Feminism och genus

Skriv under för rätten till det självklara

Emma, som driver den eminenta Förlossningspodden (som jag hetslyssnade igenom två varv under graviditeten) tipsar idag om ett upprop för bättre förlossningsvård. En förlossningsgaranti, helt enkelt. Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning är vad som krävs av Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening. Det känns så sorgligt att något så självklart som rätten till en säker förlossning är allt annat än självklart.

Skriv gärna under du också, namninsamligen finns här och kommer att lämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll.

Själv hade jag tur, och det känns fruktansvärt att skriva så. Under de sista timmarna av min förlossning var det ständigt minst en barnmorska, en läkare och en undersköterska på salen, och periodvis det dubbla antalet. Allt gick bra för både mig och Alice, men så var det också halvtomt på förlossningen just den kvällen. En trygg förlossning ska inte handla om tur eller om var i landet man bor. Det är helt oacceptabel. Så skriv på!

/ Thérèse

”Det är en pojke, förstår jag”

”Det är en pojke, förstår jag” sa en kvinna till mig när Alice var någon månad gammal. Jag blev rätt paff av kommentaren och mumlade något om flicka och Alice. Kvinnan såg förbryllad ut, och jag önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att fråga vad som fick henne att dra den slutsats hon gjorde. Jag gissar att det hade med färgen på Alices kläder att göra, men hon hade mörkblå byxor, rosa body, blå mössa och i vagnen låg en rosa filt. Inte glasklart åt något håll.

Samtidigt blir vill jag på något barnsligt sätt high-fivea mig själv varje gång någon lite osäkert frågar ”Eh, är det en flicka eller pojke?” eller det lite mer neutrala ”Och vem har vi här då?” Varför? För att det sannolikt betyder antingen att personen i fråga inte tycker sig kunna klura ut vad mitt barn har mellan benen grundat på vilka kläder hon har på sig, eller på att personen i fråga vet att alla barn kan bära alla slags kläder och färger.

I november skrev jag ett långt inlägg om barnkläder, färg och bemötande och vad forskningen säger om de här komponenterna. Jag avslutade inlägget med någon slags beskrivning av min egen hållning. Att jag tycker om klassiskt ”flickiga” kläder: mjuka pasteller, volanger och spetsar, och att jag kommer att klä Alice i det, men att jag också har som mål att klä henne i alla typer av kläder, modeller och färger. Jag vill inte låsa fast henne i vuxenvärldens förväntningar om hur barn av ett visst kön bör se ut och kläs.

Så här snart tre månader in i föräldraskapet måste jag säga att det går väldigt bra. Och jag vet, än så länge är det bara jag och maken som bestämmer, men det är ändå skönt att känna att behovet av att gå crazy bland volangerna inte är överväldigande. Alice passar väldigt bra i blått och klänningar är generellt sett rätt bökigt med en sån liten bebis. Collaget nedan visar ett axplock av de kläder Alice haft sina första månader i livet. Det känns som en bra början, i alla fall.20170624_200409

/ Thérèse

Det ständiga skammandet av kvinnans kropp och sexualitet

För den som känner mig kommer kanske det här inlägget som något av en överraskning. Jag har hela mitt liv fått höra att jag är pryd, och jag är sällan den som tar upp samtalsämnen som sex, sexualitet eller liknande. Men jag är feminist. Därför kan jag inte låta bli att skriva det här inlägget. 

bland berättar kvinnor att de av olika skäl har undersökt sitt eget underliv: av nyfikenhet, för att något känts konstigt eller i ett försök att bedöma om livmodermunnen börjat öppna sig. Inget konstigt med det. Men. I samband med att de berättar detta (i slutna forum för just gravida) kommer det alltid invändningar och ifrågasättande. Som gravid ska man nämligen inte ”pilla därnere” eftersom det kan vara farligt för barnet. Uttrycket är absurt på så många ledder att jag inte vet var jag ska vägen.

För det första blir det så uppenbart att vi inte ens har ett vettigt språk för en kvinnas fysiologi. ”Pilla därnere” kan betyda mer eller mindre vad som helst, men i de här sammanhangen brukar det vara synonymt med ”fingrar i slidan”.

För det andra undrar jag på vilka grunder man säger detta. Den vetenskapliga information jag lyckats komma över är entydig: penetrerande sex under graviditet är ofarligt (under förutsättning att det är en normal graviditet). Onani är ofarligt. Orgasm är ofarligt. Slemproppen i livmodertappen sitter som skydd mot att bakterier ska ta sig in till barnet. En orgasm kan möjligen leda till sammandragningar, och slemhinnorna kan blöda lättare än vanligt, men det kan på sin höjd vara obehagligt för den gravida, men är inte farligt för barnet.

För det tredje förstår jag inte vilken skada de egna fingrarna kan göra, som inte en penis kan göra. Det tycks mig totalt ologiskt att den gravidas egna fingrar i det egna underlivet skulle göra större skada än en penis.

Tyvärr är det här ändå ett återkommande argument. Det finns alltså barnmorskor som på fullaste allvar talar om för gravida att de inte ska ”pilla därnere”, det vill säga att de inte ska stoppa in fingrarna i sin egen slida. Information som sedan sprids av och mellan andra gravida. Jag kan bara se det som en del av detta ständiga skammande av den kvinnliga kroppen och kvinnans sexualitet, och det gör mig så jädra trött! Vi lever alltså 2017 och det finns många kvinnor som aldrig sett sitt underliv. Kvinnor som inte vet vad livmodertappen är eller vad den sitter, men med enkelhet kan benämna penisens olika delar.

Vi behöver inte mer skuldbeläggande kring kvinnokroppen. Vi behöver inte fler myter om kvinnors underliv. Vi behöver inte fler grundlösa pålagor kring vad en gravid ska och inte ska göra för att inte riskera livet på barnet i magen. Vi behöver att kvinnor – gravida eller inte – tillåts vara bekväma i sin egen kropp, med sitt eget underliv, med sin egen sexualitet. Är det verkligen för mycket begärt?

/ Thérèse

Sex under graviditet, 1177

Den snäva normen – om amning

Vårt samhälle kryllar av normer för hur vi människor förväntas bete oss. Sfären kring föräldraskap och graviditet är inget undantag. Jag har redan kommit i kontakt med flera frågor där det finns mycket bestämda uppfattningar för vad som är ”bra” eller ”normalt”, och där acceptansen för den som vill tänja på gränsen åt något håll är väldigt liten. Jag gissar därför att jag kommer få anledning att återkomma i ämnet, men idag tänkte jag ägna inlägget åt amning.

Livsmedelsverket råder att barn helammas i sex månader. Smakportioner kan introduceras tidigast vid fyra månaders ålder, och från sex månader är det dags att vänja barnet vid vanlig mat. Amning finns fortfarande med i bilden, och även om texten inte uttryckligen säger det så är min tolkning att amningen förväntas fasas ut parallellt med att maten fasas in. När man sedan läser kostråden för barn i ålder ett till två år nämns inte ens amning. Nu ska den alltså vara ute ur bilden.

WHO, Världshälsoorganisationen, har en något annan uppfattning. De rekommenderar helamning de första sex månaderna men delamning till barnet är två år eller äldre.

Och normen då, vad säger den? Vad är det svenska föräldrar får lära sig på MVC, BVC och av vänner, media och proffstyckare? Jo, här trummas råden om helamning det första halvåret in så hårt att de mammor som av olika skäl väljer bort amning redan i förväg, eller innan halvåret gått, ofta upplever att de måste försvara sitt beslut. För barn måste ju ammas. Det är alltid bäst.

Det intressanta är bara att de som väljer att fortsätta med amningen, inte bara tills barnet är sex månader utan kanske tolv månader, två eller tre år, blir minst lika hårt ansatta. Senast idag läste jag ett inlägg från en kvinna som varit på BVC med sin son som var sju eller åtta månader gammal. Barnet följde sin viktkurva fint, men när sköterskan förstod att mamman fortfarande ammade började hon genast trycka på hur viktigt det var att barnet började äta mat för att inte tappa vikt. Trots att han gått upp i vikt. Trots att han följde sin kurva. Trots att mötet inletts med att sköterskan berömt barnet för sina runda kinder. Men så mycket amning efter halvåret var tydligen ingen bra idé i den sköterskans ögon.

Redan nu, långt innan jag själv har fått möjlighet att lägga mitt barn till bröstet, uppfattar jag amningsnormen som hård och ganska skoningslös. Den som av olika skäl inte vill eller får amningen att fungera ska kritiseras för det. Den som ammar för länge och låter barnet ”snutta” i flera år ska kritiseras för det. För att inte tala om hur amning i offentlig miljö sexualiseras och kritiseras, men låt oss lämna det därhän för nu.

Hur vore det om amningen fick vara en fråga mellan den ammande och barnet. Om det var de två som gemensamt fick bestämma vad som var lagom? Och om alla andra helt enkelt höll klaffen. Jag har inte för vana att anmärka på vuxna människors kostvanor, men av någon anledning är det helt i sin ordning att kritisera amning. Låt amningen vara i noll eller fyrtioåtta månader. Vad spelar det för roll för någon annan än den som ammar och den som ammas?

/ Thérèse

Vård på olika villkor

Sedan jag blev gravid har en ny del av sjukvården öppnat sig för mig, nämligen mödravården. Jag har sedan tidigare hyfsat god koll på sjukvården, dels för att jag är vårdutbildad och har arbetat på sjukhus, dels för att jag är intresserad av sjukvårdsjuridik, och dels för att jag arbetat mycket med psykiatri- och psykiatrifrågor. Men mödravården har varit en blind fläck för mig.

Något som blir så uppenbart när man har kontakt med andra gravida via stora facebookgrupper, är hur olika förutsättningar gravida har beroende på var i landet man bor. Redan i andra paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen slås fast att målet för hälso- och sjukvården är ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Det ska förstås inte tolkas som att alla ska få samma vård, för en vård på lika villkor handlar om att olika människor behöver olika insatser. Vissa behöver lite hjälp, andra behöver mycket. Men de stora geografiska skillnaderna i tillgång till vård för gravida kan inte sägas ge vård på lika villkor.

Låt mig ta några exempel. Vi börjar med fosterdiagnostik och ultraljud. Här i Östergötland, där jag bor, erbjuds alla gravida två ultraljud. I samband med det tidiga ultraljudet finns dessutom möjligheten att genomgå ett så kallat KUB-test. Då kombineras ultraljudet med ett blodprov från den gravida och lite andra kontrollfrågor, och utifrån detta räknas det ut hur stor eller liten den statistiska sannolikheten är att barnet i magen bär på någon av de vanligaste kromosomavvikelserna.

På andra håll i landet är det tidiga ultraljudet borttaget, och gravida får bara göra ett så kallat RUL (rutinultraljud) runt vecka 18-20. Då ska man komma ihåg att gränsen för fri abort ligger i vecka 18. Fram till vecka 22 kan Socialstyrelsen godkänna abort om det finns särskilda skäl. Region Skåne är ett av de landsting som strukit det tidiga ultraljudet. KUB erbjuds bara kvinnor som är äldre än 33 år vid graviditetsstarten. Övriga kvinnor får betala tusentals kronor om de vill genomgå KUB.

Vissa kvinnor kan alltså gå halva graviditeten utan att veta om de väntar ett eller flera barn. Om barnet i magen verkar må bra och utvecklas fysiologiskt som förväntat, eller alls få en bekräftelse på att det finns ett levande barn i magen.

Ett annat område där de regionala skillnaderna är stora gäller foglossning eller graviditetsrelaterad bäckensmärta. Här verkar det dessutom se olika ut även inom ett och samma landsting eller region. På vissa håll finns fysioterapeuter att tillgå på mödravården. På andra håll hänvisas den gravida till primärvården, och på andra håll till kvinnohälsan på närmaste sjukhus. Där jag bor finns fysioterapeut tillgänglig två dagar i veckan på sjukhuset i grannstaden. Hon kan erbjuda akupunktur och skriva ut kryckor. Kryckor är dock ett hjälpmedel, och i Östergötland ska patienter numera betala för hjälpmedel om åkomman är tillfällig (dvs. har du en bestående funktionsnedsättning kan du få gratis hjälpmedel, inte annars). Mina kryckor fick jag därför vackert betala 200 kronor för, medan gravida i andra landsting kan låna dem kostnadsfritt. Samma sak med mitt foglossningsbälte, det köpte jag på Blocket, medan andra erbjuds det gratis. Min tens-apparat fick jag däremot låna de första tre månaderna, för att sedan hyra den för några hundralappar resten av graviditeten. Andra landsting erbjuder ingen tens, och gravida får köpa apparaten privat.

Som ni vet har jag haft hyperemesis gravidarum (HG) hela graviditeten, alltså ett extremt graviditetsillamående. Även om jag mått illa och kräkts i över ett halvår, har jag ändå fått en någorlunda human form av HG. Vissa gravida tvingas leva på intravenös näring (dropp) mer eller mindre hela graviditeten. Hur detta ordnas varierar mycket kraftigt i landet. En delförklaring kan nog vara att kunskapen om HG fortfarande är undermålig rent generellt. Kvinnor som kräkt dygnet runt i flera månader får på fullaste allvar rådet att köpa kex och åksjukearmband för att lindra illamåendet – medan andra får tillgång till avancerad sjukvård i hemmet där sjukvårdspersonal kommer och kopplar dropp två gånger per dygn. Variationerna är alltså enorma. Vissa gravida får tillgång till bra läkemedel (jag tillhör dem), medan andra träffar läkare som vägrar skriva ut de mer potenta preparaten. Här verkar både geografi och personlig lämplighet hos vårdpersonalen spela stor roll för vilken hjälp den gravida får.

Tillgången till vård varierar också. I vissa landsting är vården organiserad så att den gravida får ett telefonnummer till sin barnmorska på mödravården, dit hon kan ringa och tala in ett meddelande på röstbrevlådan för att bli uppringd. Här i Östergötland ringer vi ett gemensamt nummer och hamnar i en telefonkö och blir uppringd av en barnmorska (inte din egen) under dagen. Förhoppningsvis uppstår din fråga under kvällen, natten eller tidig morgon, för ringer du efter tiotiden är telefonkön ofta full. Då får du antingen vänta ett dygn till (inte så roligt om en mår dåligt eller oroar sig för barnet) eller söka akut på sjukhus eller förlossning. Jag som tillhör lilla Mjölby kan dessutom bli uppringd av en barnmorska i Linköping som inte kan rutinerna i Mjölby. När jag runt vecka 20 ville höra om jag kunde få kolla mitt Hb visste helt enkelt inte den barnmorska som ringde upp mig om det var möjligt i min stad, utan hänvisade mig till mitt inbokade möte en vecka senare.

Vårdens organisation uppfattar jag också vara en källa till stor osäkerhet för gravida. Många frågor i gravidforum rör vem man ska kontakta för att få vilken hjälp. Tyvärr går det inte att ge generella råd, för de lokala skillnaderna är så stora. Här i Östergötland vill inte primärvården ta i gravida med tång. Tyvärr vill inte heller mödravården ta emot en innan man är inskriven (här sker det runt vecka 8-10). Jag hamnade därför i limbo när jag som nygravid snabbt ville veta om jag kunde fortsätta äta mina mediciner, eller om de behövde sättas ut. Efter mycket om och men fick en stackars AT-läkare på vårdcentralen fatta beslutet, även om han erkände att jag verkade mer påläst i ämnet än han var. Men efter inskrivningen har mödravården läkaransvar. Här i Mjölby innebär det visserligen att det är kvinnohälsan i Motala som bistår med läkare, det finns inga här i Mjölby. Men jag sjukskrivs av gynekologer. På andra håll i landet hänvisas gravida till primärvården om de behöver hjälp med exempelvis sjukskrivning för graviditetsrelaterade problem. Allmänläkare är bra på mycket, men de är verkligen inte specialister på gravidas sjukdomar. Jag uppfattar det som att de kvinnorna har svårare att få adekvat vård och hjälp, även vi som får träffa specialister.

Jag kan fortsätta en god stund till, men väljer att sätta punkt här. Kontentan av min lilla spaning är att mödravården, och därmed möjligheten för gravida att få en så bra graviditet som möjligt, med så gott stöd som möjligt och få så goda förutsättningar för en bra förlossning och början på föräldraskapet, varierar kraftigt i landet. Jag har mycket svårt att se att det går att kalla mödravården ges på lika villkor för alla gravida. Den vård och de insatser du får, och vilken prislapp den har, är i allra högsta grad beroende av din gatuadress. Det är inte förenligt med en jämlik vård.

/ Thérèse