna – för att få ner henne i Ergon så behöver jag bara sätta på mig selen och stoppa ner henne i den eftersom spädbarnsinlägget redan finns där som en insats.

Så som sammanfattning: vi är sjukt nöjda med vår Ergo! Och nej, det här är inte en smygsponsrad post, bara ett inlägg från en mycket nöjd bärare :)

/ Thérèse

Bo med barn

Idag blir Alice två månader. Tiden är verkligen vidunderlig, det är bara sextio dagar, och ändå känns det som att hon alltid varit här. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om att bo med bebis eller barn.

Vi bor sedan ett par år tillbaka i en fantastisk lägenhet från förra sekelskiftet i centrala Mjölby och trivs helt förträffligt. hem2Den är stor (129 kvm), har högt i tak, underbara fönster, bra standard, hiss i det vackra trapphuset, den bästa av hyresvärdar, och så vidare. Men den har ett stort problem: av de tre rummen finns bara ett sovrum, eftersom vi både har vardagsrum och matsal.

Ännu så länge är det inget problem. Alice sover i sitt babynest mellan oss i sängen, och har dessutom en spjälsäng i vårt sovrum. Lekutrymme finns det gott om, så det handlar främst om möjligheten att ha ett eget rum till henne. Och i någon mån också om att ha ett gästrum, som det är nu är det svårt att ha övernattande gäster.

hem3Ni erfarna föräldrar, hur länge är det rimligt att tänka sig att barnet sover i samma sovrum som föräldrarna? Jag inser att det finns stora individuella variationer, men mellan tummen och pekfingret? Och hur länge kan barnet sova i en spjälsäng?

Vi letar annat boende men får nog erkänna att det är lätt att känna sig lite kräsen när en bott så här … Ännu så länge finns inte möjligheten att köpa eget, men det är målet på sikt. Frågan är mest om vi kommer behöva ”mellanlanda” i ett annat boende med tanke på Alice. Vi räknar med att kunna bo här åtminstone ett år till, kanske ett och ett halvt. Låter det rimligt? Hur har ni andra gjort som delat sovrum med barn, har ni några tips?

hem5

hem4

hem1

/ Thérèse