Barn och mat

Smakäventyret

Alices fyramånadersdag närmar sig, och enligt Livsmedelsverkets rekommendationer är hon då redo att börja med 20170718_121942smaksensationer: pyttesmå smakprov på mat, motsvarande ungefär ett kryddmått. Eftersom jag själv var väldigt kräsen som barn, och fortfarande kan vara skeptisk mot ny mat, så är det viktigt för mig att ge Alice så goda möjligheter som det bara går att uppskatta olika sorters mat. Därför har jag valt två böcker att läsa inledningsvis: Första hjälpen vid matbordet: om barns matkrångel, näringsbehov och smakfavoriter av dietisten Sara Ask, och Smakäventyret: att lära små barn äta mat av Anna Fernholm. Dagens inlägg handlar om Fernholms bok, och så återkommer jag med en recension när jag läst Asks bok.

Smakäventyret är en nätt bok på 150 sidor, plus referenser. Språket är lättillgängligt och fängslande: redan efter något kapitel vaknade min egen skrivlust. Det är så här man skriver för att få med sig läsare som saknar den kunskap man själv vill förmedla!

Boken består av 11 kapitel som berör lite olika aspekter av att hjälpa sitt barn att börja äta. Innehållet berör allt från kostlära och kritik av barnmatsindustrin (främst välling), till konkreta råd om hur man kan börja med mat för att optimera bebisens chanser att äta varierat och minska risker för allergi, tandbesvär och så vidare.

Att författaren tidigare skrivit böcker om socker, och att hon är mycket kritisk till socker i allmänhet och socker till barn i synnerhet, är ett återkommande tema i boken. Så pass ofta faktiskt, att jag som läsare blir lite irriterad. Hon hänvisar så många gånger till sina tidigare böcker om socker att mina varningslampor börjar blinka. Det får mig att fundera på om hon faktiskt har vetenskapligt stöd för sitt uttalade sockerhat, eller om det helt enkelt är hennes grej: socker är roten till allt, eller åtminstone mycket, ont. Och missförstå mig rätt: jag är ingen sockerivrare. Fernholm har säkert rätt i det hon skriver. Det handlar mer om hur man presenterar kritik. När ett visst parti ständigt skyller allt på invandringen har jag lite svårt att ta dess kritik på allvar. Tyvärr hamnar Fernholm stundtals i ett liknande dike när allt blir sockrets fel. Kanske funkar det bättre om man läst hennes tidigare böcker och har bättre koll på vad hon bygger sin hållning på.

Men utöver detta så är det en väldigt bra och lärorik bok, som också vunnit årets Svenska måltidslitteratur 2016 i smakäventyretkategorin Barn och mat. Jag tar särskilt med mig betydelsen av att introducera många olika smaker parallellt (det verkar göra barnet mer benäget att testa nya smaker än om man introducerar en smak i taget), att våga ge bebisen även starka eller beska smaker (hej röd currygryta!), att trägen vinner (det är värt att försöka igen om bebisen spottar ut till en början), betydelsen av järn (vilket jag redan visste kommer bli vår utmaning eftersom jag inte vill ge Alice rött kött) och kapitlet om välling.

Jag rekommenderar alla som väntar barn, både föräldrar och far- och morföräldrar, eller som har en liten en som snart ska börja äta att läsa boken. Den ger många lärorika insikter, och jag tog mig igenom den på bara några timmar. Den finns på Adlibris, Bokus och förstås på biblioteket. Boken är utgiven av Natur & Kultur.

/ Thérèse

Den snäva normen – om amning

Vårt samhälle kryllar av normer för hur vi människor förväntas bete oss. Sfären kring föräldraskap och graviditet är inget undantag. Jag har redan kommit i kontakt med flera frågor där det finns mycket bestämda uppfattningar för vad som är ”bra” eller ”normalt”, och där acceptansen för den som vill tänja på gränsen åt något håll är väldigt liten. Jag gissar därför att jag kommer få anledning att återkomma i ämnet, men idag tänkte jag ägna inlägget åt amning.

Livsmedelsverket råder att barn helammas i sex månader. Smakportioner kan introduceras tidigast vid fyra månaders ålder, och från sex månader är det dags att vänja barnet vid vanlig mat. Amning finns fortfarande med i bilden, och även om texten inte uttryckligen säger det så är min tolkning att amningen förväntas fasas ut parallellt med att maten fasas in. När man sedan läser kostråden för barn i ålder ett till två år nämns inte ens amning. Nu ska den alltså vara ute ur bilden.

WHO, Världshälsoorganisationen, har en något annan uppfattning. De rekommenderar helamning de första sex månaderna men delamning till barnet är två år eller äldre.

Och normen då, vad säger den? Vad är det svenska föräldrar får lära sig på MVC, BVC och av vänner, media och proffstyckare? Jo, här trummas råden om helamning det första halvåret in så hårt att de mammor som av olika skäl väljer bort amning redan i förväg, eller innan halvåret gått, ofta upplever att de måste försvara sitt beslut. För barn måste ju ammas. Det är alltid bäst.

Det intressanta är bara att de som väljer att fortsätta med amningen, inte bara tills barnet är sex månader utan kanske tolv månader, två eller tre år, blir minst lika hårt ansatta. Senast idag läste jag ett inlägg från en kvinna som varit på BVC med sin son som var sju eller åtta månader gammal. Barnet följde sin viktkurva fint, men när sköterskan förstod att mamman fortfarande ammade började hon genast trycka på hur viktigt det var att barnet började äta mat för att inte tappa vikt. Trots att han gått upp i vikt. Trots att han följde sin kurva. Trots att mötet inletts med att sköterskan berömt barnet för sina runda kinder. Men så mycket amning efter halvåret var tydligen ingen bra idé i den sköterskans ögon.

Redan nu, långt innan jag själv har fått möjlighet att lägga mitt barn till bröstet, uppfattar jag amningsnormen som hård och ganska skoningslös. Den som av olika skäl inte vill eller får amningen att fungera ska kritiseras för det. Den som ammar för länge och låter barnet ”snutta” i flera år ska kritiseras för det. För att inte tala om hur amning i offentlig miljö sexualiseras och kritiseras, men låt oss lämna det därhän för nu.

Hur vore det om amningen fick vara en fråga mellan den ammande och barnet. Om det var de två som gemensamt fick bestämma vad som var lagom? Och om alla andra helt enkelt höll klaffen. Jag har inte för vana att anmärka på vuxna människors kostvanor, men av någon anledning är det helt i sin ordning att kritisera amning. Låt amningen vara i noll eller fyrtioåtta månader. Vad spelar det för roll för någon annan än den som ammar och den som ammas?

/ Thérèse