Alice

Ergobaby cool air

I maj vann jag en tävling som arrangerades av Ergobaby, ett företag som bland annat tillverkar bärselar. Tävlingen fanns på instagram och gick ut på att skriva en motivering till varför en skulle vinna. Så jag vässade pennan och började fundera, och till slut blev det här mitt bidrag – som också gav mig en Ergobaby Cool Air Mint:

En bärsele där Alice kan vara trygg,
och som dessutom är vansinnigt snygg!
Ergonomisk för den som bär och blir buren,
möjliggör långa turer i naturen.
Perfekt för den lilla som vill vara nära,
och för den som ständigt ska orka att bära.
Ett bärdon som i värmen håller barnet svalt –
visst vill jag vinna något så genialt!

IMG_20170622_191245_971Jag visste ju inte då exakt hur genial den här selen skulle vara, men nu kan jag säga: väldigt! Kan en vara kär i en pryl så är jag kär i den här. Vi har nu haft selen i en månad ungefär och använt den hemma (såklart), på hundpromenader (ljuvligt att slippa manövrera barnvagn och gammal, döv hund), i kyrkan (*snark* säger bebisen), i mataffären och så vidare. Ska jag bära länge så korsar jag axelbanden i ryggen, då sitter hon stadigare. Än så länge har vi ett spädbarnsinlägg i selen, vilket förtar en hel del av cool air-funktionen (det är alltså meshmaterial i bebisens rygg, men nu ligger spädbarnsinlägget emellan). Men jag upplever den ändå inte som särskilt varm. Selen funkar både för mig som är 175 cm lång och för maken som är 186. Jag har ju fibromyalgi så att den funkar att bära i länge och ofta är långt ifrån en självklarhet.

Hittills har jag burit dels i en Aldoriasjal som var underbar hennes sex-åtta första veckor. Men på sista tiden har hon blivit lite för tung och för stark, och hon verkar inte gilla hur trångt det blir i sjalen. Det är lite bråkigt att få henne på plats i sjalen numera, men när hon väl slutar kämpa emot så blir hon lugn och somnar snabbt. Jag vill egentligen köpa en ringsjal och lära mig knyta vanlig vävd långsjal, men har inte riktigt kommit dit än. Framför allt har jag inte orkat sätta mig in i vilken sjal jag ska köpa, som inte kostar en halv förmögenhet.

Förutom Aldorian har vi också en gammal Manduca bärsele. Alice har aldrig riktigt kommit överens med den, även om jag som bärare tyckte om att bära i den. Trots att den har ett inbyggt spädbarnsinlägg så tycker jag att den är lite krångligare att få ner henne i än i Ergon. För att få ner henne i Manducan behöver jag lägga henne i mitt knä och knäppa fast fyra tryckknappar och sedan dra på mig axelremmarna – för att få ner henne i Ergon så behöver jag bara sätta på mig selen och stoppa ner henne i den eftersom spädbarnsinlägget redan finns där som en insats.

Så som sammanfattning: vi är sjukt nöjda med vår Ergo! Och nej, det här är inte en smygsponsrad post, bara ett inlägg från en mycket nöjd bärare 🙂

/ Thérèse

Bo med barn

Idag blir Alice två månader. Tiden är verkligen vidunderlig, det är bara sextio dagar, och ändå känns det som att hon alltid varit här. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om att bo med bebis eller barn.

Vi bor sedan ett par år tillbaka i en fantastisk lägenhet från förra sekelskiftet i centrala Mjölby och trivs helt förträffligt. hem2Den är stor (129 kvm), har högt i tak, underbara fönster, bra standard, hiss i det vackra trapphuset, den bästa av hyresvärdar, och så vidare. Men den har ett stort problem: av de tre rummen finns bara ett sovrum, eftersom vi både har vardagsrum och matsal.

Ännu så länge är det inget problem. Alice sover i sitt babynest mellan oss i sängen, och har dessutom en spjälsäng i vårt sovrum. Lekutrymme finns det gott om, så det handlar främst om möjligheten att ha ett eget rum till henne. Och i någon mån också om att ha ett gästrum, som det är nu är det svårt att ha övernattande gäster.

hem3Ni erfarna föräldrar, hur länge är det rimligt att tänka sig att barnet sover i samma sovrum som föräldrarna? Jag inser att det finns stora individuella variationer, men mellan tummen och pekfingret? Och hur länge kan barnet sova i en spjälsäng?

Vi letar annat boende men får nog erkänna att det är lätt att känna sig lite kräsen när en bott så här … Ännu så länge finns inte möjligheten att köpa eget, men det är målet på sikt. Frågan är mest om vi kommer behöva ”mellanlanda” i ett annat boende med tanke på Alice. Vi räknar med att kunna bo här åtminstone ett år till, kanske ett och ett halvt. Låter det rimligt? Hur har ni andra gjort som delat sovrum med barn, har ni några tips?

hem5

hem4

hem1

/ Thérèse

Fyra veckor

20170429_164018Idag har jag varit den här godbitens mamma i fyra veckor. Det är märkligt hur tidsperspektivet förvrids. På ett sätt känns det som att hon nyss kom, men mest känns det som att det alltid varit så här. Som att hon alltid funnits. Alice var pusselbiten som saknades och när hon väl var på plats blev allt helt.

Om graviditeten och förlossningen var kämpig så är Alice allt annat än kämpig. Hittills har hon varit en oerhört nöjd bebis. Så länge hon får amma och ligga nära så är hon tillfreds. Visst skriker hon, men bara några minuter åt gången och hon är vanligtvis lätt att trösta. Hon är nöjd i vagnen, hon är nöjd i bärsjalen, i famnen och i selen. Hon sover på nätterna, ett par, tre timmar i taget och vaknar sedan för att få mat och en ren blöja.

Den delen var något av det jag oroade mig mest för – att inte få sova. Men än så länge funkar det finfint. Visst går ögonen i kors när jag väcks klockan två efter bara ett par timmars sömn, och visst kan jag gäspa mig igenom långsamma eftermiddagar. Men den där lamslående tröttheten som följde mig stora delar av graviditeten är ett minne blott. Jag är mycket piggare och gladare nu.

En närliggande del handlar om nedstämdhet. Jag lider av återkommande depressioner och löper därför ökad risk för förlossningsdepression. Att inte få sova gör mig mer sårbar så det var också ett orosmoment under graviditeten. Men jag har sällan mått så bra som jag gör nu. Jag känner mig lugn, stabil och harmonisk utan minsta tillstymmelse till nedstämdhet. Jag drabbades inte ens av den så kallade tredagarsbluesen, som annars är väldigt vanligt när hormonnivåerna ställs om efter förlossningen. Det känns så lyxigt.

De här fyra första veckorna som mamma har med andra ord varit mycket bättre än jag vågat hoppas. Föräldraskapet känns så självklart och så tryggt, och jag inser förstås att det hör ihop med att vi för det mesta har en väldigt nöjd bebis. Men ändå. Jag är så tacksam att få uppleva det här. Att få sitta i en fåtölj med en snusande, sovande bebis på mitt bröst. Det är så stort.

/ Thérèse

Ett fång rosor och en förlossningsberättelse

Jag hade en tuff graviditet. På något sätt kändes det skönt när jag och min barnmorska på mödravården skulle sammanfatta graviditeten, och hon med sina 30+ år av erfarenhet sa det rakt ut. Det är inte bara min upplevelse, utan även i hennes ögon har det faktiskt varit kämpigt. Hyperemesis, foglossning, högt blodtryck, järnbristanemi, karpaltunnelsyndrom och till sist havandeskapsförgiftning. Ändlösa kontroller på mödravården i Mjölby, ett dussin läkarbesök i Motala och flera inläggningar, behandlingar och undersökningar på US i Linköping. Den stora tacksamheten, och det som gjort det hela uthärdligt, har varit att lilla Hjärtis – Alice – har mått bra hela tiden. Då har jag kunnat ta att jag mått dåligt. Och det faktum att vi genomgående träffat superproffsig personal.

Men ju närmare beräknad förlossning vi kom, desto svårare blev det att härda ut. Jag var trött. Så outsägligt trött. Kroppen var fysiskt nedbruten efter nio månader av inaktivitet och ett halvår av dagliga kräkningar. Dagen före bf, den 29 mars, hade jag tid för kontroll hos min barnmorska. Den här gången visade proverna plötsligt att den misstänkta havandeskapsförgiftningen blommat ut ordentligt. Jag fick order att ringa hem maken från jobbet och bege mig till förlossningen. ”Och vi ses inte för ny kontroll nästa vecka, för då kommer du ha ditt barn hos dig” sa min underbara barnmorska när vi sa hejdå till varandra.

Jag blev inlagd på BB-gravida, en avdelning för gravida med komplikationer. Mitt blodtryck var återigen alldeles för högt och medicineringen tredubblades. Det togs toxprover som visade påverkan på njurar och blodplättar (tror jag), och jag blev kvar för observation och för att överväga en igångsättning. Tack och lov kan även partner kan stanna på BB-gravida,  så Mattias var kvar med mig hela tiden. I två dygn gick vi och väntade, mätte blodtrycket, tog nya toxprover och hoppades på att förlossningen skulle komma igång spontant. Jag mådde allt sämre, fick kraftig huvudvärk och smärta i övre delen av magen – klassiska tecken på havandeskapsförgiftning. Så på fredagsmorgonen fick vi äntligen besked: förlossningen skulle sättas igång. Mina värden var fortfarande ”helt okej” (för att vara havandeskapsförgiftning), men när de nu börjat sticka iväg så kunde en försämring gå snabbt. Eftersom igångsättningen kunde ta tid ville de inte vänta längre och riskera att jag eller bebisen blev riktigt sjuka. Så nu skulle det ske. Nu skulle operation vräkning påbörjas.

20170330_121553

Det var en märklig känsla att ta den första läkemedelsdosen som skulle få min kropp att förstå att det barn jag bar i magen behövde flytta ut. Än märkligare blev de 32 timmar av väntan från den första dosen läkemedel till dess att vi hade Alice i vår famn. Det var långa timmar. Först fyllda mest av väntan, och sedan av tilltagande smärta, men framför allt trötthet. Så snart värkarna kommit igång på natten mellan fredagen och lördagen bestämde sig min kropp för att inte längre tolerera varken mat eller vätska, och jag var plötsligt tillbaka där jag var graviditetens första veckor. Vad jag än fick i mig kräktes jag upp med imponerande kraft. De sista 18 timmarna blev kämpiga. Blodtrycket vägrade lägga sig på en acceptabel nivå trots att de pressade i mig blodtrycksmediciner av olika slag, både i tablett- och droppform. Mattias var en klippa utan dess like, och vi jobbade verkligen som ett team. Men mot slutet var det som att ”min kropp trodde den var färdig två timmar innan den faktiskt var det”, som läkaren sa efter förlossningen. Krystvärkarna gav mig inte den kraft jag behövde, jag var urlakad av alla kräkningar och trött intill bristningsgränsen. De sista minuterna blev det bråttom och bebisen behövde komma ut nu. Tack vare ett snabbt klipp slapp vi sugklockan som redan var framplockad, och lilla Hjärtis kom till världen. Innan jag riktigt förstått vad som hänt var hon redan på väg till barnrummet vägg i vägg med Mattias och läkarna. Tio minuter senare hade hon fått lite andningshjälp med CPAP och världens stoltaste pappa bar in henne till mitt bröst.

Tyvärr var jag rätt medtagen efter förlossningen, och de första sex timmarna befann jag mig i någon slags halvt medvetslös dvala. Varje försök att resa mig slutade med någon slags helikopterfylla, och när det snurrade trots att jag låg och blundade i sängen fick jag påfyllning av diverse dropp och mediciner. Jag vet att vi ringde våra föräldrar, men annars minns jag ganska lite av timmarna före och efter förlossningen. Men framåt två på natten orkade jag vakna till och på riktigt se min dotter, och min man som plötsligt blivit pappa. Långsamt började kroppen återhämta sig, och det enda jag kunde göra var att titta på det mirakel som var vårt.

Förlossningen blev inte alls det jag hade föreställt mig. Jag missade helt delen att gå hemma och klocka värkar och fundera på när det skulle vara dags att åka in. Jag ville inte bli igångsatt och jag ville inte få en ryggmärgsbedövning, men båda delarna blev nödvändiga. Det hela slutade dessutom ganska skrämmande, och så här i efterhand är det inte smärtan jag minns, utan rädslan för att min kropp inte gav mig den kraft jag behövde. Men det som trumfar allt är det som också är skälet till hela det här långa inlägget – all den fantastiska, überkompetenta och stöttande vårpersonal vi hade äran att möta. Under de fyra dygn vi tillbringade på BB-gravida och förlossningen har det bara regnat guldkorn omkring oss. Vi har träffat barnmorskor, undersköterskor, AT-läkare, läkarstudenter, ST-läkare, anestesiologer, gynekologer och barnläkare, och alla har ta mig tusan varit bästa tänkbara. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. I en situation där jag kände mig oerhört sårbar, och lätt hade kunnat känna mig överkörd, ignorerad eller kritiserad för minsta lilla, har jag istället känt mig stärkt och bekräftad. De sista tre timmarna av förlossningen var vi aldrig ensamma på salen, och de sista två timmarna ungefär hade vi både läkare, barnmorskor och undersköterskor omkring oss. De fanns för mig, men de fanns också för Mattias, och var otroligt bra på att ge honom en uppgift och visa honom hur han bäst kunde stötta mig. Vi kände oss burna och de gjorde vår tid där till något jag kommer minnas med ljus och värme, trots omständigheterna.

Därför är det inte bara en dagens ros jag vill ge dem, utan ett helt fång med rosor som räcker veckans alla dagar. De fick i uppgift att ta hand mig och min förlossningsrädsla, min havandeskapsförgiftning och min starka ovilja att vara patient, och de löste det bättre än jag någonsin vågat drömma om.

Tusen, tusen tack för det!

20170421_094148
/ Thérèse

Ett nytt liv

 

På dagen en månad har gått sedan mitt senaste inlägg här på bloggen. Då hade jag en vecka kvar till beräknad födsel. Nu är det dags att byta underrubrik på bloggen, för Hjärtis bor inte längre i min mage.

Den första april klockan 19.38 kom vår dotter Alice äntligen till världen, 50 cm lång och 3300 gram tung. I samma ögonblick blev mitt liv komplett. 

1070414Vi har haft några ljuvliga veckor hemma tillsammans alla tre, men idag började maken att jobba igen och jag ska försöka komma igång att blogga igen. Ett och annat inlägg lär bli tillbakablickande, och sen tar vi det väl helt enkelt härifrån. Vi är föräldrar nu. Vi har ett barn. Det är ett nytt liv – ett liv jag redan älskar.

/ Thérèse