Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Annons

Föräldraskap i tio punkter: ett år senare

Idag för ett år sedan var jag gravid i vecka 26. Jag skrev då det här blogginlägget, där jag listade tio punkter som då kändes viktiga i mitt kommande föräldraskap. Tanken var att titta tillbaka på listan efter något eller ett par år, så idag är det dags. Första utvärderingen av listan. Nedan följer mina ursprungliga punkter i vanlig stil, samt min kommentar om hur det gick i kursiv stil. Alice är idag 8,5 månad.

  • Jag vill amma. Minst de sex månader som rekommenderas, men gärna längre. Jag vill att amningen ska ske på Hjärtis villkor, vilket innebär att jag behöver bli trygg med att amma överallt. Hjärtis behov ska inte få stå tillbaka för att jag känner mig obekväm.
    Det här har funkat nära nog smärtfritt. Nåja. En del smärta har det väl blivit, men amningen har funkat väldigt bra. Alice tog bröstet redan på förlossningen, och har sedan ammat mycket och gärna och ofta. Vi har ammat i IKEAs restaurang en lönelördag, på x2000, i kyrkan, på caféer, på en mur ute i ingenstans, på en filt i skuggan… Vi hade det lite kämpigt ett tag när jag fick en knöl i ena bröstet som man behövde ta en biopsi på för att utesluta malignitet, men förutom det är amningen kanon. Nu ammar vi bara ett par gånger om dagen (men tyvärr lite mer på natten) och jag hoppas vi ska fortsätta så ett bra tag till. 
  • Jag vill bära mycket. När jag jobbade på neo-IVA med extremt mycket för tidigt födda barn var kängurmetoden en viktig del i behandlingen, alltså att barnet får komma ur kuvösen och ligga hud mot hud med föräldern. Även fullgångna bebisar mår bra av att vara nära sina föräldrar, och jag hoppas orka lära mig använda både sjal och sele för att Hjärtis ska kunna vara med så mycket som möjligt. På det viset tänker jag också att hen blir mer van vid ljud och rörelser, och kan känna sig trygg utan att bli störd.
    Check! Vi bär och vi bär och vi bär. Till dags dato finns i hushållet två bärselar, en trikåsjal (som inte längre används) en vävd sjal och en ringsjal som vi försöker bekanta oss med. Ytterligare en sele och en trikåsjal har vi haft, använt och sålt vidare. Både jag och maken bär dagligen och det är det bästa sättet att göra Alice lugn och trygg. 
  • Jag vill använda ekologiska saker närmast Hjärtis. Mat, kläder, leksaker… Tids nog kommer barnet ändå komma i kontakt med alla gifter som vi formligen badar i. Men den första tiden vill jag skydda hen från det så långt som möjligt.
    Den här punkten är tyvärr ett ”mja”. Vi köper mycket ekologiskt, både i form av mat och kläder, men inte uteslutande. Däremot återbrukar vi mycket, köper på loppis och av vänner och bekanta. Vi tvättar allt vi köper en eller ett par gånger i parfymfritt tvättmedel i hopp om att tvätta bort det värsta överflödet, och leksaker har hon fortfarande inte i så mycket. Tyvärr bor vi i en liten stad utan leksaksaffär, så här gäller att köpa det man kommer över, vilket hittills varit hiskeliga plastgrejer. Som hon älskar… 
  • Jag vill introducera teve och internet så sent som det bara går. Det här känns som en av de svåraste punkterna, men samtidigt en av de viktigaste för mig. Dagligen hör och läser jag om barn som bara kan äta/borsta tänderna/klä på sig/gå på pottan/whatever om de samtidigt får titta på klipp på paddan. Jag vill verkligen, verkligen inte hamna där. Jag inser att det kommer kräva att jag och maken också ransonerar vår skärmtid ordentligt under barnets vakna timmar, men jag vill verkligen försöka.
    Än så länge: inga problem. Alice tittar inte alls på padda eller telefon, vilket är skönt med tanke på hur gärna hon vill ha våra telefoner när hon får syn på dem. Det gör visserligen ont, eftersom hon har insett att vi tycker de är intressanta. Pust. Teve ser hon då och då om hon sitter i vårt knä i soffan, men det är korta stunder och vi vänder hennes rygg mot teven. Det är dock sällan teven är igång när hon är vaken. 
  • Jag vill uppfostra ett barn, inte en son eller dotter. Också detta är en viktig del för mig, som jag har skrivit lite om tidigare. Om Hjärtis föds med snopp vill jag särskilt uppmuntra och bekräfta beteenden, lekar och klädval som ofta förknippas med flickor, och vice versa. Inte för att ”göra en pojke till flicka” eller för att jag vill ”sudda ut barnets kön”, utan för att vidga barnets möjligheter och känsloliv.
    Än så länge känns det här inte riktigt tillämpligt eftersom hon är så liten. Men med tanke på att nio av tio som träffar henne kallar henne för ”han”, så tror jag inte att vi överdriver hennes ”flickighet” direkt.
  • Jag vill uppmuntra till kreativitet. Det innebär att jag inte vill dränka mitt barn i leksaker, och gärna undvika leksaker som riskerar att styra leken allt för mycket eftersom det kan vara hämmande. Att uppmuntra till kreativitet handlar också om att bekräfta barnet i sång, musik, bildskapande och vad det kan handla om – utan att dra till med ”åh så fint och oj vad duktig du är-kortet”. Kreativitet och skapande ska inte värderas.
    Sett till hennes ålder så går det bra. Vi spelar piano och leker mycket, har testat att måla (kritor är gott!) och håller antalet leksaker lågt. En favorit här hemma är hennes makaronakas: en pet-flaska med rödfärgade makaroner. 
  • Jag vill guida barnet i socialt samspel, utan att kuva. Det här är en klurig punkt. Jag är medlem i en grupp om nära föräldraskap. Där talas det mycket om vikten av att lyssna in barnet, att inte fatta beslut över barnets huvud, att inte tvinga barnet till något, att inte ta onödiga konflikter osv. Mycket av det instämmer jag med. Samtidigt får jag lite ont i magen när föräldrar äter middag genom att jaga barnet i lek och sticka åt hen en tugga här och där, eller lagar maten på köksgolvet för att barnet inte vill att föräldern ska stå vid köksbänken. Det är ingenting för mig. Jag vill hjälpa barnet att förstå och trivas med de sociala normer som råder runt oss. Att man sitter vid matbordet och äter tillsammans. Att man säger tack för maten. Att man inte alltid får bestämma vad det blir till middag. Att man äter med vettigt bordsskick i förhållande till sin ålder. Jag tror inte på hot och bestraffning, men däremot på att barn behöver tydlighet och regler.
    Svårt att säga något om än, men vi försöker följa Alice och ändå inte styra vårt liv helt efter henne. Alltså; är vi bjudna till mina föräldrar så går vi dit, men väl där sker förstås kvällen på hennes villkor. 
  • Jag vill skapa en relation där allt får finnas. Mitt barn ska aldrig behöva känna oro för att berätta något för mig. Oavsett om hen slagit sönder en dyr vas eller druckit sig berusad,retat en kompis eller petat ett syskon i ögat. Som vuxen är det mitt ansvar att mina reaktioner aldrig får bli skrämmande för barnet. Det är mitt ansvar att få barnet att känna sig helt trygg med mig. Att hen alltid vet att jag finns där och att valet att berätta för mamma och pappa alltid är bättre än att låta bli.
    Inte tillämpbart än.
  • Jag vill hjälpa barnet känna respekt för djur, natur och miljö. Jag trivs själv i naturen och hoppas kunna vara utomhus mycket med Hjärtis. Ge hen en känsla av att vi människor har ett ansvar för den värld vi lever i. Att resurserna inte är oändliga.
    Vi är mycket ute med henne och har introducerat djur och natur till henne den vägen, men det är också allt. 
  • Jag vill hjälpa barnet att älska sig självt. Kanske den allra mest självklara punkten, men också den svåraste. Genom att bekräfta och validera barnet, se hen för vem hen är – inte vad hen gör.
    Både jag och maken har ett bekräftande förhållningssätt gentemot Alice. Även om hon inte har något verbalt språk än, så förklarar och bekräftar vi henne. Kanske särskilt mycket när hon verkar ledsen eller upprörd. Det känns som en bra början.

Det var det hela. Jag får nog säg att jag är ganska nöjd så här ett år senare. Mina tankar och förhoppningar har hållit bra de första åtta månaderna. Och ja, jag vet. Det är säkert de lättaste månaderna, men det är åtminstone en början.

/ Thérèse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons