Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Ett andra hjärta

Lite drygt ett och ett halvt år har gått sedan jag senast uppdaterade den här bloggen. En hel evighet sedan. Det senaste året har inneburit en känslomässig berg-och-dalbana men under våren känns det äntligen som att jag har landat med fötterna på marken igen.

Jag skriver mycket på Instagram, men har också saknat att blogga. Att inte känna att jag behöver be om ursäkt för att jag breder ut mig i ord och tecken. Så jag ger bloggen ett försiktigt försök igen. För nu finns det ett nytt liv igen. Ett andra hjärta.

Vår Hjärtis, älskade Alice, ska bli storasyster under hösten. Efter att ha väntat i åratal på att få vårt första barn känns det helt överrumplande att vi den här gången blev gravida direkt. Plötsligt kom illamåendet krypande och jag testade mig mest på skämt – jag visste ju att det skulle ta oss år att få syskon, om vi alls skulle lyckas. Men så var där ett svagt, svagt streck, flera dagar innan beräknad mens.

Nu är jag i vecka 20 och imorgon är det dags för RUL, rutinultraljud. Det ska bli så skönt att få se krabaten där inne igen.

Den här graviditeten har på ett sätt varit mycket bättre än den med Alice. Jag har visserligen mått illa och jag kräks nästan dagligen, men det är ändå mil ifrån hur jag mådde med Alice. Men mitt blodtryck bråkar och jag går nu på kontroller varje vecka för att se att jag inte utvecklar havandeskapsförgiftning igen. Efter förra graviditeten drabbades jag även av Graves sjukdom, hypertyreos, en sköldkörtelsjukdom som det finns hög risk för återfall i under en ny graviditet. Så det kollar de också med blodprov lite då och då.

Alla de här proverna gör det svårare att njuta av graviditeten, trots att jag subjektivt mår ganska bra fortfarande. Men det snurrar mycket tankar på vad som händer om jag faktiskt får en havandeskapsförgiftning igen, och tidigare den här gången. Hur får man ihop livet med en prematur och en tvååring hemma? Jag vet förstås att jag inte ska tänka så, men det är svårt att låta bli.

Men hur som helst. Om bara några dagar är jag halvvägs igenom den här graviditeten, mitt livs allra sista. Det känns ändå fint på något vis. Sen är den här epoken över. Sen ska jag bara vara mamma. Inte mer gravid.

/ Thérèse

En reaktion på ”Ett andra hjärta

  1. Jag tycker det är helt rimligt att tänka så, även om många säger att man inte ska. Det finns ju faktiskt en reell risk att ni behöver bli prematurföräldrar, även om jag förstås hoppas att Bönan får stanna inne så länge hen ska. Men om det skulle bli en prematur förlossning, då är åtminstone jag funtad så att jag hanterar det bättre om jag är lite mentalt förberedd och har tänkt igenom lite vad det kanske skulle innebära. Sånt gör mig tryggare inför potentiellt tuffa händelser. Och nu vet jag inget om prematurvården i er ände av landet, men alla prematurföräldrar jag mött här nere har varit mer än nöjda med vården, personalen och allt annat på Neo. Så om det skulle bli en minibebis så är jag övertygad om att ni kommer att vara i goda händer! Men ja, det är tufft att ha en liten på neo och en inte särskilt stor hemma… så levde min bror hela hösten. Men det går det med, allt går. ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *